De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

 Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.