Vägen till oss

Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.

Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.

Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.

Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.

Men idag började vi gå på vägen till oss.

Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.

Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.

När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).

När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.

Och vad är väl bättre än det?

Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.

Lagom är nog

Vi försöker.

Vi sköter våra jobb så väl vi kan, är artiga mot kassapersonalen, klär oss enligt väder, mode men försöker ändå upprätthålla en personlig stil, en egen touch på det mainstreama.

Vi handlar närproducerad mat för bonden behövs och slentrianmässigt äter vi vår frukostgröt för charmen med tarmen. Vi går våra motionsrundor, väljer trapporna och cyklar till jobbet ibland. Kolesterolet, ni vet.

Vi för våra barn på dagis, våra hundar på hunddagis och hämtar dem igen efter utfört värv.

Vi breder ut våra liv som en för liten klick smör på en för stor macka och hoppas att ingen, allra minst vi själva, märker hur ofta det torra bröder växer i munnen, fastnar i halsen.

För blir vi medvetna om det kräver vi mer, mer, mer av oss själva. Mer än vi har. Väldigt mycket mer än vi orkar.

Vi är obekanta för ordet lagom; dess innebörd har aldrig bekommit oss. Dess lagar har aldrig härskat över oss.

Vi är barn av vår tid och kan inget annat.

Men idag tänker jag på ordet lagom. Och jag tänker, att just idag får det vara bra nog.

Kanske (alla) andra dagar också.

En lagom på biblioteket.

Texten kan ses som en pastisch på Fredrik Backmans författarskap. Särskilt Björnstad som jag läser (för andra gången) just nu.

Tack Fredrik för att du väcker till skrivlust och eftertanke.

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

“Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen”

— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

Några aldrig tidigare beskådade bilder

Jag skrollar igenom mina telefonbilder, i brist på annat.

Och samtidigt hittar jag en mängd bilder som jag har tagit men som aldrig kommer att få se “dagens ljus”.

Uppenbarligen har jag haft någon slag anledning till att plocka fram telefonen och öppna kamera-applikationen, men alla bilder är ju inte direkt designade och eftertänkta och tänkta att hamna på sociala medier.

Jag har alltid haft medlidande med leksaker som inte leks med (Toy Story är en hjärtskärande film!) och känner kanske lite likadant med vissa bilder i min bildmapp.

Så därför, på min quest att göra ge bilderna ett meningsfullt värv, vill jag här dela med mig av några aldrig tidigare skådade bilder! Håll till godo!

Till vänster. Den här bilden är från Kyroboas där Oravais sommarteater uppförde pjäsen Under liten himmel i sommar. En regnig julidag bilade jag och några vänner dit för att förundras. Vi gillade pjäsen och sällskapet!

Till höger. Mina föräldrars hund Nelson, en australisk vallhund. Den är så söt så söt men så rädd för främlingar. Mig älskar den dock. Det är ömsesidigt.

Till vänster. När vi testade Naughty Burger i Helsingfors. Älskar batatfries. Älskar fries. Buge är väl helt okej också.

Till höger. Och samma dag när vi såg Lejonkungen i en mäktig biosalong tillsammans med 600 andra jämnåriga (90-talister, ni vet). Grät igenom allt.

Till vänster. Jag och Samuel på konsert när det regnade lätt. Samuel tyckte inte det var sådär jättekul precis.

Till höger. Ack sommarvärmen! Minns ni den? Min bror i farten på en intensiv volleybollmatch. En av sommarens skönaste dagar.

Två självare.

Till vänster. En screenshot som jag tog på min bästa Sam under en dag då jag behövde extra mycket pepp inför en spelning. Det fick jag ju såklart, av den här sötaste bilden! Min sommarsam!

Till höger. Jag är allergisk för bilder på gymmet. Men den här var också en del av en snapchathistoria. Jag ligger och försöker benpressa. Det går sådär.

Världens godaste frukost. Gröt med ägg i. En sked jordnötssmör, rejält med frysta blåbär och färska jordgubbar på det. Och kaffi! Förstås.

Till vänster. Så här ser väldigt mycket av vår lediga tid ut tillsammans. Jag läser en bok, Sam läser Twitter. Vi myser.

Till höger. Min cykel! Nu har vi äntligen skaffat ett ordentligt fordon åt mig och jag vill cykla mest alltid.

Till vänster. Detaljer från familjefotografering. Älskar klänningen jag skaffade inför fjolårets examensfest och älskar läderväskan som jag har fått av mamma för några år sedan.

Till höger. Ännu en snapchathistoria. Denna ganska uppenbar.

