Inte så hemskt populär

Jag är anhängare av en väldigt opopulär tanke.

Nämligen om att sommaren kommer till andra, att hösten är nummer ett.

Ni vet de där screenshottarna från Foreca eller YR.no eller andra meteorologiska sidor som svämmar över i ens sociala medier-flöde när tiodagarsprognosen utlovar sol, värme och tomatplantsdöd.

Bildtexten, kommentarerna och reaktionerna till dess bilder brukar vara ensidigt positiva. ”Äntligen sommarväder! Nu ska vi njuta” tänker alla bleka nordbor.

Alla utom jag, vill säga.

För min instinktiva reaktion på de här bilderna har alltid varit magont blandat med lätt ångest.

För sol och värme är krav och måsten. Regn och kyla är allt förutom det.

Men förstås, jag njuter också av sommaren. Särskilt just nu med lagom värme och sol på dagen och höstmörker till kvällen.

Det är inte en så hemskt populär och omtyckt tanke. Men jag vet att det finns andra där ute som tänker likadant.

Låtom oss starta en revolution.

Jag är en sucker för mys!

Skynda dig älskade

Dagen idag andas eftervärme, doftar skolstart och kallas friyay.

En kollega nämnde Höstvisan på jobbet och min hjärnas soundtrack har varit ett ständigt ”Skynda dig älskade skynda att älska” sedan dess.

Dagen idag har jag städnjutit.

Ni vet, ägnat mig åt den typen av städning som går långsamt, i sakta mak, med många avbrott men alldeles utan brådska och måsten. Städnjuta. It’s a thing.

Dagen idag har doftat skolstart, nämnde jag. Daggigt gräs, sommarväxter som går på sista versen, mustigt äppelträd, krispig morgonluft - alltså precis den doft och morgon som präglade skolstarten.

Hej fredag, jag gillar dig.

Bokhösten 2019: mina höjdpunkter

Jaja hörni!

Höst betyder mängder av nya boksläpp och julklappstips från bokförlagen. Här har jag samlat de höstböcker som jag ser mest fram emot. Låt er inspireras!

Bilderna hämtade från Bokförlaget Forum och Albert Bonniers Förlag

Stefan Ahnhem X sätt att dö är den femte boken i den oerhört fängslande serien om Fabian Risk. Jag har med stor hängivenhet följt med Ahnhems författarskap och ser verkligen fram emot att läsa den här en ruggig höstkväll!

Jonas Bonnier Knutby. Jag har tidigare skrivit inlägg på temat sekter och sett en mängd dokumentärer om Knutbydramat. Jag är med andra ord väldigt förväntansfull över att få läsa en romanversion om vad som hände i Philadelphiaförsamlingen i Knutby under tidigt 2000-tal. Jag gillar verkligen den skönlitterära approachen, eftersom jag tycker att epiken förmår nå djupare än kalla fakta.

Bilderna hämtade från Förlaget

Adrian Perera Mamma. Jag läste Pereras debut white monkey och blev såld med en gång. Därför är mina förväntningar inför romandebuten minst sagt skyhöga. En vass skildring av samhälle, familj och migration ur ett barns perspektiv utlovas. Det är bäddat för succé.

Monika Fagerholm Vem dödade Bambi? Monika Fagerholm är en av de författare som har gäckat mig mest under hela min tid som läsare. Få författare skriver lika suggestivt, skildrar människosjälen lika träffsäkert och beskriver vårt spruckna samhälle lika ödmjukt som väl. Den här boken lär bland annat handla om kvinnlig vänskap och söndriga familjer. Egentligen är det ingen skillnad. You had me at Fagerholm.

Bilderna hämtade från Förlaget

Nora Hämäläinen Är Trump postmodern Det här är lite av ett wild card i min bokhöst. Men när essän utlovar belysa vårt samhälle idag, med fokus på Trump och begreppet sanning, med utgångspunkt i filosofiska tänkare såsom Derrida och Foucault (som jag läste om i romanen Språkets sjunde funktion) blir jag väldigt intresserad. Plus att jag vill läsa mer i genren essä, för essäer kan vara mästerverk när de är välskrivna.

Kaj Korkea-aho & Ted Forsström ZOO! #3 Kärlek plz Atlas och hans vänner i skolan får mig att skratta högt flera gånger per sida. Illustrationerna, de knasiga listorna och den dråpliga men ändå väldigt träffsäkra skildringen av tonåringarnas vardag är allt jag behöver för att troget vilja fortsätta, fortsätta läsa de här böckerna.

