Alla känslor i en stad

Jag är på besök i min hemstad.

Eller hemstad. Är det verkligen en hemstad när jag inte bor där längre? När mitt hem i verkligheten är hundra kilometer härifrån. När slutar en hemstad att vara en hemstad? Gör den någonsin det?

Den här staden drabbar mig alltid av alldeles ovanligt många känslor på en gång. Så många frågor på en gång. Det brukar väl vara så med platser som en gång har varit ens allt, men numera är ett… ja. Något, åtminstone?

Här har jag gått i skola. Här har jag spelat fotboll under en lång tid. Här har jag knutit mina tidigaste vänskapsband. Här har jag dansat, sjungit, utvecklats, lärt mig. Mina bästa och mina värsta minnen är från den här staden. Ibland när jag kör igenom min hemstad tänker jag: “hit vill jag aldrig flytta mer”. Andra gånger tänker jag: “här vill jag bo någon gång”.

Jag är aldrig så ambivalent som när det kommer till min hemstad. Och det är väl för att staden utvecklas och förändras även i min frånvaro. Vore jag att återvända är det inte alls till samma stad som förut. Premisserna är helt annorlunda.

Alla ambivalenta, nostalgiska och vemodiga känslor till trots konstaterar jag: det här är min hemstad. Vad det då sedan innebär.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.