Molly har kommit i en härlig ålder när hon nu har börjat leka fantasi- och rollekar.
De loppisfyndade Paw Patrol-figurerna används flitigt härhemma och hon är också mån om att sköta sina “små bejbisar” (som är plastdjur från hennes vattenlek). Hon har länge varit en riktig dockmamma och ofta släpar vi inte bara två äkta barn utan även en dockbaby med oss vart vi än går. Jag fyndade ett Barbiebord, stolar och serveringskärl på loppis och hon dukar och dukar och dukar och bjuder samtliga figurer på mat dagarna lång.
Och jag njuter, leker med henne och tycker att det är alldeles underbart.
För jag älskade att leka som barn. Som barn kunde uppgå i ett tillstånd som jag med den vuxnes förståelse skulle beskriva som flowtillstånd där mat, sömn och andra behov är helt bortblåsta för jag var så inne i leken. Jag har också tidigare skrivit om hur det ännu finns mycket lek i mig.
Jag har egentligen aldrig slutat älska leken.
Men när jag var kanske 7 år fick jag höra av ett äldre barn att “man måste sluta leka när man är 10 år”. Vid tio års ålder tyckte hen att det bara är löjligt och barnsligt att leka med Barbiedockor eller “gubbar” (vilket var mitt samlingsnamn på alla typer av människofigurer eller djurfigurer med människodrag).
Så utan att alls vara redo att sluta blev leken som tioåring för mig något jag gjorde lite i smyg och alltid med lite skamkänslor – för jag trodde att jag inte fick leka längre. Så småningom slutade jag leka helt och hållet.
Nu i efterhand tycker jag att det är alldeles hjärtekrossande att jag ströp leken i mig på grund av ett annat barns godtyckliga påfund.
Så när jag nu får leka igen, den här gången som vuxen men tillsammans med mitt eget barn, så är det inte bara en värdefull stund av gemenskap med min dotter – det är även helande för mitt inre barn (och alla psykologer applåderar).
Det pratas ju om att läka barnet i sig själv.
Och jag tänker: kanske det hela tiden har stavats med ett “E”.
För jag inser att just nu leker barnet i mig.
Och läker, samtidigt.
Jag som kanske tvååring. Här leker jag tydligen tåg med Duplo. Se förresten på kylskåpsdörren! Eftersom vi bodde i Kanada med långt avstånd till släkten ritade min mamma konturerna på alla mina släktingar och fick därigenom också orsak att berätta om vem de var, hur de hänger ihop med andra släktingar osv. Inte är hon pedagog för assit!