Tomas Sjödin Lita på att det ljusnar Ja den här är så ”ny” att den knappt finns. I alla fall inte på bild. Men får vi tro Dagen så är en av mina favoritförfattare på gång med en ny bok som borde komma ut i höst. Vi får hålla ögonen öppna!

Det är de

Många, många gånger har jag uttryckt min förtjusning och glädje över att ha det jobb jag har.

Det sipprar igenom i mina blogginlägg, i hur jag pratar om mitt jobb.

Det kan inte undgå någon, som får höra mig tala om mitt jobb, att jag älskar det.

Jag började jobba i förra veckan men idag var första dagen som jag blev återförenad med mina kolleger, i alla fall en del av dem.

Men redan en del av dem räckte för mig att inse: jag må tycka om mitt jobb hur mycket som helst - men det är ändå de som ger mig den dagliga arbetsglädjen.

Det är de som ger de högljudda skratten i kafferummet, de hejvilda skämten och de aldrig sinande diskussionerna.

De är kryddan i den teoretiska slow-foodgryta som vårt arbete är.

Så glad.

Så glad varje dag över att få ha de kolleger som jag har.

Semesterutmaning: en bild om dagen

Ifjol och i år har jag förverkligat en semesterutmaning.

Nämligen att fånga minst ett foto om dagen.

Orsaken till det här är att jag ofta glömmer bort de mer händelselösa dagarna under semestern. Jag har inga problem med att komma ihåg resorna, bröllopsfesterna och de alldeles fantastiska sommarkvällar. Men kaffedejterna, böckerna jag läste, tupplurerna jag tog under solen och annat mindre makabert faller lätt i glömska.

Så här kommer då min semester i en bild om dagen-format, varsågoda!

Min semester påbörjades inofficiellt i ett solvarmt Lissabon (bild 1). Väl hemma i Vasa njöt jag av många kvällspromenader till sommarprat (bild 2 och 3), firade examensfest ute i det fria (bild 4) och brunchade med min bästa Karin (bild 5).

Jag hade en spelning med min bror på min väns företagsevenemang (bild 6), övade med mitt Mama Åström Band inför bröllopskeikka som vi hade på lördagen (bild 6 och 8). På söndagen var jag enormt trött och njöt av fotboll på TV med mannen och familjen (bild 9).

Min andra semestervecka inledde jag med ett besök till det fantastiska, udda och absurda Tuuri (bild 1). Vädret var svalt och trist men alldeles för utmärkt för läsning (bild 2). Jag fick fira Saga 3 år (bild 3) och samma kväll välkomnade vi våra vänner Maja och Martin till oss.

Under torsdagen hann jag och våra gäster bland annat med ett kaffebesök till vår väns nya arbetskontor (bild 4). På fredagen lunchade vi på Svenska Klubben för att fira att Samuel fick semester, det firade han med kaffe och bea (bild 5). På fredagkväll åkte vi norrut då jag hade tjejkväll, jag fick också vakna upp i mitt barndoms idyll (bild 6 och 7). På söndagen var vi än en gång så genomtrötta att vi slappade framför TV:n mest hela dagen.

Den tredje semesterveckan, den här gången också i sällskap av en semesterfirande make, inledde jag med en regnpromenad medan ifrågavarande make tränade fotboll (bild 1). Regnet fortsatte men stoppade inte oss från att gå på sommarteater i Oravais (bild 2). Vi kaffade på Raawka (bild 3) och jag fällde först ett vattenglas, sedan en kaffekopp på min nya klänning (inget bildbevis på det).

Vi firade bröllopsdag! Det gjorde vi dels på scen under Kokkola Cup invigningen (endast jag, dock, bild 4) och i snålblåsten vid Mustakari (bild 5). Vi kollade på fotboll och hade en baseball-picknick med vännerna (bild 6). Lördagkväll spenderade vid med Staffan och Lina och deras kids (bild 7) och på söndagkväll slog vi rekord på vår löprunda (bild 8).

Den sista hela och gemensamma semesterveckan tågade vi ner till Helsingfors för att bland annat äta på Naughty Burger (bild 1). Vi hann också shoppa en del, äta alldeles för mycket, träffa Eva och Sebastian och krångla med vårt hotell. Ja, så såg vi Ed Sheeran (bild 2). På onsdagen tågade vi hemåt och spelade match på kvällen (Samuel då, bild 3).

