Med de bästa av team

Människan är en slittålig varelse.

Det har jag sett i andra så många gånger. I mig själv också, ibland. Människan uthärdar mycket. Mycket mer än vad som alla gånger är nödvändigt. Jag har så många exempel på att människan är stark, att ensam är stark.

Men människan är ett flockdjur, ändå, i grund och botten. Och det medger till och med jag som gillar att umgås med mig själv, och behöver mycket tid för att få göra det. Men när det krisar, när det stormar och när yttre påtryckningar blir för mycket söker sig människan till flocken. Till andra människor. Oavsett hur introvert man är.

Och just därför är det så viktigt att ha en flock att söka sig till. En flock bestående av pålitliga och trofasta människor. Människor som backar upp, stöttar och står på samma sida när det stormar.

För fastän människan är slittålig och stark är hon totalt utelämnad utan ett team.

Och därför är jag tacksam för att jag är omringad av sådana här människor — både privat och professionellt. Vad ensamt det skulle vara utan de många positiva och stöttande människorna i mitt liv.

Ett av mina många team. Ett av mina många bra team.

Har du någon att vända dig till när det viner i knutarna eller stormar riktigt ordentligt?
Det är min innerliga önskan att just du har det.

Mitt i livet

Jag har en kategori här på bloggen som heter “mitt i livet”.

Den kategorin använder jag om inlägg som andra kanske skulle låta gå under namnet “vardag”.

Det är ju lite roligt, det där namnet på kategorin, för “mitt i livet” är ett uttryck som jag endast har hört kvinnor och män i medelåldern använda för att beskriva sin egen ålder, och det överensstämmer föga med den verklighet som min “mitt i livet”-kategori representerar.

Men idag känns det som att mitt i livet är det ett lämpligt uttryck för livet just nu. Vardagen just nu.

Vi är inne i en hektisk tillvaro, och så där rent pragmatiskt är det fullspäckat. Vi har arbetsresor, spelningar, musikalplanering, projektassistering, karriärval och till på köpet så går vi lite i bostadsdrömmar.

Samtidigt händer det mycket i vår tillvaro på ett mer själsligt, känslomässigt, ja till och med andligt, plan. Vår verklighet pendlar mellan utropstecknet över många nya, små liv som vi får lära känna, och sorgens och förlustens överväldigande nattsvarta frågetecken.

Och mitt i all jäkt.
Mitt i känslostormarna.
Ja någonstans mellan i storstädning, sorger, tupplurer och tacksamhet —
där någonstans är jag, vi, just nu.

Och jag tänker. Det här är livet; livet som det är egentligen. Så makalöst, obegripligt, trivialt, underbart och oförutsägbart precis på samma gång.

Så trots att jag har fnyst åt namnet på min bloggkategori, som andra låter gå under namnet “vardag”, kanske det ändå beskriver det rätt väl.

För det är precis så här det är att vara mitt i livet.

Alla mina känslostormar, du bär

Det är tvära kast i mina känslosvängar.

Inte sällan förundras du över hur jag kan gå från att den ena sekunden vara tvär och butter, liggande på soffan som en överkokt potatis som smulas sönder så fort man ser på den, till att i nästa sekund (oftast omedelbart efter födointag) vara hurtfrisk och skojig och på bushumör.

Det är tvära kast, sade jag ju.

Jag hänger ju inte med själv, hur skulle jag kunna förvänta mig att du skulle göra det?

Men tack för att du alltid låter mig ge utlopp för mina känslor. Tack för att du bejakar, bejakar och ger mina känslor rum. För att du inte alltid förstår, men för att du alltid tillåter.

Ditt ständiga tillåtande, och mina ständiga känslosvängar får mig ändå att tänka: hur mycket ska en människa behöva utstå?

När ska känslor tyglas för att inte vara den andra personen till förvirring och bekymmer? Finns det tillfällen då det är bättre att tiga om det aktuella känslotillståndet, i förmån för förhållandets balans och jämvikt?

