Mitt lilla glädjeämne

Minns ni när man var barn och ett stort glädjeämne var när man fick en plastsked från Rice Krispies-lådan. Ni vet, den där som ändrade färg när den blev kall?

Eller när till man till middagen fick den där ena porslinstallriken som till skillnad från alla andra porslinstallrikar snurrade (som i min Samuels barndom. Den kallades “snurratallriken”).

Eller när ens påslakan hade mönstret av de 101 dalmatinerna. När ens kalsonger hade fina hundar. Eller vilket som helst föremål som betydde mycket för dig.

Jag minns särskilt vissa föremål från min barndom extra tydligt.

Varje gång Pocahontastallriken dukades fram åt mig blev jag lika glad och förtjust. Fastän jag åt ur den tallriken dag efter dag. Jag var alltid lika ivrig att äta upp maten så att jag fick se Pochahontas på bottnet.

Jag har faktiskt fortfarande en likadan förtjusning i min vuxenvardag.

Jag har nämligen en muminmugg som jag tycker alldeles särskilt mycket om, nämligen en mugg med Osynliga Ninni. Färgen är så fin och berättelsen om Ninni är min favorit av Tove Janssons alla verk.

De morgnar jag får dricka mitt morgonkaffe ur den här muggen är på något sätt alltid en lite bättre morgon. Ens jättelite.

Barn har en underbar förmåga att se glädjen i det till synes obetydliga, triviala.

Jag vill lära mig mer av det. Förundras mer. Bli förtjust oftare.

Aldrig sluta vara mysnöjd över min Osynliga Ninni mugg.

IMG_7563.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.