Torsdagen var hethethet så vi var äkta finlandssvenskar och låg på Strömsöstrand under filthatten hela dagen (bild 4). På fredagen hade vi lite strandhäng med mina syskon (bild 5) och villahäng med vänner (bild 6). På lördagen hade jag spelning på en 36-gradig festplats (bild 7) och på söndagen styrde vi kosan hemåt, brunbrända och nöjda efter två fina gemensamma semesterveckor (bild 8).

Mina tre sista semesterdagar gymmade jag i mitt närgym (det är väl ett ord?) (bild 1), kollade jag på fotboll (bild 2) och kvällspromenerade jag med min bei som inte är förtjust i kallt väder (bild 3).

Jag är glad över att jag har varit mån om att ta vara på de stora och små ögonblicken under min semester. Jag hoppas jag kan bli ännu bättre på att ta vara på de här dagarna, både till minnes och på foto, under vardagen.

Nu kör vi vardag!

Bortom gränserna

Jag märker att jag gillar att ruta in fenomen, händelser, personer i hanterbara men oftast tyvärr snäva kategorier.

Det kanske inte är så märkligt, att generalisera är väl en rätt så grundläggande och på många sätt nödvändig egenskap hos människan.

Emellertid märker jag att jag ibland är oschysst i min kategorisering.

Ibland har jag redan på förhand bestämt mig att en person är precis så, att ett evenemang kommer att förlöpa precis så eller att en resa kommer bli precis så.

Mänskligt, fortfarande, men också orättvist.

För när jag i min generalisering är programmerad att bete mig på ett visst sätt och förvänta mig vissa saker (och på samma sätt inte förvänta mig andra saker) utifrån tidigare erfarenhet ger jag inte personen, evenemanget, boken en uppriktig chans.

Och om jag inte gör det kan jag gå miste om sanna guldkorn; otippade människomöten, oväntade men välkomnade diskussioner eller spontana äventyr.

Jag kan också bli för passiv och inte ta vara på de tillfällen som finns för att själv skapa, bidra och proaktivt gå bortom det jag vanligtvis förväntar mig.

Visst är det en livsviktig egenskap att sortera de intryck, minnen och erfarenheter vi samlar på oss, till hanterliga kategorier med tydliga gränser.

Men visst är det nödvändigt att våga se och gå bortom de här osynliga, men likväl existerande, gränserna.

Och ibland överraskar livet mig med otippade, men ack så välkomnade, guldkorn trots att jag har varit fördomsfull och kategoriserat alldeles för snävt. Som på bilden ovan som togs på en av sommarens bästa kvällar och en av livets bästa gigar. Jag och min mor på bändspelning i Reisjärvi - vackert ställe, underbart bröllop!

Från och med vi

Jag råkade snubbla över några av dina artefakter från tiden innan oss.

Bilder på vad du gjorde, träningsdagböcker du noggrant fyllde i och dokument som vittnade om hur ditt liv såg ut innan du och jag blev vi.

Jag har sett de här artefakterna förut, det var inget nytt för mig. Men idag när jag såg dem blev jag märkligt nog synbart rörd.

För nu när vi har varit tillsammans en god stund (känns det som i mitt högmod) tänker jag ofta att det är så här det alltid har varit. Jag har svårt att omedelbart dra mig till minnes hur mitt liv såg ut innan oss. Det är omöjligt för mig att på allvar förstå hur ditt liv såg ut innan mig.

Egentligen vet jag ju att du hade ett helt liv bakom dig; alla de erfarenheter, minnen, relationer du hade samlat på dig under åren nollställdes på intet sätt från och med vi. Och alla de här erfarenheterna, minnena och relationerna hade lika gärna kunnat få dig att göra ett annat val, ha andra preferenser och önskningar än just mig.

Med vördnad betraktar jag alltså de här artefakterna från ditt, inte alltför avlägsna, förflutna och är tacksam för att du var den du var, är den du är. Och för att du trots det, kanske ändå: på grund av det, valde mig

Precis som jag valde dig. Väljer dig.

Varje dag.

Suddig bild från vår bröllopsresa.

Bra på det jag gör

Idag började jag jobba.

Från hemmakontoret förvisso, och mest med planering av hösten i det här skedet.

Men jag hann börja skriva lite, egentligen mycket mer än förväntat, på en text som ska vara klar i augusti.

Och jag hann inse att jag faktiskt är bra på det jag gör. Åtminstone älskar jag det, och det är drivkraft nog för att vilja utvecklas, veta mer och förstå bättre.

