Inte ett ställningskrig

Mitt nyhetsflöde har på sistone till stor del bestått av en diskussion om polarisering.

Polarisering i sig är inget nytt och jag har förstås hört om polariseringen i samhället, men då har det mest inneburit den politiska polariseringen. Den här polariseringen som jag på sistone har läst mycket om handlar om män och kvinnor, och det var något som jag aldrig hade hört om förut.

Men nu när jag fick höra om det märker jag det överallt. 

I den pågående rättegången mot den åtalade för knivhuggningarna i Åbo kommer det fram att den misstänkte hyser ett förakt mot kvinnor. Det är kanske i underkant att säga att han hyser förakt mot kvinnor, för det han anser sig göra är att föra krig mot kvinnor (källa). 

Innan den misstänkte gärningsmannen utförde det oerhört tragiska dådet i min födelsestad Toronto, skrev han en statusuppdatering som uttryckte enorm bitterhet och sexuell frustration gentemot kvinnor. Han säger att han är del av "the incel rebellion", och incel som har varit den här veckan nya ord för mig, betyder involuntarily celibate. Alltså ofrivilligt celibat. (källa)

Nya undersökningar vittnar om unga män som är marginaliserade, och män med låginkomst som har svårt att hitta partner och i förlängningen också att bilda familj. (källa)

Samtidigt läser jag uttryck som: "Utan unga, välutbildade toleranta kvinnor skulle Finland vara ett helveteshål" (källa). Och mitt sociala medier flöde fylls av unga och äldre kvinnor som uttrycker en enorm bitterhet och djupt förakt mot män.

 Foto av bästa syster Ebba

Foto av bästa syster Ebba

Vi har enormt mycket att jobba med. Vi behöver genomgående förändringar i våra tankestrukturer och samhälleliga system. 

Men jag tror att vi sågar av den gren vi själva sitter på om vi för en vi-mot-de-retorik. Vi behöver förnya vårt tänkande och vårt handlande ja, men det gör vi inte genom föra ett ställningskrig mot varandra. 

Den här polariseringen blir så lätt ett ställningskrig i den nuvarande diskursen; om vi tänker att vi är bättre eller ni är bättre. Det må vara en slags lösning, men det är inte en hållbar lösning. Men vi måste hitta ett hållbart sätt att leva med varandra, locka fram det bästa ur varandra och varken medvetet eller omedvetet förtrycka varandra.

Vi är alldeles för naiva om vi tror att vi inte behöver varandra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.