Gilla det eller inte

Jag gjorde en drastisk förändring på min blogg. Märker ni?

Jo, jag tog bort hjärtknappen längst ned. Säkert tycker en del att det var dumt. Men säkert förstår många av er när jag förklarar varför.

För att skriva är att blotta. Att blogga är att blottlägga sig själv; istället för att kalla mig bloggare kanske jag hellre kunde kalla mig blottare, men nu är ju det ordet redan upptaget. (Och figurerar dessutom i helt andra sammanhang som jag inte alls vill befatta mig med.)

Jag har nu bloggat stadigt i mer än ett år och min motivation har ökat i jämn takt. Jag fortsätter att blogga för att bloggandet ger mig verkligen något. Det ger mig möjlighet att laborera och leka med språket. När jag bloggar processar jag mina tankar samtidigt som jag dokumenterar mitt liv. Det är värdefullt för mig.

Men det är inte utan förbehåll som jag publicerar inlägg på min blogg. Oo nej, det är många filter och regelverk som mina inlägg körs igenom innan de publiceras.

Och på den här krokiga, kreativa resan bjuder jag in dig, du okända läsare. Jag öppnar upp, blottlägger mig själv och låter dig — vemhelst du än är — att ta del av det här. Mitt hjärta på din skärm, var än du råkar befinna dig.

Första snön 2017. Foto: Ebba Åström

Det är klart jag vill att du läser. Det är självklart att jag vill att du ska finna det du läser behagligt eller tankeväckande. Givetvis vill jag att du fortsätter läsa och självfallet önskar jag att du hör av dig om du finner det du läser intressant.

Men sist och slutligen är det inte därför jag bloggar.

Och därför vill jag inte drivas av antalet knapptryck på hjärtat längst ner på mina blogginlägg, utan istället drivas av min inre motivation för att kunna synkronisera tanke med ord. Det är en konst jag inte kan få nog av.

Så om du framöver vill låta mig få veta vad du tycker om det jag skriver: jag lovar att jag läser när du kommenterar. Men gilla det eller inte — hjärtknappen är borta.

Ditt värdefulla perspektiv

Människan behöver människan.

Av otaliga orsaker, givetvis. En av orsakerna är för att få ett annat perspektiv på sina tankar. Nya, fräscha ögon på något som man har stirrat sig blind på.

På sistone har jag funderat mycket på det där med att få höra en second opinion. Jag har tänkt på hur viktigt det är att aldrig bli ensam med sina funderingar; låta tankarna mala och mola dag ut och dag in tills allt flyter ihop till en enda sörja och det är omöjligt att hitta början eller slut. Än värre att hitta något slags rätt eller fel.

Att alldeles för länge grubbla över något är är som att gå under en molntäckt himmel — allting ser exakt lika ut. Men att dela med sig och få höra en annan människas synpunkter skingrar molnen och ger ljus över det dunkelt tänkta. En strimma ljus i molnvardagen.

En annan människas tankar legitimerar eller förkastar men vägleder alltid, på något sätt. Och jag vill aldrig underskatta en annan människas värdefulla perspektiv.

Foto: Ebba Åström (vem annars?)

Vackra ord på vemodets dag

Det är en eftertankes dag.

På många sätt en vemodig dag; en dag att minnas, sakna men också — glädjas. För ändå är det ytterst det: en dag att få glädjas över att en gång har känt någon, som har lämnat ett ordentligt avtryck i hjärtat. Det måste ju ändå var den största sortens glädje.

Kärlek är inte kärlek utan saknad. Det finns inte något sådant. Saknad ingår i kärleken, det ingår i kontraktet. Det är det andra obestridliga sidan av myntet, vi kan inte undvika det.

Och just därför tycker jag att kärleken är vacker. För den är sårbar. Fallet må bli högt när man älskar och saknar, förlorar. Men att aldrig ens våga släppa någon så nära är ändå en ännu större förlust.