Alltså drivkraft för att i förlängningen kunna bli bra på något.

Vilken rikedom det är. Att få göra något som så läckert kombinerar det jag kan och det jag vill.

Läst på sistone: den ångestfyllda människan

Min tröga semesterläsning till trots har jag ändå läst tre böcker på sistone som, mer eller mindre frivilligt och medvetet, har tagit upp människan och hennes ångest.

Av de tre nedan lästa böckerna är hela två av personer som jag räknar som mina favoritförfattare, så fortsätt att läsa för finfina boktips!

Linda Olsson (2019) Hamilton Beach

Låt mig presentera en av mina favoritförfattare, Linda Olsson.

Ända sedan jag läste hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger från 2003 har jag varit förälskad i Olssons stilistiskt sköra sätt att skriva. Hon behandlar människans smärta och lidande så, så finkänsligt och människans själ så ömt.

Precis som i tidigare nämnda bok handlar också Hamilton Beach om brustna människor med ett förflutet som läsaren väldigt gärna vill veta mer om. Huvudpersonen Helga är en karaktär som väcker min nyfikenhet; hon kommer påtagligt nära mig under läsningens gång.

Olsson har ett sätt att skildra människor som gör dem samtidigt sårbara, äkta och trovärdiga. Och som jag redan nämnde bemästrar hon ett språk som skulle få mig att sucka högt av beundran —om hon så bara hade gett en ingående beskrivning av en kökssoffa.

Så skicklig är Linda Olsson. Läs den här!

Per Nilsson (2006) Svenne

En lite äldre bok bland de två andra som är från 2019, vackert så!

I Per Nilssons bok som kom ut i år Vill, vill inte (2019) nämns den här boken i förbigående. Sättet den beskrivs på i Vill, vill inte gjorde mig omedelbart nyfiken.

Boken handlar om Sverige i modern tid där ett alldeles nytt politiskt parti grundas, blossar upp och faller under en kort men intensiv tid. Från sida ett får vi höra historien berättas av Fredrik Svensson, eller Svenne som han kallas.

I början får jag som läsare inte veta så mycket mer än att Svenne nu är den mest efterlysta mannen i Sverige, och det med sina ynka 18 år. Vilken ångest! Vad han har gjort och vad som verkligen har hänt måste jag förstås läsa hela boken för att få reda på.

Det här är en bok som jag gärna hade kallat dystopisk, av den enkla anledningen att det hade varit lättare att smälta innehållet då.

Dessvärre känns den inte alls dystopisk alls till sitt innehåll, snarare rätt så träffsäker. Skrämmande. Bra.

Fredrik Backman (2019) Folk med ångest

Är det så bra så att jag gråter?

Jo, det är det.

Som alltid när det kommer till Backman verkar boken handla om en sak, när den egentligen handlar om något helt annat och mycket mer existentiellt.

Boken "handlar" om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning. Tillsätt ett dussin excentriska och sinsemellan olika människor, ett kaninhuvud, lite limefrukt och en nypa nyårsstämning så har du bokens ramar. Egentligen handlar det, som titeln emellertid avslöjar, om söndriga människor med ångest som bara vill skapa en dräglig tillvaro åt sig.

Sällan har en skönlitterär roman som får mig att skratta rakt ut i tomma intet samtidigt triggat till filosofiska diskussioner om människans varande.

Låter det torrt och tråkigt? Då ger jag fel bild, det är lättläst, flytande och alldeles underbart.

Läs, läs!

Problemlösning 101

Jag tror ofta att mitt tillfälligt mörka sinne är en långvarig företeelse som kräver drastiska livsförändringar; när det egentligen bara är en liten svacka i humöret till följd av för lite sömn.

Jag undrar ibland varför jag känner som jag gör, var all ångest kommer ifrån, tills jag äter en banan och inser att jag bara var hungrig.

25 år i denna kropp och ännu har jag inte lärt mig att 93 % av mina problem åtgärdas med antingen mat, sömn eller egentid. Allra helst alla tre.

Det är frustrerande att inte alltid veta skillnad på ilska och hunger, på ångest och sömnbrist.

Men å andra sidan är det en lättnad att åtgärderna för mina humörsvackor är välbeprövade och lättillgängliga.

Finns det några andra hangry introvertar där ute?

Jag och egentiden. Fångad av min vän Sofia Ylimäki-Lindqvist