lek

Leker barnet i mig

Molly har kommit i en härlig ålder när hon nu har börjat leka fantasi- och rollekar.

De loppisfyndade Paw Patrol-figurerna används flitigt härhemma och hon är också mån om att sköta sina “små bejbisar” (som är plastdjur från hennes vattenlek). Hon har länge varit en riktig dockmamma och ofta släpar vi inte bara två äkta barn utan även en dockbaby med oss vart vi än går. Jag fyndade ett Barbiebord, stolar och serveringskärl på loppis och hon dukar och dukar och dukar och bjuder samtliga figurer på mat dagarna lång.

Och jag njuter, leker med henne och tycker att det är alldeles underbart.

För jag älskade att leka som barn. Som barn kunde uppgå i ett tillstånd som jag med den vuxnes förståelse skulle beskriva som flowtillstånd där mat, sömn och andra behov är helt bortblåsta för jag var så inne i leken. Jag har också tidigare skrivit om hur det ännu finns mycket lek i mig.

Jag har egentligen aldrig slutat älska leken.

Men när jag var kanske 7 år fick jag höra av ett äldre barn att “man måste sluta leka när man är 10 år”. Vid tio års ålder tyckte hen att det bara är löjligt och barnsligt att leka med Barbiedockor eller “gubbar” (vilket var mitt samlingsnamn på alla typer av människofigurer eller djurfigurer med människodrag).

Så utan att alls vara redo att sluta blev leken som tioåring för mig något jag gjorde lite i smyg och alltid med lite skamkänslor – för jag trodde att jag inte fick leka längre. Så småningom slutade jag leka helt och hållet.

Nu i efterhand tycker jag att det är alldeles hjärtekrossande att jag ströp leken i mig på grund av ett annat barns godtyckliga påfund.

Så när jag nu får leka igen, den här gången som vuxen men tillsammans med mitt eget barn, så är det inte bara en värdefull stund av gemenskap med min dotter – det är även helande för mitt inre barn (och alla psykologer applåderar).

Det pratas ju om att läka barnet i sig själv.
Och jag tänker: kanske det hela tiden har stavats med ett “E”.

För jag inser att just nu leker barnet i mig.
Och läker, samtidigt.

Jag som kanske tvååring. Här leker jag tydligen tåg med Duplo. Se förresten på kylskåpsdörren! Eftersom vi bodde i Kanada med långt avstånd till släkten ritade min mamma konturerna på alla mina släktingar och fick därigenom också orsak att berätta om vem de var, hur de hänger ihop med andra släktingar osv. Inte är hon pedagog för assit!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Lekande lätt

”Tack för att du lekte med mitt barn.”

Orden har jag fått av några av mina vuxna vänner vid olika tillfällen när jag har suttit en kvart, en halvtimme eller tre timmar och lekt med en minimänniska.

Orden gläder mig förstås, det är alltid fint med uppskattning, men orden gör mig också alltid förvånad.

Jag vet inte om det är så, men ibland tror jag att de tänker att det är en tjänst jag gör för föräldrarna eller barnet ifråga, när jag ser till att deras barn inte har ihjäl sig själv eller någon annan samtidigt som vi leker någon mer eller mindre organiserad lek.

Det är förstås logiskt om de tänker så, men jag tror inte de vet att mina medvetna avsikter inte alltid ens har sträckt sig så långt; att jag inte ens tänker på att jag kanske underlättar för trötta småbarnsföräldrar, för mina orsaker till lek är faktiskt rätt själviska.

För det finns ännu mycket lek i mig och jag älskar det gränslösa landskapet, den fantastiska värld som kan skapas med bara några tankesprång, bara några ord.

Den ena sekunden kan vi vara på skattjakt i Egypten för att i nästa ha brutit ett benet och behöver sjukhushjälp av läkaren i Transbananien. Vi kan flyga på mattor, rida på krokodiler och avslöja skurkar på en och samma gång.

För mig har fantasin aldrig varit något annat än en mängd möjligheter. Lek har aldrig varit något annat än ett fantastiskt äventyr. I leken kan allt hända, det finns inga gränser.

Vuxna glömmer lätt bort det här men barnen minns.

Därför älskar jag att leka med barn, om vi så bygger sandslott eller luftslott. För de minns, det är alldeles lekande lätt.

img105.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

img148.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.