Jag har länge ställt mig lite skeptiskt till hela tanken om samhällskrav som styr våra liv i olika riktningar.
Visst håller jag med om att vi som samhälle (ja, också du och jag) bidrar till att skapa normer och förväntningar på till exempel hur ett hem ska se ut, hurudan ens familjekonstellation ska se ut och vad som är “normalt” och inte.
Det håller jag med om.
Men jag har alltid haft lite svårt med själv ordet krav, då det kommer till den här diskussionen.
För helt frankt har “samhället” aldrig någonsin sagt till mig: “Mindy, du borde faktiskt få bättre vitsord i dina kurser” eller “Mindy du måste tänka mer på ditt utseende”.
Nej, ingen har nångonsin sagt liknande ord åt mig och därför tycker jag att hela den här diskussionen om samhällskrav som styr våra liv är lite onyanserad.
För det är lite för lätt att skylla på samhället. Det är lätt att säga “jag måste X för att samhället säger så”. Var är det egna ansvaret då?
Jag är väldigt medveten om att jag är min egen strängaste domare. De krav jag upplever att jag har kommer från ingen annan än mig själv.
Visst kanske de krav jag ställer är påverkade av denna odefinierade varelse som kallas samhället, någon enstaka gång av någon konkret person. Men till syvende och sist är det jag som har ansvar för mitt eget liv. Jag har ansvar för mina egna krav.
Tydligen är bokbilder det enda jag fotograferar nu mera. Inte alls ett samhällskrav, utan helt frivilligt!