Åtminstone skriver jag

På sistone har jag funderat på skrivande.

Det är ju inte alls osökt med tanke på att jag forskar i skrivande och att en stor del av mina dagar ägnas åt studier om skrivande eller faktiskt skrivande.

Men jag funderar också på det icke-professionella skrivandet. Det som inte är relaterat till jobb. Jag tänker på hur viktigt det är för mig att skriva på min blogg, i min dagbok, skriva sångtexter och plita ner lösryckta tankar.

Jag mår alltid bättre av att få skriva av mig och ju mer jag skriver desto lägre är tröskeln för mig att skriva. Men det fanns en tid när jag inte gav skrivandet behövligt rum på grund av de många rädslorna förknippat med att få en bit av själen svart på vitt.

Rädslan för att texten ska bli utskrattad, kritiserad, hånad. Rädslan för att det texten ska ha språkliga fel, grammatikaliska felkonstruktioner eller ologisk disposition. Rädslan för att bli dömd, skapa förutfattade meningar om mig själv eller ge en felaktig bild av vem jag är.

Men värst, ändå. Rädslan över att rädslan själv ska kväva mitt skrivande till obefintlighet.

Det finns stunder då jag ifrågasätter mig själv som skribent och frustrerat tänker: varför har jag det här omättliga behovet av att pränta mitt hjärta på papper? Varför envisas jag med att aktivt skapa när jag kunde göra något mer passivt istället?

Men då igen tänker jag på alla som så gärna vill. Som så oerhört gärna skulle vilja våga publicera sig, skriva sig själv, sårbart öppna upp dörren på glänt till det jag som döljer sig bakom texten. Men inte gör det.

Och jag inser: åtminstone gör jag det.

Åtminstone utsätter jag mig för det här som så många undviker, fastän de egentligen skulle vilja.

Åtminstone skriver jag.

Gränsdragning 101

En av de äldsta och bästa böckerna jag har läst talar om lagen om sådd och skörd.

Ni vet, det man sår får man skörda.

Jag tänker på den här principen ofta, och på hur den är användbar och tillämpbar på så många olika områden i livet. Särskilt tänker jag på den här principen då det kommer till ett av mina hjärteämnen: gränsdragning.

För vad gäller sådd och skörd då det kommer till gränser tror jag stenhårt på följande: om vi respekterar andra människors gränser kommer andra människor också att respektera våra.

Vi kan inte kräva av andra vad vi inte kräver av oss själva.

Det är så mycket lättare att acceptera en människas gräns om vi vet att vår egen gräns i gengäld blir accepterad. Det är därför en gränslös människas liv ofta väller ut över andra och nästan obemärkt tvingar andra att bli gränslösa.

På samma sätt är det lätt att förstå andra människors gränser, när vi vet att vi har våra egna.

Gränser alltså. Så viktigt!

Ostörd lästid! Dock endast genom gränsdragning. Foto: Ebba Åström

Hur har du det med gränsdragning i ditt liv?

Mitt liv, tänk!

Jag tror inte att var och en är sin lyckas smed.

För jag tror att vi från första början föds med eller utan förmåner och privilegier som gynnas respektive missgynnar oss livet ut.

Så jag tror inte på det.

Men jag tror på att våga. Jag tror på att försöka ta tag i saker och ting och inte bara vänta på att saker ska lösa sig av sig själv.

Och jag tror på att drömmar kan bli mer än drömmar. Inte enbart på grund av vår flit, kompetens och hårda arbete . Nej jag tror ännu mer på tur, tajming och som jag nämnde tror jag också på att vi har olika förutsättningar från start.

Men jag har nu i varje fall satt en boll i rullning och tänker lite what the heck och kör på bara utan att egentligen veta så mycket.

Men ett vet jag: det är kul! Det är spännande! Jag njuter!

Och inte endast en gång har jag tänkt: det här är mitt liv! Tänk!

Det Trump aldrig sade

Sofie Staras ledare och kolumner i Österbottens Tidning utmanar mig.

De är vassa och tankeväckande — precis som goda ledartexter och kolumner ska vara.

Idag (24.9.2019) skriver Stara under rubriken Det överkörda samtalet (länk här — endast för prenumeranter) och jag kan varmt rekommendera den.

