livsbetraktelser

Mörket biter ej, förutom att den gör det

Den här novembermånaden har varit den tuffaste på länge. Och jag tror att det till stor del beror på det förbajskade mörkret. 

Jag är av den bestämda åsikten att det är bestämt onödigt att gnälla på vädret för det är som det är, och så är det med det.

Så jag ska inte gnälla. Men får jag bara säga att mörkret har bitit på mig i år. Mer än förut. 

Därför, precis just därför är jag så tacksam för de många soldagarna vi har fått ha på sistone. Och lite frost (snö?) på vägarna också! Lycka! Sol! Hopp! Tänk vad svältfödd vi nordbor är på solsken under den här mörka årstiden. 

Hur gör ni för att mota vintermörket och kaamos? 

 Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Min fina vän i solsken! Sol! Vän! Lycka!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Inte längre ensam

Psykologi har alltid intresserat mig. Vem intresserar det inte, egentligen?

Särskilt psykologin bakom personligheter finner jag spännande. Hur häftigt är det väl inte att lära känna sig själv och sina medmänniskor bättre?

Som en följd av det här har jag funnit ett nöje i att göra olika personlighetstest under åren.

Allt från “Vilken Disneyfigur är du?” till lite mer vetenskapliga test såsom Myers Briggs eller 16 personalities. Nu är jag långt ifrån expert inom området, och jag har förstått att också det här sättet att se på personligheter i 16 kategorier uppfattas som snävt, förenklat eller pseudovetenskapligt i vissa kretsar.

Men än sen, tänker jag, om syftet är att lära känna sig själv bättre och förstå hur andra tänker och fungerar. Jag tror dessutom att personligheter är så komplext att det inte finns ett enda sätt att kategorisera människor på, för då borde kategorierna vara lika många som människorna på jorden.

Det enda jag vet är att sedan jag gjorde testet och fick reda på min personlighetstyp har många bitar fallit på plats.

A26A23E2-D61D-4C0C-B222-0DBAC73BFD43.jpg

För jag har ofta sett på mig själv med en dömande blick. Jag har inte förstått hur jag kan bete mig som jag gör ibland. Under en stor del av mitt liv har jag känt mig oerhört missförstådd och bara väldigt, väldigt ensam.

Men när jag gjorde testet och läste beskrivningen av den personlighetstyp jag närmast hör till insåg jag — jag är inte ensam! Det finns andra som känner precis på samma sätt som jag! Det finns en hel community på nätet som kämpar med samma saker och har likadana utmaningar.

Det här sättet att se på personligheter har gjort mig nådig mot mig själv, och då struntar jag blankt i om det är pseudeovetenskap eller inte.

Vilken personlighetstyp är du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vi delar historia, skriver historia

Helgen spenderades tillsammans med vänner som jag har känt under största delen av mitt liv.

Galet, att det är så.
Galet fint att det är så.

Det är något särskilt med vänner som känner en inifrån ut. Som inte bara har sett mig växa upp utan som faktiskt har vuxit upp med mig. Som inte bara tycker att vissa händelser i mitt liv idag utgör roliga ankedoter, utan som var där för att dela dem med mig när de faktiskt hände.

Det är speciellt att kunna referera till sin bror med förnamn, utan vidare beskrivning, och veta att alla är med på noterna direkt. Det är fint att kunna nämna ett visst rum i ens barndomshem och alla vet precis vilket jag talar om. Det är fantastiskt att kunna referera till ett mörkt, undangömt ställe i själens skamskrubb — och alla förstår exakt vad jag menar. Förstår alltid, dömer aldrig.

Det är inte helt lätt att skaffa goda, nära relationer i vuxen ålder. Det är förstås fullt möjligt och också jag har många sådana, men det finns något särskilt med vänner som man delar historia med.

Och inte bara delar historia — skriver historia.

Kvinnorna i mitt liv, tack för att jag får skriva historia med er.

7B956F30-D38A-4E4D-8EF5-33D467943EAF.JPG
 Några av mina fina vänner. Och helgens hjärtligaste skratt med mina byxors blixtlås i olyckligt ljus.

Några av mina fina vänner. Och helgens hjärtligaste skratt med mina byxors blixtlås i olyckligt ljus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Den tid vi har

Den gemensamma tid vi har, i det pusslet som för tillfället är vårt liv, är inte mycket.

Nej, det varken många eller långa stunder som vi hinner dela tillsammans i vårt hektiska schemat.

Men det finns hopp!

För jag kommer nämligen att tänka på den enda ekonomiska princip jag minns efter gymnasiets samhällslärakurser: om efterfrågan överstiger utbudet stiger priset på produkten och blir exklusiv. (Härmed får jag pris i den mest oromantiska kärleksbeskrivningen någonsin.)

Men låt mig skriva om det där med egna ord: när den gemensamma tid vi har tillsammans är begränsad, och det endast blir några stunder här och där, då är den tiden en lyxvara.

