Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

Kallad vid namn

Vad är det som är bara ditt men som andra använder oftare än dig?

Så lyder en halvbra gåta som jag läste i någon av den rutiga Lurigt och Klurigt-serien när jag var liten. Svaret är ju förstås “Ditt namn”.

Jag förstod inte den här gåtan som liten, och jag vet inte om jag förstår den helt och hållet idag heller. Eller om jag håller med om det. Jag använder mitt namn när jag fyller i blanketter och beställer hem produkter, men det är väldigt sällan jag behöver säga mitt namn högt.

Så kanske det ändå kan stämma att andra använder mitt namn oftare än jag själv, men ändå tycker jag att vi tilltalar varandra med förnamn förvånansvärt sällan. Oftast använder vi bara ett du, ett ni, eller någon annan titel. Ännu oftare inga pronomen eller namnord alls. Och på det här sättet anonymiserar vi varandra.

Men hör ni vilken skillnad det är på: “Vad bra du gjorde det där” och “Vad bra gjort, Mindy”. Eller “Tack” och “Tack Mindy”. Jag vet inte om du håller med, men när någon använder mitt namn värmer det alldeles särskilt.

För när någon tilltalar mig med mitt namn öronmärks orden just för mig. Orden är inte riktade till vem som helst som råkar befinna sig i närheten, utan orden har en enda, tydlig mottagare, och den mottagaren är just jag. Mindy.

Och jag tror inte att vi borde underskatta hur det är
att bli kallad vi namn.

Foto: Ebba Åström

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.

Bland plumpa uttryck och sårande ord

Under helgen deltog jag i Kyrkhelg. Det är en helg för troende, icke-troende, tvivlare, sökande och allt där emellan. Det är ett tillfälle att delta i en mängd olika seminarier och lyssna på undervisning av olika människor.

Årets tema för Kyrkhelgen var Inför Sanningen. Det var ett ambitiöst tema, särskilt med tanke på hur sanningsbegreppet uppfattas och tolkas idag. Finns det över huvud taget något som är objektiv, allmängiltig och vedertagen sanning i vår samtid? (Det var en retorisk fråga, men om ni har ett svar får ni gärna dela med er).

Jag fick mycket att smälta under de här dagarna, och jag blev många insikter rikare. Mina insikter föll givetvis till stor del under kategorin sanning, men faktiskt var min största insikt inte alls under det temat.

Min största insikt hade att göra med kommunikation.

När vi är i diskussion med någon annan — och särskilt om det är med någon av annan åsikt än oss själva — är sättet vi uttrycker våra tankar och åsikter på är nästan lika viktigt som vad vi uttrycker. Om inte precis lika viktigt. Kanske viktigare?

Det här är något jag förstås visste från förut. Men ni vet hur det är, då ett förgivettagande blir så uppenbart, så självklart. Ja, det blev så konkret då jag under de här dagarna fick jag lyssna till samtal och diskussioner i ett respekterande samtalsklimat. Jag märkte att jag är svältfödd på sådant.

Det är lätt att dumförklara någon. Det är lätt att tro att jag ensam har patent på och tolkningsföreträde till sanningen. Och det är lätt att jag i min enfald sårar med ord och skadar med plumpa uttryck och ogenomtänkta meningar. Ibland vill jag slå dövörat till oresonliga och egensinniga människor och ropa: “Men hur kan du tänka så där!?”.

Att se olikhet är en modigt.
Att våga utforska olikhet är starkt.

Ditt du är inte ett hot mot mig.

Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

Foto: Ebba Åström

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Föregående helg hade jag en hel dag för mig själv. Min Samuel åkte iväg tidigt om morgonen och kom inte tillbaka förrän 17 timmar senare.

Det som en människa väljer att göra under en 17 oplanerade, ensamma timmar tror jag att ganska långt avslöjar hurudan den här människan är. I alla fall i termerna av extrovert - introvert.

Så vad gjorde jag under mina ensamma dag?

Jag läste (såklart, inget nytt under solen). 
Jag såg klart en tv-serie och påbörjade en ny.
Jag tränade.
Jag bloggade och funderade.
Jag skrev.
Jag tänkte.
Jag åt god mat.
Jag promenerade.
Jag lyssnade på podcasts.

Det fanns inte en gång som jag upplevde att det var tråkigt. Tvärtom njöt jag. Inte för att jag inte njuter av sällskap och andra människor. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Och det är en sanning om introverta. Vi räds inte ensamhet. Vi får näring av att umgås med oss själva, för vi fyller vår ensamma tid med aktiviteter som känns meningsfulla för oss.

Jag tycker att det här ensamhetsfenomenet kan förklaras väl med de engelska termerna loneliness och solitude. När loneliness lutar mera mot att betyda den här ensamheten som oftast är ofrivillig och negativ, är ordet solitude mer som en självvald ensamhet som personen ifråga inte lider av.

Men att regelbundet ha kvalitetstid med mig själv är en god investering. Och i söndags hade jag a sunday of solitude.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

“Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar”

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.