Till vänster. Detaljer från en lässession. Fnissade alltid åt kapitlen som började med “Jag är Kara”. Dialekttalare i Svenskfinland vet jag pratar om.

Till höger. God smoothie om än lite tjock men passar utmärkt som mellis! En avokado, en fryst banan, 0,5 dl havregryn, en matsked jordnötssmör, lite mjölk av valfri sort (typ 0,5 dl för rätt så tjock konsistens), 0,5 tsk vaniljsocker, 1 msk kakao. Färska hallon att top it off med. SÅ gott! SÅ mättande!

Har du några bilder du borde rädda?

Mänsklighetens märkligaste resurs

Ork.

Alltså. Det måste vara en av mänsklighetens märkligaste resurs.

Ork är inte synlig för ögat, inte mätbart på något empiriskt vis, väldigt subjektivt, väldigt varierande beroende på bland annat livssituation, livsstil, ens förflutna och bara på hurudan dag man har.

Jag funderar mycket på ork. På vad som ger mig ork och på vad som tar ork i mitt liv.

Så här långt har jag kommit:

Tar ork:

plötsliga händelser som kräver något av mig (min tid, min insats, min närvaro), mycket ljud eller sorl, mingel, att ständigt ha för höga krav, dagar med högt tempo utan regelbundna andningshål, känslan av att känna sig ifrågasatt och kritiserad, konflikter, att behöva prestera under en längre sammanhållen tid utan vila, programspäckade dagar, känslan av att känna sig missförstådd, att umgås med människor under majoriteten av dygnets timmar och alla dagar, att inte bli lyssnad på, outredda konflikter, ett stökigt hem och röriga miljöer

Ger ork:

att läsa en bok i timmar, långa nätter med oavbruten sömn, harmoniska miljöer, svettiga träningspass, samtal med människor jag kan vara förtrolig med, att uppleva känslan av att lyckas och klara av något, bra musik, gåvor som överraskar, natursköna promenader, ett podcast-avsnitt som är spot on, att acceptera läget, soffmys med mannen, ett städat hem, många lediga dagar i sträck, kaffe med en vän, uppmuntrande ord, en rörande film, en bra bok, lugna morgnar, kreativt skapande och att sjunga.

Varför är det här viktigt?

Jo, för att jag tycker att alla borde lära sig att identifiera vad som ger respektive tar energi och på det här sättet undvika att energidepåerna sinar eller töms helt och hållet.

Så vilka är dina energikällor och -tjuvar?

Handboken om mig

Jag är insnöad på personligheter. Igen.

Få saker har fångat min fascination på samma sätt som den vackra men svårfångade vetenskapen om människans personlighet. Få gånger återvänder jag till något ämne med lika mycket nyfikenhet. Gång på gång på gång.

För jag tycker om att begripa mig på mig själv, om så ens en gnutta mer än jag gjorde igår.

Men förstås kommer alla försök till att beskriva det komplexa och mångbottnade fenomen som en identitet är alltjämt till korta. Att påstå att ett enda sätt att indela personligheter på är vattentätt, bulletproof, är pur fåfänga.

Men jag älskar att förstå lite mer, lite mer.

För jag har letat i samtliga informationssökningsprogram men det finns ingen handbok om Mindy Svenlin. Vissa dagar hade jag så innerligt önskat det. Mina medmänniskor kanske likaså.

I brist därpå söker jag mig till personlighetsteorier och andra källor. Lär mig nytt, får ahaa-upplevelser, sörjer en del ibland och försöker intala mig själv, med Karin Boyes ord:

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Som ingen annan

Jag kikar på foton från en tid då vi var nykära och pyttesmå (jag hade ju knappt körkort när vi träffades!)

Få saker är lika pirrigt underbart som att vara nykär; att ha små fjärilar i magen vars vindtag fladdrar i maggropen och i hela ens övriga väsen.

Men däremot.

En annan sanning om den unga kärleken är att den är präglad av en osäkerhet, en mängd missförstånd och brister i kommunikation. Och det är väl helt i sin ordning, för det tar tid att lära känna en annan människa.

En relation är inget som växer fram över en natt, det är ju långt ifrån fullt utvecklat idag, ens nånsin.

Den nya förälskelsen i all ära, men visst är det skönt att veta att just du känner mig som ingen annan.

Att verkligen känna någon gör att umgänget blir kravlöst, sällan behövs mer ord än nödvändigt. Och det är ändå mycket mer dyrbart än vingslag i maggropen.

Läst på sistone: böcker som levererar

Jag har drabbats av bokflyt och bok efter bok som jag plockar upp fullkomligen levererar.