Och jag älskar att vi är så medvetna om det här, för vi ställer telefonerna på ljudlös och tänder ljus. Kokar te eller glögg och sätter oss vi köksbordet och bara pratar. Umgås. Som vi gjorde när vi var nykära och kunde prata, prata, prata oss igenom kvällar, nätter.

De här stunderna är guld.
Och således: vi är rika.

 Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det jag aldrig upplevde

De gamlas dans, eller de äldstes dans som det också heter, har figurerat i nyhetsflödet på sistone. (läs På de gamlas dag spelar förmögna familjer ut de fattigaSvenska Yle.)

Inte alls osökt kommer jag att tänka på min egen äldstes dans.

Visst var jag med i vimlet. På ett hörn. Men inte alls som dansare eller deltagare utan snarare som iakttagare. Senare också som speaker för festkvällen där jämnåriga gymnasiestuderande i Karleby uppvisade sina danser.

Och det kan verka förvånande, att jag som identifierar mig som en dansare inte deltog i de äldstes dans.

Jag valde att inte dansa de äldstes dans.

 På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

På min lyckligaste dag. Ledtråd: inte de äldstes dans. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Orsakerna till att jag inte deltog var flera.

Den största orsaken var att jag inte ville vara del av den hets som rådde kring dagen.

Jag uppfattade dagen som en fin tradition med vacker dans, som istället hade blivit en skönhetstävling, en american prom, starkt förknippat med status. Vem lägger ut mest pengar på smink, hår, spray tan (förväntas man vara solbränd i Finland i februari!?), naglar, smycken?

I förlängningen ansåg jag att det här var en större fråga.

De äldstes dans var en del av det utseendefixerade, konkurrerande och jämförande samhällsklimatet som jag redan hade övernog med. Jag ville inte delta i — och således bidra till — den redan bitska konkurrens mellan mina jämnåriga kvinnor.

Jag var genomtrött på det ständiga pejlandet, statusmarkerandet, jämförandet och jag vill inte ha något med det att göra.

Jag gillar att klä mig fint, fixa håret och sminket och naglar (ibland). Men när det här blir en hets och en tävling är det inte längre kul utan snarare en statusfråga.

 Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Simpelt, enkelt, smått. Som jag föredrar det. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Så jag valde att inte delta i de äldstes dans.

Jag trodde att jag kanske skulle ångra mig någon dag, men att läsa Yles artikel stärkte endast min känsla av att jag gjorde rätt.

Jag har inte något emot de äldstes dans som princip, men jag tänker att det kan finnas andra, billigare, mer jämlika och mindre konkurrerande sätt att fira de äldstes dag på.

Vad tycker du? Hur var din äldstes dans?
Är de äldstes dans en vacker prinsess- och prinsdag eller har det blivit en skönhetstävling?

Finns det alternativa sätt att fira de äldstes dag?
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det första jag inte borde

När det är mycket, när det faktiskt inte alls finns andra orsaker än att det helt enkelt är för mycket. Då är det första jag göra att lämna bort motionen.

Och det är det första jag inte borde.

Men i vardagshetsen övertalar jag mig själv att det inte är viktigt. Att motionen inte bara är tidskrävande i sig, utan att det också faktiskt kräver en rejäl insats av mig både före, under och efter träningspasset.

Det jag glömmer bort är att motion är en uppåtstigande spiral. När jag är trött men motionerar får jag mer energi och sover bättre. När jag är trött och den enda sport jag ägnar mig åt är att swappa Netflix-serier känner jag mig sämre och sover sämre.

Jag tar väldigt lång distans till träningshets och jag tål inte träningskonton på instagram.

Men det här är en vänlig påminnelse till mig själv, kanske dig också: det första jag inte borde göra när det är mycket är att lämna bort motionen.

 Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Från i vintras då dansen var en integrerad del av min vardag. Saknar lite!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Fäderna i mitt liv

Idag tänker jag på de tre fadersfigurerna i mitt liv.

Den som jag har idag, och de som jag hade förmånen att ha under två decenniers tid. Jag är förstås omringad av långt fler fäder än just de tre, men de här tre har haft avgörande inflytande på mitt liv.

De var väldigt olika, de här fäderna i mitt liv, men de hade ändå en grundläggande egenskap gemensamt — deras sätt genomsyrades av en djuptgående ödmjukhet. De förde inte mycket väsen omkring sig och de kände inget behov av att nödvändigtvis vara i händelsernas centrum. Ändå hade de alltid glimten i ögat och en rolig anekdot i rockärmen.

De här männen har lärt mig, genom sitt sätt att leva, vad ödmjukhet är. De har också hjälpt mig att förstå vad ödmjukhet inte är.

Som pedagog förstår jag hur viktigt det är att få ha goda förebilder i sitt liv. Barn ser upp till vuxna. Barn beundrar och tar efter. På det här sättet sträcker sig en människas avtryck mycket längre än deras tid på jorden.

Och jag är tacksam för att jag har fått ha just de här männen som förebilder i mitt liv. Att jag fick känna dem. Att världen fick känna dem.

 Farfar Helge Åström 1929—2013.