Hur gör ni, mina fellow-känslomänniskor. Låter ni människorna i er omedelbara närhet få ta del av varje ebb, duggregn eller storm som råder inom er i varje stund? Får ni någon gång ont samvete för att människorna i ert liv måste vara delaktiga i era känslostormar?

Asking for a friend.

Skogsterapi

Ibland får jag för mig att jag överdriver. 

Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig. 

Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått. 

Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?

Och vi tar oss ut. Till skogs.

Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev. 

Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.

Om inte änu bättre.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev så bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

Röster i mitt huvud

Jag hör röster i mitt huvud.

Inte alltid men mer ofta än sällan.

Mitt första minne av att höra röster är från när jag skrev ett prov i matematik i fyran. “Håsa int” (skynda inte) sa den ena rösten. “Minns nu vart du skulle sätta decimaltecknet” sa den andra. Det var min pappa och min storebror. Vi hade tränat och räknat hela veckan, och nu var deras närvaro nästan påtaglig när jag skrev det där provet.

Andra gånger — speciellt sådana gånger när jag för mitt liv inte kan förstå hur en annan människa tänker — hör jag de ord som min farmor ofta säger: “Leva, låta leva”. Och genast mattas min ilska av. För det är avväpnande ord, det där.

Och senast igår hörde jag min favoritröst.

Jag hade en mental breakdown och var förbajskad på mitt känsliga hjärta och på egoistiska personligheter och tillståndet i hela frikkin världen då jag hörde rösten: “Nu Mindy ska du äta ett kvällsmål, ta en varm dusch och sedan gå och lägga dig”. Och tro mina ord. Jag var bara genomtrött. Nu efter en lång natt minns jag knappt orsakerna till gårdagens meltdown.

Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde: blomsterbvcken)

Människorna vi omger oss av, instagramkonton vi följer, böckerna vi läser och poddarna vi lyssnar på blir rösterna i vårt huvud. Vet vi ens om hur mycket de här rösterna influerar oss?

Rösterna i vårt huvud kan bygga upp och vårda. Förhoppningsvis gör de det.

Men jag har också lyssnat till röster som har skadat, rivit ner och sårat djupt. Alldeles för många hör röster som skadar, river ner och sårar djupt. Och alldeles för många umgås alldeles för mycket med just de här destruktiva rösterna.

Därför är jag tacksam för att rösterna i mitt huvud är milda och omsorgsfulla.

Och om jag är någons röst i någons huvud hoppas jag innerligt att jag endast är mild och omsorgsfull. Att jag endast bygger upp och vill väl.

Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

Foto: Ebba Åström

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤

Min enda superkraft

Vore jag en superhjälte skulle jag heta något i stil med the Emotionalist och min superkraft skulle bestå i att jag skulle vara superbra på att avslöja, upptäcka och sätta namn på känslor. 

Om ett treögat monster stod framför mig skulle jag bara bekräfta dess behov och säga: ”jag ser att du känner dig ensam” och monstret skulle vekna och brista ut i gråt. Sjukt bra superhjältekraft.

Ja, jag är känslig till min natur. Ordet känslig resonerar lätt fel i vår samtid, och låter mer som svaghet eller skörhet. Och i många avseenden kan jag uppleva att jag är... inte skör men i alla fall inte lika stark som ”andra”. Det känns som huden på min näsa är mycket tunnare än andras, och att mitt hjärta ofta ligger blottat; som låg det på ett sterilt operationsbord redo för beskådning och studiebesök. 

Som tur har jag haft många år på mig att bli du med min känslighet. Ju mer jag lär mig om min känsliga sida desto mindre kraft tar den, och desto mer ger den.  

Och ju mer jag lär känna mina styrkor och begränsningar, desto mer börjar jag se på min känslighet som en tillgång och inte som en börda.

I dag uppfattar jag min känslighet som en fin egenskap. Inte kanske som en superkraft ännu, men vem vet.