Saknad är således det största av privilegium.

Lars Huldén, en av mina favoriter, skriver mycket om saknad och förlust i sin diktsamling Läsning för vandrare (ursprungligen från 1974. Otroligt vacker läsning — läs den). Hans vackra ord ger tröst en sådan här dag. Må de trösta dig med.

Konsten att ha tråkigt

När jag var barn led jag av det ofta. Väldigt ofta.
Tristessen.

Vuxna omkring mig sade bara: “det är bra att ha tråkigt ibland”. Som om det skulle lösa något.

Jag hade ett höstlov för några veckor sedan. Men istället för att njuta av ledigheten i allsköns ro bokade jag in en massa program och fyllde mina dagar med allt möjligt. Det var inget dåligt höstlov, men när det var över kände jag mig inte alls mer utvilad än tidigare.

Den här veckan har jag haft ett ofrivilligt höstlov nr. 2. Eller inte egentligen så mycket höstlov som sjukledigt. Och när min blotta utandningsluft — än värre min hosta — är en smittorisk för vemhelst som är i min närhet, har jag inte rört mig bland människor. Inte ens utanför lägenheten under hela veckan som har gått.

Tur är, att jag är introvert och gillar att umgås med mig själv.

De första dagarna var jag så trött och febrig att jag knappt gjorde annat än sov och slötittade på tv. Nu när jag börjar vara kryare har jag klottrat i min bujo och läst en del. Men nu är jag inne på dag fem av sjukledigt, dag tolv av sjukande och jag får kallt konstatera: jag är enormt uttråkad!

Och vidare konstaterar jag: det är länge sedan jag har varit uttråkad! Det är länge sedan jag har haft så här tråkigt! Men det är också länge sedan jag har känt mig så utvilad som nu.

Jag har alltid höga ambitioner inför mina ledigheter. Till och med korta veckoslut. Jag vill bli bättre på att med gott samvete göra ingenting. Mitt mål för nästa ledighet är: uppnå tristesstadiet.

Jag tror att vårt samhällstempo, kraven i arbetslivet, det ständiga överflödet av intryck från sociala medier och nyheter gör att vi har glömt bort den ädla konsten att ha tråkigt.

Och framför allt har vi glömt bort barndomens sanning: det är bra att ha tråkigt!

Jag önskar er ett riktigt tråkigt veckoslut!

Är kattvakt åt min bror och brorsfrus söta ragdolls, och det är minsann allt annat än tråkigt!

Alltid genomtänkta ord

Och jag har nött och nött och nött det här inlägget. Idisslat det som en ko som äter sitt första färska grässtrå för våren.

Läst igenom gång på gång Rensat, raderat, tillagt. Bett Samuel läsa det. Diskuterat det länge länge. Förargats, försvarat. Kommit fram till vad jag vill säga med mitt inlägg, vad jag vill komma fram till. Och kanske har jag lyckats.

Men jag vågar inte publicera det.

För fastän jag vet vad jag vill säga, känner jag att mina argument inte håller alltigenom. Det finns inte uttryckliga sakfel, men redan innan jag har publicerat det känner jag att jag vill försvara det. Vid sidan om inlägget känner jag att jag vill sätta en massa kommentarsbubblor som ger ytterligare förklaringar (eller försvarstal).

Vore jag att publicera inlägget skulle det kosta mig min nattssömn. Skulle jag få en kommentar som starkt och okänsligt protesterar skulle min tunnhudade näsa skråmas.

Så jag väljer mina strider.

Och publicerar inte.

Och förargas lite över att dagens människa måste ha så genomtänkta tankar. Att det halvfärdiga, halvtänkta aldrig får vara tillräckligt. Att det inte är okej att nyfiket utforska. Att det ska vara färdigpaketerat, försvarbart. Genomtänkt.

Det jag egentligen säger

Jag är en språkvetare. Både till utbildning och läggning. 

