krav

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt jag inte måste

Fredag brukar vanligtvis vara min “sköta ärenden”-dag.

På fredagar brukar jag besöka biblioteket, veckohandla och städa.

Visst är det bra med en rutin och ett fungerande system för att lättare hantera det som kallas vardagsrumban, men ibland lever helt enkelt inte orken upp till kraven.

Som igår.

Då jag väl hade tagit mig igenom de två första punkterna (i ärlighetens namn är den första punkten inte alls jobbig), och steg innanför dörren med mina handelskassar rann min annars oftast befintliga städiver ur mig på samma sätt som då jag klämmer vatten ur golvmoppen.

Om jag hade kommit så långt, vill säga.

Jag nöjde mig med att släcka de starkaste lamporna, tända lite levande ljus och totalt ignorera mina dammråttor till husdjur.

Det är mycket man inte måste, sade en klok person en gång. Det handlar om att välja vad man vill se, skrev jag själv för bara några inlägg sedan.

Jag valde att se min lediga dag. Njutningen av att läsa en bra bok. Doften av rykande hett kaffe.

Vad gör lite damm egentligen?

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Ja och morgonen började jag med mys på café. Det var inte så pissot, som man säger i Österbotten.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte där

Jag hoppas att du fick en fridfull jul.

Eller en programfylld jul. Eller precis en sådan jul som just du ville ha och behövde. Tänk att vi kan ha så olika uppfattningar om vad julen är och ska vara.

På sistone har jag tänkt en hel del på julen. Särskilt efter att jag lyssnade på Norrena & Frantz senaste podcast-avsnitt, där de menade att julen är som en måttstock för livet.

Jag håller med. För det finns få andra tillfällen då man blir lika smärtsamt medveten om vad man har och vad man saknar som under julens festligheter. Det här gäller allt från relationer till materiella ting och mål i livet.

Jag har tänkt en hel del på de som känner saknad och sorg den här julen, som firar den första julen med ett utan. Som firar den femte, tionde, tjugonde julen — fortfarande med ett utan.

Jag har tänkt på de som är ensamma och på de som lider av depression den här julen.

Vilket hån de här människorna måste uppleva det vara, att höra de aldrig sinande sångerna om hur “holly and cheer” eller “merry and gay” man ska vara under den här tiden.

IMG_5392.jpg

Ja, mina tankar har sökt sig till dem som omges av de här sångerna, förväntningarna, kraven på att allt ska vara idel fröjd och glädje. Som omringas av allt det här, men som helt enkelt inte är där.

Om det är du, hoppas jag att du fick precis en sådan jul som du behövde. Kravlös. Lugn. Ens uthärdlig.

Den behöver inte vara en sådan som målas upp av andras förväntningar och föreställningar. Bara en sådan jul som just du behövde.

För det är okej, okej, okej att inte vara där.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.