ensamhet

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen
— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.

EF624B39-3FD9-477B-9D55-84D6A0A3A668.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

För att du inte ska vara ensam

Jag minns mannen som satt ensam med en kaffekopp vid 24/7 bensinstationen på midsommaraftonen. Han läste en tidning, slötittade på TV:n som ljudlöst visade någon fjantig dokusåpa, eller bara blickade ut genom fönstret. Kanske väntade han på någon, jag vill så gärna tro det, men innerst inne vet jag att han inte alls gjorde det.

Det tär i mig, att ensamheten är ett så stort samhälleligt problem som det är. Det tär i mig ännu mer, att trots att vi är omringade av sociala medier kan just det ha precis motsatt effekt. Vi känner oss ännu mer ensamma när vi ser vad "alla andra" har för sig. Ironin.

Det finns ändå solskenshistorier. Vi har till exempel borgåflickan som ska ha enhörningskalas åt ensamma barn och att Storbritannien som utser en ensamhetsminister. Och det gläder mig, att det är en låg tröskel till att både du och jag med så små medel som att avfyra ett vänligt leende, se någon i ögonen och småprata litegrann kan förgylla någons dag. Det krävs så lite. Så lite.

ensam-blogg

Läs den viktiga och intressanta artikeln om ensamhet här.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.