En medioker insats

Igår hade jag ett tillfälle på jobbet då jag gjorde en medioker insats.

Jag hade fått en uppgift någon vecka på förhand. Jag visste vad jag skulle göra. I teorin hade jag verkligen haft tid att förbereda mig, men i praktiken hade jag inte hunnit, nej, orkat. Jag antar att jag gjorde en helt okej insats, men en helt okej insats för en presterare är aldrig bra nog.

Men.

Jag tog mig an kampen mot mina hjärnspöken,
och kom på att jag hade gjort vad jag skulle.

Ingen hade bett mig skapa en flashig powerpoint, med animeringar som ploppar upp i utsökt tajming i förhållande till mitt taltempo. Ingen hade bett mig att bära en matchande outfit i samma färgtema som presentationen. Och ingen hade bett mig göra något utöver precis det jag gjorde.

Förutom jag själv.

Trots att jag kände mig skamsen över och besviken på min insats var det här en viktig, mental seger. För jag insåg att en medioker insats är en okej insats. Det är en rimlig insats.

Och en medioker insats är en jätteviktig insats,
för en presterare.

Foto: Ebba Åström

Minnen av dig

Närhelst jag äter Tiramisu tänker jag på honom. Närhelst jag känner doften av en särskild parfym tänker jag på henne. På honom, när jag ser en Nissan. På henne när jag hör Cascadas låt Evacuate the Dancefloor.

Somliga saker och händelser är föralltid förknippade med en viss människa. Jag kan till exempel inte ens höra ordet chai latte utan att tänka på en vän jag en gång hade. Jag kan inte köra förbi ett visst ställe i Karleby utan att tänka på en annan vän jag en gång umgicks med.

Inte så att de här människorna inte längre existerar, utan snarare så att vår vänskap inte existerar. I alla fall inte i den form den en gång existerade.

Jag bland vänner. Som jag fortfarande har och värnar. Tack, tack för att jag har ♡ Foto: Sofia Ylimäki-Lindqvist

Det finns en tid för allt, ibland också för vänskap. Inte alltid, för det finns förstås vänskap som består, består, består. Men så finns det vänskap som blommar en tid, en vacker tid, men vissnar så småningom. När jag var yngre sörjde jag det här enormt och försökte krampaktigt hålla fast vid relationer som hade vuxit åt olika håll alldeles för länge.

Allt har sin tid. Insikten smärtade.

Vänskap utvecklas till bekantskap utvecklas till främlingskap. Och så förlöper livet, så förunderligt.

Men jag gläds över att bli påmind om det här människorna då och då. Gläds över att vardagliga, till synes ovidkommande ting och händelser, kan få mig att tänka på de här människorna. För faktumet att de här människorna en gång gjorde, var, och betydde så mycket för mig är värdefullt.

Och det är värdefullt även fastän vår relation idag kanske inte sträcker sig längre en ett vänskapligt hej då vi möts på gatan.

Vissa människor lämnar kvar i livet, även i sin frånvaro.

Så länge minnena är goda och påminnelserna milda är det något jag värnar jag om.

Läst på sistone: icke-normativ litteratur

På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.

Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta

För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.

Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.

Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!

Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter

Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.

Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.

På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.

Eva Ström (2018) Rakkniven

Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!

Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.

Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.

Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.

Vill vi höra svaren?

Han satt stilla, med ett ansikte ganska uttryckslöst.

Men hans stillhet och uttryckslöshet får ändå inte misstas för passivitet. Nej, för jag kunde se att han aktivt lyssnade. Hans ena, korta fråga kunde få mig att berätta i en strid ström i tre minuter, och ändå kunde han både formulera mina tankar med egna ord, och ställa följdfrågor som ledde vidare.

Och nu.

En e-post korrespondens som samtidigt har försatt min värld i och ur balans. Trots att vi inte är ansikte mot ansikte kan jag skönja, i svaren jag får, att personen jag skriver med verkligen lyssnar. Ger reflektioner över det jag skriver och ställer frågor, som har väckts under läsningen, som för diskussionen vidare.

Mina fina två polare som får agera modell här i tid och otid.

De här två exemplen har varit en inblick i hur underbart det är att uppleva att någon uppmärksamt lyssnar. Vilken befriande känsla det är.

Och på samma sätt har de här två exemplen slagit mig med insikten om hur ofta vi ställer frågor utan att egentligen lyssna på svaren.

Hur ofta vi slänger ur oss ett “Hur har du det?” för att verka sympatisk. Men när vår medmänniska börjar berätta, har vi redan börjat fundera på nästa samtalsämne, eller börjat se oss omkring efter vilka andra personer som finns i rummet.

Att ställa frågor utan att egentligen inte vilja höra svaren är inte bara dåligt för att det är sårande, för att det är oförskämt. Jag tycker det är mest dåligt för att vi går miste om sådana pärlor, sådana skatter när vi inte lyssnar på svaren.

För då förstår vi inte hur viktigt det är för en människa att verkligen bli hörd.
Inte heller hur givande det är att verkligen lyssna.