Jag fascineras och förundras ständigt av språk, och jag har länge haft ett kritiskt öra mot hur jag, vi, använder det. När det kommer till språk bör vi alltid, givetvis, reflektera över vad vi säger. Men lika mycket bör vi ha i åtanke att vi också kommunicerar med det som blir osagt, eller det vi indirekt syftar på.

För ni vet det där att man kallar sin partner, pojkvän, sambo, fru för ”bättre hälft”. Det är ju lite roligt och så där, men när vi tänker på saken är det inte alls lika roligt längre. När jag pratar om ”min bättre hälft” indikerar jag två saker: 1) jag är sämre utan partner och 2) jag är halv utan partner. Jag säger också att det är min grundsyn på människan överlag, att människan utan partner är både sämre och halv. Och hur känns det för den som är ensam? För den som innerligt, innerligt längtar men som ännu inte? För den som inte alls vill? För den som har velat men som glömt? För den som sörjer?

Carola Ekman skrev ett tankeväckande blogginlägg för ett tag sedan, om hur hon råkade höra hur en mamma talade men en vän som inte hade barn. Kontentan av vad den här mamman uttryckte var i princip: ”Du vet inte vad trötthet är innan du får barn”. Det var säkert sagt i en glättig ton. Den här mamman menade säkert absolut inget illa. Och säkert är det som den här mamman sade sant på ett sätt, men att endast föräldrar har tolkningsföreträde till, och patent på, trötthet tror jag att vi är få som skriver under.

Men så här håller jag, vi, på. Uttrycker oss tanklöst och plumpt ibland. Vill väl (för det vill vi väl?) men det blir ändå fel ibland.

Kanske vi kan vända en del av vårt öra inåt och granska vårt eget tal, vad vi egentligen säger.

Och vad det är vi indirekt uttrycker med det vi säger. 

I brist på andrs representativa bilder bjuder jag på en bild på Boston, min tillfälliga hemvist.

Sidan har inget innehåll

Nej rubriken är inget felmeddelande, det är bara ett konstaterande. 

Ibland kommer blogginläggen smärtfritt, okrystat - som om inlägget är klart redan innan jag skriver det. Andra gånger, oftast till och med, börjar inläggen med en idé som sedan efter lite finslipande och redigerande blir en helt okej text. 

Andra gånger börjar jag på en text, raderar, börjar på ett helt nytt inlägg, struntar i det. Försöker mig på det första inlägget igen. Kommer ingenvart. Sliter hår och förlorar modet. Krystar, kämpar, ger upp.

Just idag har jag med stor möda försökt frammana ett inlägg. Eller egentligen flera. Ett om ensamhet, ett om förundran över nya liv, ett om en närstudie i den introverta och högkänsliga människans verklighet. Samtliga utan nämnbar framgång.

Så idag blev mitt inlägg utan innehåll. 

Men det får vara okej.

Det är helt okej. 

Katharsis

Ett av de vackrast klingande orden jag vet är grekiskans katharsis.

Ursprungligen kommer begreppet från Aristoteles som menade att tragedin (genren tragedi i teatern), har en själsligt renande effekt på människan. När huvudpersonens lidande på scenen är som störst kan det framkalla en reaktion av medlidande i publiken. Och det här medlidandet blir en slags moralisk rensning, katharsis.

Med andra ord: när människan ser hur tragiskt livet kan vara, rensar det bort tankarna på allt oväsentligt. Tragedin skärper människans fokus.

Jag har i mitt liv blivit enormt skonad från lidande, och jag erkänner att jag ofta invaggas i en falsk trygghet, ett förgivettagande av mitt livs goda och vackra. Ibland, när jag ser en omskakande och rörande film, kan jag uppleva en känsla av katharsis. Ett slags uppvaknande, en påminnelse om livets viktiga. Men den känslan varar oftast en kväll, inte mer.

För det är förhållandevis trygga omständigheter, att se människans lidande på en scen eller en skärm. Det är något helt annat att se människans lidande på nära håll. Och än mer så, att själv uppleva det på nära håll.