Hon diskuterar att samtalsklimatet idag är hårt, hårdare än på länge, och lyfter fram Facebook som en orsak till det här. Sociala medier gör oss avdomnade för vad som är okej och inte okej att säga, för på sociala medier vågar vi säga vad som helst om vem som helst. Också om det mest privata.

Jag kan inte annat än instämma.

Det är en tuff tid att vara en konflikträdd människa som mest vill att allas åsikter ska få bli a) hörda b) respekterade och c) aldrig idiotstämplade.

För det är alldeles för lätt att dumförklara någon utan att aldrig ta ett nyfiket steg närmare i strävan efter att lära sig mer.

Det är lättare att se världen i svartvitt istället för i de många skiftande nyanserna. Det är lättare att en gång ha valt en åsikt och sedan aldrig revidera den (och ändå alltid låta omvärlden veta av ens åsikt närhelst någon frågar. Eller inte frågar).

Det är mycket svårare att våga ändra sig, erkänna att man hade fel, medge att saker och ting är mycket mer komplexa än man förut hade trott.

De gånger jag har haft samtal där olika åsikter inte har utgjort ett hot utan snarare en spännande krydda har varit de mest värdefulla samtalen jag har upplevt. Det sorgliga är att när jag upplever sådana samtal tänker jag “vad sällsynt”.

Let’s make samtalsklimaten great again! sade aldrig USA:s ledare Trump, men det gör däremot ledarskribenten Sofie Stara. Det gör också Mindy Joy.

Och låt oss samtidigt göra vänliga samtalsmiljöer mindre sällsynta.

Det jag saknar

Musicerandet respektive sjukandet håller oss på olika orter den här helgen.

Och det är inte utan ett litet sting av ledsenhet som jag sade mitt hejdå om fredagen för att säga mitt hej igen på söndagen.

Programmet för det här veckoslutet räcker till för min del, det finns inte alltid tid att sakna. Men om kvällarna, när jag summerar min dag, då blir avsaknaden av min bästa vän märkbar.

För det jag saknar mest när jag är ifrån honom är att dela de där små ögonblicken som kanske kan verka alldeles obetydliga, men som ändå gör liv till just liv.

De där små sakerna som jag upplever under dagen som jag tänker “det här måste jag berätta åt Samuel ikväll” eller “det här känner jag att jag behöver ventilera med min Samuel”.

Det handlar om människor jag har mött under dagen, något jag har hört på radion, en bra ny låt som jag tror Samuel skulle gilla, ett diskussionsämne som jag skulle vilja behandla. Sådant.

Till synes obetydligt, men precis det som gör liv till liv.

Och precis det som gör en relation till en relation.

Foto: Michaela Fagerudd

Livets balanser

Idag har inte precis varit en sådär jättebra dag att var Mindy Svenlin på.

Med en begynnande förkylning, kaktushals, ett gapande tomt kylskåp och parkeringsböter har inte ramarna för den här dagen på något sätt varit optimala för en bra dag.

Men tacka vetja min förmåga till självömkan som kan vara förvånansvärt handlingskraftig när det behövs.

För jag har lärt mig följande av en god, saknad vän. Hon sade nämligen att om man har haft det riktigt jobbigt och blä-igt ska man se till att kompensera det med något riktigt kul.

För mig innebar det här idag att handla så att kylskåpsdörren knappt går att stänga, köpa lite hamburgare från vårt alldeles för lokala hamburgerställe och ordna med lite fredagsmys på en helt vanlig torsdag.

Om livets goda och mindre goda vore varsin sida av en vågskål så går det på det här sättet att hitta någon slags balans. Kanske inte en helt vattentät förhållning till livet, men i alla fall smärre motgångar går ganska käckt att kompensera på det här sättet.

Pröva själv!

Perfekt motvikt mot en blä-ig dag!

Smygande obemärkt?

I strävan efter att människorna omkring en ska ha det bra är det lätthänt att tappa bort omsorgen om jaget.

De flesta av oss har säkert erfarenheter av liknande; för visst är det, precis som med mycket annat, en balansgång mellan att ta hand om andra och att ta hand om sig själv.

Den här tanken kan jag ägna mycket tid åt, och det irriterar mig att jag inte har något entydigt svar, ingen konkret lösning. Samtidigt fascinerar den här tanken mig.

