krav

Inte där

Jag hoppas att du fick en fridfull jul.

Eller en programfylld jul. Eller precis en sådan jul som just du ville ha och behövde. Tänk att vi kan ha så olika uppfattningar om vad julen är och ska vara.

På sistone har jag tänkt en hel del på julen. Särskilt efter att jag lyssnade på Norrena & Frantz senaste podcast-avsnitt, där de menade att julen är som en måttstock för livet.

Jag håller med. För det finns få andra tillfällen då man blir lika smärtsamt medveten om vad man har och vad man saknar som under julens festligheter. Det här gäller allt från relationer till materiella ting och mål i livet.

Jag har tänkt en hel del på de som känner saknad och sorg den här julen, som firar den första julen med ett utan. Som firar den femte, tionde, tjugonde julen — fortfarande med ett utan.

Jag har tänkt på de som är ensamma och på de som lider av depression den här julen.

Vilket hån de här människorna måste uppleva det vara, att höra de aldrig sinande sångerna om hur “holly and cheer” eller “merry and gay” man ska vara under den här tiden.

IMG_5392.jpg

Ja, mina tankar har sökt sig till dem som omges av de här sångerna, förväntningarna, kraven på att allt ska vara idel fröjd och glädje. Som omringas av allt det här, men som helt enkelt inte är där.

Om det är du, hoppas jag att du fick precis en sådan jul som du behövde. Kravlös. Lugn. Ens uthärdlig.

Den behöver inte vara en sådan som målas upp av andras förväntningar och föreställningar. Bara en sådan jul som just du behövde.

För det är okej, okej, okej att inte vara där.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En pjäs i livets schack

Jag skriver ofta om prestation här i bloggen.
Om den lilla människan i prestationssamhället.

Ofta hänvisar jag just till samhället som förklaringen till prestationsbeteendet. För det är ju logiskt; vi matas med bildflöden på hur vi bör leva (må det vara flådigt, händelserikt och ambitiöst) och följaktligen sugs vi med i samhället centrifug.

Men jag vill problematisera det här litet.

För, trots att det finns mycket sanning att hämta i påståendet, att vi påverkas av vår samtid, så är det också ett sätt skylla ifrån sig.

Att med en lätt axelryckning säga: “Det är som det är”. Konstatera att läget är hopplöst och fortsätta bidra och upprätthålla samhällets tankesätt. Fortsätta springa, springa, springa.

Men det problematiska, som jag ser det, är att den här synen på människan i samhället innebär att hon är passiv. En passagerare i sitt eget liv, en pjäs i livets schackspel.

Jag, däremot, vill tro att människan är ansvarsfull och handlingskraftig. En som inte nöjer sig med sakernas tillstånd, utan agerar.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Men det krävs mycket.

Det krävs mycket för att kritiskt granska sin egen verksamhet: se över sitt instagramanvändande, vara lyhörd för den egna orken, prioritera det som är viktigt. Leva därefter.

Det är så många gånger svårare att göra det, än att bara flyta med strömmen. Ja, det krävs faktiskt enormt mycket viljestyrka för att orka säga nej tack till leken.

Jag tror alltså inte att människan är en passiv åskådare
utan snarare en aktivt deltagare, en aktör.

Trots det nöjer jag mig alldeles för ofta med att vara en pjäs i livets schack.

Jag vill förändra det här i mitt liv.
Vill du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.