kravlöshet

Det jag hann och inte hann

Dagen idag har varit lång och på många sätt en typisk måndag.

Alltid när dagen börjar gå mot sitt slut brukar jag göra en mental lista på vad jag har gjort. Inte endast en prestationsorienterad lista, utan också en lista på vad jag har gjort som har berikat, gett glädje och ork.

I typisk läraranda är jag ändå frestad att göra en motsatt lista, en lista på vad jag inte har gjort som jag gärna hade gjort.

Idag, till exempel ser mina listor ut så här.

Det jag hann: komma enormt mycket framåt på min forskningsplan, sprida lite pausjumppa-motivation på jobbet, fixa lite The Haralds grejer, luncha med en vän, få ett glatt bokmeddelande, träna i allsköns ro, sitta en halvtimme i infraröd bastu och njuta, äta god middag, umgås med väninnor på kvällen, catcha up med en god vän och ha kvalitetskvällste med min Samuel.

Det jag inte hann …

Grejen med den här andra listan är att när jag har gjort den första listan brukar jag inte känna ett lika stort behov efter att skriva den andra.

Tacksamhet är rätt kraftigt.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Som ingen annan

Jag kikar på foton från en tid då vi var nykära och pyttesmå (jag hade ju knappt körkort när vi träffades!)

Få saker är lika pirrigt underbart som att vara nykär; att ha små fjärilar i magen vars vindtag fladdrar i maggropen och i hela ens övriga väsen.

Men däremot.

En annan sanning om den unga kärleken är att den är präglad av en osäkerhet, en mängd missförstånd och brister i kommunikation. Och det är väl helt i sin ordning, för det tar tid att lära känna en annan människa.

En relation är inget som växer fram över en natt, det är ju långt ifrån fullt utvecklat idag, ens nånsin.

Den nya förälskelsen i all ära, men visst är det skönt att veta att just du känner mig som ingen annan.

Att verkligen känna någon gör att umgänget blir kravlöst, sällan behövs mer ord än nödvändigt. Och det är ändå mycket mer dyrbart än vingslag i maggropen.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Röd, är mitt namn

Det är en söndagkväll som ser ut precis som oss.

Den ena iklädd sin bästa röda t-tröja med den där fotbollsloggan. Den andra med huvudet i famnen på den förste, läsande en bok men en titel som lämpligt nog också passar in i färgtemat (Mitt namn är röd).

Det går bra för den förstes fotbollslag. Det går bra med läsandet av den segstartade boken också.

Det har regnat, men gör det inte längre. Vi har druckit en kaffekopp för att orka vara vakna några timmar innan vi ska gå och lägga oss.

Snart ska vi väl också tillreda någon typ av kvällsmål. Men just nu ska vi bara ligga här.

En liten stund till.

public.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte så hemskt populär

Jag är anhängare av en väldigt opopulär tanke.

Nämligen om att sommaren kommer till andra, att hösten är nummer ett.

Ni vet de där screenshottarna från Foreca eller YR.no eller andra meteorologiska sidor som svämmar över i ens sociala medier-flöde när tiodagarsprognosen utlovar sol, värme och tomatplantsdöd.

Bildtexten, kommentarerna och reaktionerna till dess bilder brukar vara ensidigt positiva. ”Äntligen sommarväder! Nu ska vi njuta” tänker alla bleka nordbor.

Alla utom jag, vill säga.

För min instinktiva reaktion på de här bilderna har alltid varit magont blandat med lätt ångest.

För sol och värme är krav och måsten. Regn och kyla är allt förutom det.

Men förstås, jag njuter också av sommaren. Särskilt just nu med lagom värme och sol på dagen och höstmörker till kvällen.

Det är inte en så hemskt populär och omtyckt tanke. Men jag vet att det finns andra där ute som tänker likadant.

Låtom oss starta en revolution.

Jag är en sucker för mys!

Jag är en sucker för mys!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kravlös tillvaro

Jag söker mig ständigt till det kravlösa.

I en tid där uttalade, outtalade men mest kanske självupplevda, krav tycks avlösa varandra dras jag till det avslappnat prestationsbefriade.

Vem ställer krav? Kanske samhället vi lever i, kanske människorna vi delar samhället med, mest kanske vi själva. Och vädret.

Ja, jag tycker faktiskt att vädret ställer krav.

Förra sommaren kände jag mig tvingad att ständigt vistas utomhus. Min tillvaro skulle vara bildskön och starkt upplevelsebetonad.

Förra årets sommarväder fick mig att känna mig skuldmedveten om jag föredrog att sitta inne och slötitta på Netflix, tupplura eller läsa under den svalkande luftkonditioneringen.

Som om vädret själv sade: ”Men hallå där! Ska du ligga inne och slöa på en så vacker sommardag!?”

Krav.

Jag söker mig ständigt till det kravlösa, och finner mig nöjd i detta kravlösa regniga, blåsiga eller bara svala sommarväder.

Kravlös tillvaro på sofflocket

Kravlös tillvaro på sofflocket

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

47ACBA15-F225-46F3-9973-DEFDC7281C61.jpg

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.