Vad har jag läst då?

Jo, jag har bland annat läst om en av vår samtids största utmaningar, terrorism, skildrat på en gripande individnivå. Jag har läst en rättegångsroman som har blivit en storsuccé som serie på Netflix och så har jag läst en bok som talas om i den svenska komediserien Solsidan.

Nyfiken på vilka böcker jag talar om? Fortsätt läsa det här inlägget.

Kamila Shamsie (2018/2019) Vår älskade

För några år sedan, när terrorattackerna nådde Paris, London och Sverige tänkte jag ”jag undrar när det här kommer att börja skildras i skönlitteraturen”. För det vet vi, att skönlitteraturen vågar gå dit det gör ont och vrida åt vid samhällets smärtpunkter.

Det gör den här boken delvis, men så finkänsligt och skickligt.

Vi lär känna tre syskon: Aneeka, Isma och deras bror Parvaiz. Brodern börjar röra sig i islamistiska kretsar med stark terrorkoppling vilket givetvis gör systrarna bortom oroliga. Av en händelse får systrarna personlig kontakt med sonen till en mäktig politiker och plötsligt är hela Englands ögon på just de här tre syskonen.

Jag kan inte säga att den känns trovärdig alltigenom, men det är absolut en gripande berättelse som vågar lyfta upp den här problematiken på ett humant och lättfattligt sätt.

Malin Persson Giolito (2016) Störst av allt

Många har sett serien, men inte lika många har läst boken.

Maja sitter på golvet i ett klassrum. Runt omkring henne ligger hennes medstuderande, hennes vänner. Det är blod överallt men blodet är inte hennes, det kommer från hennes döda klasskamrater. Hennes fingeravtryck hittas på ett av mordvapnen och följaktligen häktas hon för mord och mordförsök.

Under hela tiden vet jag som läsare inte om hon verkligen är så hemsk som åklagaren vill framställa henne. Om det ens var hon som gjorde det?

Jag har läst några rättegångsromaner tidigare, men aldrig riktigt fastnat för genren. Det är de tekniska redogörelserna, de återkommande mönstren och repetitiva språket som gör mig led.

Men den här! Jag bokstavligen slukade den i ett nafs och längtar redan efter mer.

Precis som alltid tycker jag att alla som gillade serien ska ge boken en chans, för ofta brukar ju boken vara bättre. Jag har bara sett ett avsnitt av Netflix serien men vågar ändå säga: läs boken!

Orhan Pamuk (2002/1998) Mitt namn är Röd

Den här stötte jag på via min Goddreads-app (vilken grej!)

Boken utspelar sig i Konstantinopel under 1500-talet och kretsar kring så kallade miniatyrmålare som tillsammans gör illustrationer i en bok åt Sultanen. En av miniatyrmålarna blir mördad under processens gång, och boken blir ett mordmysterium.

Samtidigt är det en kärlekshistoria då tolv år av frånvaro äntligen avbryts, och Shekure och Kara äntligen återser varandra. Men kan kärleken övervinna försvunna makar, mordmisstänksamhet och också samhällets normer?

Det här är en märklig bok, jag kan inte säga annat.

Berättelsen förtäljes ur olika människors, men också föremåls, illustrationers, färgers och djurs perspektiv. Dessutom är det en väldigt rik resa i konst i Mellanöstern under renässanstiden. Jag hade hela noll kunskap om det tidigare.

Lärorikt, märkligt men väldigt läsvärt!

En näve humor, en nypa sanning

Dagen idag har jag samlat på mig memes som jag väldigt mycket känner igen mig i.

För det är ju så med bra humor - det ska inte bara vara roligt utan det ska verkligen kännas träffande också.

De memes som jag känner igen mig i handlar till stor del om introversion, interaktion, läsning och träning.

Här är några favoriter, håll till godo!

Väldigt dålig kvalitet, men så rolig att den fick vada kvar i alla fall.

Röd, är mitt namn

Det är en söndagkväll som ser ut precis som oss.

Den ena iklädd sin bästa röda t-tröja med den där fotbollsloggan. Den andra med huvudet i famnen på den förste, läsande en bok men en titel som lämpligt nog också passar in i färgtemat (Mitt namn är röd).

Det går bra för den förstes fotbollslag. Det går bra med läsandet av den segstartade boken också.

Det har regnat, men gör det inte längre. Vi har druckit en kaffekopp för att orka vara vakna några timmar innan vi ska gå och lägga oss.

Snart ska vi väl också tillreda någon typ av kvällsmål. Men just nu ska vi bara ligga här.

En liten stund till.