Jag tror inte han vet

När jag var liten skrev jag önskelistor. På julklappar, förstås, men också på egenskaper som min framtida man ska ha. Min grundtes, när jag på det här sättet skrev fram min dröm-man, var att han ska vara så lik mig som möjligt.

Han ska vara intresserad av samma saker, bra på samma saker och med fördel läsa samma litteratur som jag.

Men som ett nyck av livets ironi fick jag en man som nästan är olik mig på fler sätt än han är lik mig (jag kan lova att han aldrig skulle läsa fula böcker).

Visst, jag kan föreställa mig att det är smidigare att leva sida vid sida med någon som är en manlig version av mig själv, men å andra sidan — vari ligger spänningen då? Var finns motståndet som får mig att växa? Slipandet som får mig att skina?

Jag tycker att det är fel att kläcka ur sig uttryck som “jag är inget utan dig”, för tvåsamhet innebär alltid, att det finns ett självständigt jag, ett självständigt du. Men jag kan tryggt säga “jag vore inte densamma utan dig”.

För det är vad motstånd och olikheter gör: slipar, formar.
I bästa fall: förädlar.

Kan ni se beundran? Foto: Ebba Åström

Jag tror inte han vet, hur mycket han utmanar mig, vareviga dag.

Hur han, helt omedvetet, tvingar mig att stiga utanför det som är ramarna för min trygga, ofarliga tillvaro. Hur han varje dag ber mig gå lite längre, uppmuntrar mig till tänka ur ett nya perspektiv, hejar på mig till att sikta ännu högre.

Jag tror inte han vet.

Invirad i tio meter bubbelplast

Låt mig få omringa mig själv i tio meter bubbelplats och dölja mina sinnesintryck bakom tre par peltor och mörkläggningsgardiner.

Eller: hälsningar från en känslomänniska.

För det känns ibland så. Som att bördan av alla känslor och sinnesintryck helt enkelt blir för mycket. Som om mitt hjärta, blottlagt inför allas beskådan, förtvivlat ropar: jag är inte rustad för den här världen. Jag är inte rustad för den här världen!

Det här är ord som en rationalist, av den mest extrema sorten, knappast kan omfatta. För hur förklarar man för någon vars världsbild präglas av rim och reson, struktur och logik att världen ibland blir för tung att bära, när den bärs på känslornas veka armar.

Men nej, jag är inte vek. Jag vägrar tro att styrka definieras av pansarsköld och iskall kyla, att känslor är ett hot mot den egna styrkan. Jag går inte med på det. För jag vill tro att min styrka ligger i min sårbarhet i en sylvass värld. Att våga vara sårbar i en sådan värld.

Jag hoppas det.

För det är antingen det, eller tio meter bubbelplast som gäller.

Foto: Ebba Åström

Må vi sprida det

Jag kom hem. Gick fram till vårt stora vardagsrumsfönster och pluggade i kontakten till vår vinterstjärna som omedelbart brast ut i ett varmt, mjukt sken.

Samtidigt som jag gjorde det här tittade jag ut genom fönstret. På gågatan rakt utanför gick ett barn hand i hand med en vuxen. När stjärnan började lysa stannade barnet upp, pekade på stjärnan och var uppenbart förtjust över det oväntade skenet.

Den här händelsen; så fragmentarisk, så till synes betydelselös, hade ett stort intryck på mig.

Det fick mig att tänka på det där med ljuskällor. I allmänhet har vi dem i taket, på bordet, på golvet eller i något avlägset hörn. Men de här stjärnorna, som nu pryder fönster överallt, hänger i fönstren. I fönstren?

Tidigare har jag uppfattat julstjärnor som en mysfaktor för de som är inomhus. Men jag tror att de har flera funktioner än så. De behövs minst lika mycket för de som är utomhus, om inte mer.

Ljuset lyser för det lilla barnet på gatan som stannar upp, pekar och gläds.
För den ensamma äldre som ser skenet och värms.
För den mörkertyngda på gatan som bara behöver en gnutta ljus i detta kaamos.

Vi alla behöver ljus.
Och när vi har det må vi sprida det.

Bild från mina föräldrars lilla torp. Julen 2017.

“Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!”

— Bo Setterlind

Lite, lite bättre

Under de senaste dagarna har jag och Samuel, helt oberoende av varandra, stött på två exempel på människor som har förbluffat oss med sin helt spontana och oförutsedda vänlighet.

Vi har varit med om att människor, som inte har varit tvungna eller forcerade till det, bara plötsligt har visat ett prov på en … enorm godhet.

Människor som är snälla med människor är bland det finaste jag vet, och att vi på en kort tid har fått vara offer för den här typen av handlingar gör mig genomvarm i hjärtat. Och det sätter igång en dominoeffekt av tankar i mig; tankar om hur vi förhåller oss till varandra, till världen.

För inte alls osökt kommer jag att tänka på Morgan Freeman i filmen Evan Almighty, där han, i karaktären som Gud, säger till Evan “You want to know how we change the world, son? One act of random kindness at a time”.

Det är kanske idealisten i mig som får talutrymme nu, och må så vara. Men jag tror, jag tror, jag tror på de där orden. Jag vill tro det. Måste få tro det.

