Vardagsvackert i form av poesi

Jag läste Lotta Sanhaies Diskdikter

diskdikter-blogg.jpg

Jag kan inte annat än ge fem stjärnor åt den här underbara samlingen.
Den har allt som jag kan förväntas kräva av en diktsamling.

Stilistiskt intelligenta formuleringar
Fyndiga böjningar
Kreativt nyskapande
Humor, självironi
samhällskritik och feminism.

Det är öppet, ärligt och frustrerat.
Rasande och ödmjukt.
Högt och lågt om vartannat i en härlig, igenkännbar röra.

Om att vara småbarnsmor och att ha en karriär.
Om lyckade arbetspresentationer och vällingkladd.
Om äktenskap och bajsblöjor.

Jag läser långsamt. Jag skrattar högt för mig själv. Jag pausar, läser igen — långsammare den här gången — och suger i mig orden som en svamp. Jag klistrar in post it-lappar på alla ställen jag vill skriva ner. Snabbt är boken en enda explosion i färgglada post it-lappar. Jag läser högt åt min Samuel ibland. Det är bara så bra.

Mitt favoritord, som inte alls är så mycket ett vedertaget ord som ett ord jag bara har börja använda frekvent, är vardagsvackert

Och det är precis där jag vill placera Sanhaies poesi. 
Mitt i det vardagsvackra.
 

 Bild ur Sanhaie (2016: 35)

Bild ur Sanhaie (2016: 35)

Källa:
Sanhaie, Lotta (2016): Diskdikter. Vasa: Scriptum

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.