De få gånger som mitt liv har legat i turbulens, och de stunder då det som jag har tagit för givet plötsligt har varit omöjligt att tygla, sand mellan fingrarna, har jag upplevt katharsis. Och det är ett sunt uppvaknande.

Men jag tänker: varför måste livet skakas om i grundvalarna innan människan förmår se bortom all ytlighet? Varför måste rädslan för allt som går att förlora döva ens öron, innan människan förmår höra bortom allt sorl och sus?

Och kan människan bli bättre på att träna tacksamhet, varje dag — inte enbart när hon har upplevt katharsis?

Kan jag det?
Kan du?

Foto: Min bästa syster Ebba

Vän med mig själv

Okej nu kör vi onsdag. Jag ska handla, fixa en gåva, ta en vända via apoteket, hålla det där samtalet klockan 13, läsa klart den där boken, veckostäda, tvätta kläder och hinna på träningspasset till klockan 19. Ja och hämta paketet från posten och returnera högen med biblioteksböcker

… när jag egentligen bara vill vara en våt pöl på marken, glo upp i taket och vara totalt obehövlig. Ingen ställer krav på en våt pöl.

Krav är alltså ett hett tema just nu. Jag har funderat en hel del på vem det är som ställer krav. Är det en faktisk person och verkliga människor som ställer de här kraven på mig?

Nej.

Min största fiende då det kommer till krav är ingen mindre än mig själv. Jag och min förbajskade (nej, förlåt, älskade) bullet journal som skriver in en hög med punkter som jag ska avverka under dagen. Jag tror att om jag skriver in det i min planerare så får jag, på något magiskt sätt, den energi som behövs för att fullgöra det också. Så är inte fallet.

Så jag har börjat förhandla med mig själv. På ett bra sätt.

“Jag behöver inte storhandla nu, jag kan gå och köpa mjölk och banan från närbutiken så klarar vi oss”. Eller så slår jag ihop sysslor så att de blir överkomliga “Jag skippar träningen ikväll och tar en promenad till apoteket istället” (alla träningstokiga ser rött, men jag ser det som en enorm nåd mot mig själv).

Så fort jag stryker punkterna på listan är det inte längre krav, bara möjliga aktiviteter. Något som jag kan men inte måste göra.

På det här sättet slutar jag att vara min egen största fiende
och istället blir jag vän med mig själv.

Skönheten i avskedet

Jag vet inte hur det är med er, men mina sociala medier svämmar över av människor som postar naturbilder på vårt vackra höstlandskap.

Och till det säger jag bara: JA! Mera mera!

För till skillnad från andra some-trender, som oftast är av skrytsam natur, tycker jag att den här trenden är demokratisk, jämlik och… äkta.

Vårbilder är ofta överoptimistiska och hoppfulla. Det som inte syns i vårbildsflödet är alla de som lider av en årstidsbunden depression som för många är som starkast på våren, eller de människor vars orkestankar sinar rejält och de som är i desperat behov av ledighet (PING! alla lärare).

Sommarbilder i sin tur är idylliska med sina solnedgångar och lediga stranddagar. I verkligheten har majoriteten av befolkningen sovit under solnedgången och jobbat häcken av sig när några enstaka har lediga stranddagar.

Så låt mig göra en shout-out till hösten. För sanningen om hösten är ju den att den är ett förfall.

Hösten är skönheten i avskedet. Hösten är det vackra vemodiga. Om bara någon vecka har de eldröda träden omvandlats till nakna, murkna trädstammar. De färggranna löven har bildat högar av förruttnelse som så småningom fryser och täcks av ett nådigt snötäcke.

Allt det här vet hösten. Allt det här vet människorna om hösten.
Men ändå unnar den oss sin skönhet. Och ändå förmår vi njuta av den.

Det, om något, inspirerar mig.
Det är värt att some:ras.