För jag tänker så här: även om vi inte räddar världen med en att visa ett slumpmässigt prov på godhet då och då, även om vi inte gör det —

så gör vi den åtminstone inte sämre.

En hemlighet om mig

Jag minns när jag såg Matt LeBlanc (som spelar Joey Tribbiani i FRIENDS) i en amerikansk talk show för många år sedan. “Han kommer vara så rolig” tänkte jag och förberedde mina magmuskler för en rejäl omgång skrattsalvor.

Men faktum var att han var … vanlig.

Väldigt trevlig och artig och lite påhittig ibland, men mest var han ordinär och som vem som helst. Mannen på gatan. Och jag minns att jag förebrådde honom. Jag minns att jag till och med kände mig lurad — du brukar få mig att gapskratta, vad är det med dig!?

Men det är självklart att han inte är sin karaktär; att hans privata jag i verkligheten kan vara någon helt annan än den person han spelar i den kända serien. Jag förstod inte det här då, men nu många år senare förstår jag däremot precis.

Min bror och jag på vår kusins bröllop i somras. Foto: Michaela Fagerudd

För många känner mig som Mindy som sjunger. Mindy som dansar eller uppträder. Mindy som skämtar, pajasar och underhåller.

Jag är inte rädd för rampljuset. Faktum är att jag älskar att stå på scen. Nästa vecka är säsongens sista spelning och det är enormt vemodigt, samtidigt som det är skönt att ha en ordentlig paus innan sommarens bröllop och festligheter börjar.

Men hemligheten med mig är att jag inte alls är samma Mindy off-stage som on-stage. Inte alls faktiskt. Jag behöver inte vara det heller.

Och den insikten har varit en av de mest befriande insikterna av mitt livs alla insikter.

De bästa fula böckerna

För ett tag sedan hade jag en gallup på instagram och facebook där jag frågade mina följare: vad är avgörande för dig då det gäller att ta dig an en ny bok? 

Många svarade att faktorer som avgör är om författaren är bekant, om boken är aktuell eller om baksidestexten är fängslande. Förvånansvärt många sade ändå att pärmen avgör och det här fann jag väldigt intressant!

Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Att pärmen avgör om vi plockar upp en bok eller inte, säger väldigt mycket om hur läsning ser ut idag. Förut kunde förlag ge ut samtliga böcker med exakt samma pärm, men endast med ett annat författarnamn och boktitel (ni har väl sett de mörka böckerna med sirliga gulddetaljer hemma hos far- och morföräldrar eller på antikvariat?).

Jag har full förståelse för pärmens betydelse — jag påverkas absolut av det! Jag tror ändå att det finns mycket sanning i det engelska talesättet: “Don’t judge a book by its cover”, hur klyschigt det än är.

Mitt bästa tips för dig som vill minimera pärmens inflytande på din läsning är: studera litteraturvetenskap! Jag har aldrig läst så många fula böcker som under min studietid och jag hade gått miste om väldigt många pärlor om jag inte hade gjort det.

Därför vill jag dela med mig av de bästa fula böckerna jag har läst!

VIHELM MOBERG (1949) UTVANDRARNA

Ja, det här klassiska utvandrareposet är såklart med. Bör sägas att jag läste den här i en version från 1995 som är förskräcklig. Men storyn är ju fenomenal och något som alla borde läsa.

Relativt nyligen har böckerna kommit ut i en urläcker pocketutgåva och det gör att läsningen inte alls är så motig som den var när jag läste de där tegelstensböckerna med gulnade sidor, suspekta lukter och genomful pärm. Som tur visste jag att innehållet var värt det. Varenda sida.

MIGUEL DE CERVANTES (1615) DON QUIJOTE

Det här var min favoritbok av de närmare 150 böckerna som jag läste när jag studerade litteraturhistoria. Fastän den är fyrahundraår gammal är den inte alls utdaterad. Det är en roman om en fattig adelsman, Don Quijote, som har förälskat sig i riddarromaner (väldigt populära när boken utkom) och följaktligen tror att han själv lever i en sådan värld. Att han råkar ut för dråpliga situationer är föga förvånande.

Don Quijote är en bok att gapskratta till. Den är ful som stryk (fastän min version ovan inte var så illa) men innehållet är guld. Läs den för allt i världen!

STEFAN EINHORN (2011) ÄNGLARNAS SVAR

Se på pärmen och erkänn: det är inte bok man direkt skulle plocka upp ur bokhyllan. Den ser ut att vara urgammal och så är den från 2011, men fastän pärmen inte är särskilt tjusig måste jag ge en eloge till förlag och författare i och med att boken är klimatsmart pocket.

Nog om pärmen, innehållet då. Boken handlar om Hanna som kommer till Sverige efter andra världskriget med de vita bussarna. Hanna får anställning som barnflicka vid en familj. Hon är god men väldigt reserverad. Vad hon har varit med om är ett mysterium som så småningom löses upp under bokens gång.

Det är många år sedan jag läste den här, men det är en bok som lämnar kvar. Den berörde mig djupt och jag läser den gärna igen.

Vilken är din bästa fula bok?