Farfar Helge Åström 1929—2013.

 Min pappa och jag i Kanada 1995.

Min pappa och jag i Kanada 1995.

 Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Morfar Veli Liimatta 1935—2016.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Tillstånd att bara vara

Jag är en laglydig människa.

Jag har aldrig snattat. Aldrig förskingrat pengar. Jag går inte mot rött — inte ens klockan tre på natten.

Jag använder cykelhjälm och reflexväst. Jag har en cykellampa både bak- och fram på cykeln. Jag cyklar faktiskt på trottoaren, men det är bara för att bilisterna i Vasa har ingen aning om hur de ska förhålla sig till cyklister på vägen och jag har gjort bedömningen att det är säkrare att cykla på trottoaren.

Men i övrigt är jag alltså en laglydig människa.

För om det någonstans står skrivet svart på vitt att jag ska eller inte ska göra något — då är jag väldigt mån om att följa det.

Jag är bra på att följa regler och föreskrifter, men sämst på att lyssna på mina egna begränsningar.

I Brene Browns bok “Trotsa vildmarken” läste jag om hennes knep för att hantera det här. Hon skriver tillstånd till sig själv. Alltså faktiska, formella tillstånd som hjälper henne att följa hennes egna begränsningar och lyssna på hennes egen ork.

Tillstånden kan låta i stil med: “Härmed ger jag mig själv tillstånd att se på TV resten av dagen. Undertecknat: Brene Brown”.

Fantastiskt, eller hur?

Så det gör jag idag, ger mig tillstånd att bara vara.

 Och så en garderob-blomma på det.

Och så en garderob-blomma på det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kroppen talar

Min favorit finländska artist är Anna Puu. Hon är aktuell med låten Keho Puhuu (Kroppen talar). Utöver att det är en oerhört skön låt att dansa till så är det också en låttext värd namnet.

 Foto: min Ebba så klart

Foto: min Ebba så klart

Ja det är en fascinerande låt. Och jag fastnar för det där med att kroppen talar. För jag kan inte annat än hålla med.

Låten har blivit särskilt aktuell för mig just nu i och med att jag är med i ett program som ska träna min förmåga att uppfatta min kropps signaler. Helt enkelt bli bättre på att lägga märke till, men fram för allt agera, när min kropp säger stopp.

För det är ett tråkigt faktum att människan som egentligen borde uppsöka en psykiater istället uppsöker hälsovården på grund av en sömnsvårigheter, ryggproblem eller bara en odefinierbar smärta i den kropp som själen huserar i.

Det är synd att människan tenderar att hellre söka hjälp för det som är fysiskt, synligt, kroppsligt — medan de psykiska, själsliga besvären gömmer sig under skamtäcket. Själens skamskrubb.

Hjärnan kan säga: “Du orkar, du orkar”. Den kan vagga in en i en falsk trygghet: “Det är bara jag som är överkänslig — säkert är det inte så farligt”. Eller, för att låna Heidi Hakalas ord: “Bara lite till”.

Men till skillnad från psyket kan kroppen inte ljuga.

Vår kropp bedrar oss inte i första hand. Den är faktiskt ganska dålig på att ljuga. Och därför tränar jag mig i min förmåga att lyssna på vad min kropp säger.

Och hoppas att jag därmed blir bättre på att säga stopp.

DSC00435.jpg

Håller du med?

Tror du att om vi blir bättre på att lyssna på vår kropp, är vi också mer känsliga för hur vårt psyke och vår själ mår?

Har du erfarenheter av det här? Dela med dig!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Hanteras varsamt

Babysar har det skrivna all over them. Det är som om den där stämpeln är hela essensen i deras väsen. De har en sådan skör bräcklighet att deras enkla närvaro lyder: hanteras varsamt.

När man håller ett litet liv i sina händer är den enda naturliga instinkten att hålla barnet stadigt, stadigt men ack så varsamt. Allt annat vore otänkbart med de små liven.

Men med tiden bleknar stämpeln. Babysarna får inte längre skråmor i ansiktet lika lätt. Huden blir härdad och babysarna kan inte längre ens kallas babysar. De får mer skinn på näsan och innan man vet ordet av är de fullvuxna och utflugna; jobbar häcken av sig, amorterar och går på direktionsmöten.

Och det finns ingenting i deras aura som utstrålar en bräcklighet. Tvärtom, kan deras tidigare medfödda bräcklighet ibland övergå till ett överdimensionerat pansarskinn. Ingenting i deras väsen säger: jag är liten och skör, var varsam med mig.

 Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och  Linas  och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Varsamt, varsamt. Fina vännerna Staffan och Linas och vår fadderdotter Sibel på hennes dopdag vintern 2016.

Men egentligen är vi alla bara små barn i fullvuxna människors kroppar.

Fullt kapabla till att få skrapsår i ansiktet, blåmärken på knäna och brustna hjärtan. Stämpeln har kanske bleknat sedan länge, men jag tror ändå att ordens innebörd ligger djupt buren inom oss. En längtan, en bön.

Hanteras varsamt.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.