maktrelationer

Att vara snäll

Han var en sådan där person som grymtade där andra skulle ha sagt "ja" eller "ahaa" eller ens "mm".

En sådan där som nätt och jämnt hälsade om morgonen.
Som regelbundet synade och inspekterade det jag gjorde med de mest kritiska ögonen.

Så milt sagt: inte direkt den hjärtligaste personen att sommarjobba med.

Vid ett flertal tillfällen tilltalade han mig på ett sätt som jag uppfattade som bryskt och hårt. Som om han utgick ifrån att jag inget kunde. Som om att ha mig med i arbetsteamet ungefär var lika effektivt som att anställa en diskhandske.

Han var en sådan som började varje mening med en suck, eller ett sådant där smackande ljud som uppstår till följd av att någon är irriterande trögtänkt.

Trots bryska ord och nästan öppen förnedring höll jag tand för tunga och vägrade låta de hårda orden bita. (Det var allt annat än lätt, tro mig — jag har mitt hjärta på utsidan av kroppen). Istället försökte jag behandla honom kanske ännu vänligare. Svara sakligt. Hälsa artigt. Le vänligt. Och förstås arbeta flitigt.

Jag visste att min tid där, med honom, hade en sista förbrukningsdag och därför tänkte jag att jag står ut (i andra fall hade jag tagit upp saken med min förman).

För jag ville inte möta hårt mot hårt.
Så jag knegade på.

När han tre månader senare fick veta att jag det var min sista arbetsdag gav han mig den bästa komplimang jag någonsin har fått. Ironiskt nog var också det i form av en anklagelse:

"Et sä nyt noin vaan voi lopettaa"
(Inte kan du sluta bara så där). 

Och det var de viktigaste orden jag kunde ha fått.
Det var ett erkännande. Kanske till och med en ursäkt. 

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Vad är det med mig och SKAM-visdom nu för tiden? (Fastän å andra sidan är det här citatet inte ursprungligen från SKAM fastän det blev känt genom det).

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De tror att vi är pansar

I vissa yrken får man inte särskilt mycket uppmärksamhet.
I andra yrken desto mer.

Jag tänker på det yrke som jag själv är utbildad till. Jag tänker på alla lärare. Jag tänker på alla som varje dag ställer sig framför en klass, flera klasser. Hur de varje dag utsätter sig för risken att bli kritiserad. Att göra bort sig eller bli offentligt förnedrad.

Läraren ställer sig i skottlinjen.

När jag var mindre förstod jag inte hur sårande det kan vara.
Två dussin elever som smygviskar.
Gör grimaser bakom ryggen eller öppet visar fingret.
Som slänger ur sig osakliga och alldeles för personliga kommentarer om läraren.

Jag trodde att de inte brydde sig.
Tills läraren lämnade klassrummet med tårfyllda ögon.
Så fel jag hade.

De tror att vi är pansar
De tror att vi är ogenomträngligt hårdhudade
När vi ställer oss i skottlinjen
Dag efter dag

De tror att vi är oåtkomligt onåbara
Att offentlig förnedring är en del av vår arbetsbeskrivning
Att hånande är vår makaronilåda

Det trodde i alla fall jag förut.

Lite spydiga kommentarer och barnsliga grimaser får väl gå.
Men ibland fäller någon en kommentar om just det där.
Just det där ömma stället i själen. Den ömma punkten eller tån.
Just det där som får vilken person som helst att lämna klassrummet med tårfyllda ögon.

I skolan pratar man om mobbning, mobbningsförebyggande och antimobbningskampanjer mer än någon annan stans. Oftast handlar mobbningen enbart handlar om mobbning mellan elever, fastän jag tycker mig ha sett en mer öppen diskussion om mobbning mellan lärare på senare tid. Men att elever mobbar lärare? "De är ju bara barn"

Det har förstås med maktrelationen att göra. Relationen lärare-elev är asymmetrisk från första början. Läraren är elevens överordnade. Följaktligen kan eleven inte mobba läraren. 
Så fel vi har.

Jag är lärare.
Men ytterst är jag människa.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

Mindre mobbning mer kärlek. Random sten på Vasas gator. Gjorde min dag.

PS. Jag är inte alls så cynisk mot elever som jag kanske framstår i texten. De facto har jag i största allmänhet endast undervisat alldeles underbara elever. Genomsnälla och hjälpsamma. Som aldrig skulle.

Jag drar saker till sin spets för att make a point. Och för att visa att mobbning inte är acceptabelt. I någon form. Vi som lärare måste tro på våra elever.

Tro gott om dem.

Läs mer om artikeln som inspirerade till detta blogginlägg här

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kärlek, en maktrelation

I flera veckor har jag ruvat på ett blogginlägg. Det har legat i hjärnan som ett tankeembryo men har inte kunnat gro för jag har endast haft en diffus uppfattning om vad det är jag vill säga. Så hände det sig att jag lyssnade på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Och boken uttrycker precis det jag har funderat på. 

Och det är kärlekens maktrelation.

Under min tonårstids flirtar upplevde jag flera gånger hur passivitet, tystnad och försummelse kan avgöra lekens utgång helt och hållet.

I boken var det Ester Nilsson, som kämpade med att inte ringa Hugo Rask. Hon berömde sig själv när en hel — eller ens en halv — dag hade gått utan att hon hade tänkt på honom. Hon slets mellan hennes egen längtan efter att få vara tillsammans med honom, samtidigt som hon var livrädd för att uppfattas som klängig och beroende. Och han? Han behandlade henne med ömsom ömhet och ömsom kyla. Förvirring är bara förnamnet.

Boken har alltså en väldigt hög igenkänningsfaktor för alla.
Alla som någonsin har varit olyckligt, handlöst och ofrivilligt förälskade.
Alla som någonsin har låtit bli att svara, undvikit eller struntat i.

Mitt hjärta brister när jag hör unga hjärtan, som oftast enligt min erfarenhet har varit kvinnor, tampas med det här samma, kanske uråldriga problemet: rädslan för att vara för mycket och för lite på samma gång.

Problemet förresten, varför säger jag så. Problem för vem? Kvinnan som vill närhet, vill relation, vill kärlek. Är det ett problem? Det finns förstås gränser för allt, också närhet och kontakt, men den klängiga kvinnan är lite av en arketyp idag, och hennes nemesis är ingen mindre än den förbiseende, iskalla mannen.

Nå, jag stereotypiserar och raljerar nu, men personligen har jag själv upplevt och sett det här mönstret. Och visst ser jag det än idag. Gång på gång. Och det är hjärtekrossande.

Jag trodde att det här nonchalerande beteendet var norm. Jag trodde det var helt i sin ordning att konstant uppleva sig vara för mycket av allt, och för lite av resten. Jag trodde att sväva i ovisshet och att kastas mellan kramhejhej och bortmeddej var helt normalt. Som tur mötte jag Samuel och insåg hur sjukt det är att leva i den villfarelsen. Jag minns hur förvånad jag blev när han, redan innan vi blev ett par, kom fram och talade med mig efter en av sina fotbollsmatcher. För försummelse, på sin höjd en en nonchalant nickning till hälsning, var min uppfattning av det normala för mig då. Så fel jag hade.

Kärlek är inte ett maktspel.
Det ska i alla fall inte vara det. 

bokenboken-blogg.jpg

Jag har för övrigt bara rosor att ge Lena Anderssons roman. Så värd Augustipriset, och andra pris också för den delen. Läs den långsamt. Ta vara på citaten. Sug på dom utsökta formuleringarna. Och framför allt: läs den!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.