Allt annat än bekvämt

Jag minns känslan av skam.

En djuptgående skamsenhet som hastigt övergick i en frustrerad ilska. “Jag hatar att vara flicka!” skrek mitt hjärta medan tårar — ytterligare en orsak till skam — brände bakom ögonlocken.

Jag var sju år och hade blivit bortvisad från pojkarnas fotbollsmatch.

IMG_5285.JPG

 Inte för att jag inte var bra nog.

Nej jag var precis lika bra, i vissa fall till och med bättre, som de jämnåriga pojkarna. Det var alltså inte min kompetens, eller bristen på denna, som led till mitt uteslutande; det fanns inget fel i mitt spelande. Bara i hela mitt varande.

Men jag vet nu, att det var aldrig fel på mig.

Och inte heller vill jag söka syndabockar i de andra. Vi var ju bara barn. Barn! Dessutom upplever jag att alldeles för mycket tid av jämställdhetsdebatten och feminismen går åt till att idiotförklara, istället för att föra en konstruktiv dialog med konkreta konsekvenser som resultat.

Det viktiga, som jag ser det, är att nå en konsensus om att det inte ska vara så här. Att det inte får vara så här.

 Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Mindy, sju år, under sin första Kokkola Cup. Inte alls utesluten.

Och den här veckan. Ada Hegerberg skapade historia och blev den första kvinnan att emotta det prestigefyllda fotbollspriset Ballon d’Or. Hennes pris är också en enorm seger för sjuåriga Mindy. Men hon bemöttes med frågan om hon kunde twerka.

Det får inte vara så här.

Det är väldigt obekvämt att bli mer sensitiv för ojämställda beteendemönster i samhället, för de är i sanning ingrodda, djupt rotade och följaktligen svåra att identifiera. När man väl en gång har börjat se mönstret är det omöjligt att blunda, att inte reagera.

Det är minsann allt annat än bekvämt.
Bara livsviktigt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.