Särskilt upptagen är jag av att grubbla på den delikata balansen mellan hur mycket jag kan ge efter för din skull, för ditt bästa — och när det istället börjar göra för ont i mig, när jag behöver värna om mitt eget hjärta och se till mitt eget bästa.

Var går gränsen liksom?

Träder vi över den som smygande obemärkt eller finns det en tydlig linje?

På samma sätt: finns det gånger då vi är alldeles för måna om vårt jag, att vi försummar vår medmänniska? Hur vet vi när det är tid för vad?

Många obesvarad frågor.
Svar emottages tacksamt.

Tid finns, tid finns

Jag och tiden.

Trots att det inte är och aldrig har varit en kamp eller en tävling så känner jag mig ständigt som en förlorare.

Som att jag alltid är tre steg efter, och närhelst jag knappar in några steg — kanske till och med får ett litet försprång — vet jag ändå att jag inte har en chans.

Det låter kanske pessimistiskt,
det kanske rentav är det.

Men jag är ett barn av min tid (som jag ironiskt nog inte upplever mig ha tillräckligt av) och kan inte rå för det.

För att se på saken ur ett ljusare perspektiv kan jag tacksamt konstatera att det ändå inte är de tråkiga, stressande och obligatoriska aktiviteterna i mitt liv som upptar det mesta av min tid. Nej, snarare handlar det om att jag har så mycket roligt som jag vill göra som pockar på min uppmärksamhet.

Det jag vill är endast roligt och det är bland annat följande:

Jag vill musicera, skriva ny musik, spela in låtar och släppa dem frimodigt.

Jag vill skriva blogg, skriva fiktion, skriva dagbok och dela med mig av mina skriverier.

Jag vill träna, springa, stretcha och känna mig stark i den kropp som är min.

Jag vill läsa, läsa, läsa.

Jag vill fördjupa mig i en mängd olika intresseområden såsom personligheter, filosofiska inriktningar och makramé.

Jag vill umgås med de människor som står mig allra närmast.

Jag vill forska, studera och fördjupa min insikt i samskrivande och kreativt skrivande.

Jag vill, jag vill, jag vill.

Ni märker.

***

I Tomas Sjödin-anda försöker jag ändå vända mitt tankesätt från “jag har inte tid” till ett “jag har bara tid” eller “tid finns”.

Tid finns.

Det där kan jag inte

Jag har aldrig varit bra på handarbete eller på att måla.

Eller att åka skidor, för den delen.

Och hela mitt liv har mitt uppenbara ointresse för de här aktiviteterna lett till att jag knappt har försökt. Det har varit lätt att dra det där ”nä men det där kan jag inte”-kortet närhelst ovanstående aktiviteter har kommit på tal (eller dykt upp på schemat).

För helt ärligt tror jag inte att man ska kunna allt. Än mindre vara bra, ens hyfsad på allt.

Jag tror inte ens att man behöver prova på allting!

Men alldeles för länge har jag haft skygglappar på för nya upplevelser och varit låst i gamla vanor.

För med lite (okej rätt mycket) puff och pepp i rätt riktning, har min vän S fått mig att a) delta i en akrylmålningsworkshop OCH b) bli nyfiken och pröva på makramé.

* Ljudet av hakor som dunsar ner till marken *

Jag är kanske mer förvånad än du, för du vet inte hur djupt det där ”nä men det där kan jag inte”-tänket sitter hos mig. Typ som kalk på en toalettstol som inte har rengjorts på en, säg, tjugofemår.

Fortfarande är jag långt ifrån bra på att måla eller knyta makraméknutar och helt ärligt kommer jag kanske aldrig bli ens hyfsad på någondera. Men sjutton vad jag har gått miste om det kreativa lugn som sådana rogivande aktiviteter ger!

I min ständiga quest att fördjupa min förståelse över min egen personlighet och andras personligheter lär jag mig mycket.

Också att sådant som vi tror är fastklistrat i vårt jag kanske egentligen bara är ett val vi har gjort en gång, och sedan bara fortsatt göra samma val av gammal vana.

I dag valde jag att skita i vad jag tidigare har trott om mig. Jag fick riva upp mina makraméknutar fem gånger och fick sedan en liten mental breakdown (och nu måste jag göra annat för att lugna ner mig)

men jag gjorde det! älskade det!

Skidåkningen får bli en uppföljare …

Hör hemma här

Jag frustreras över att inte hitta min siffra i enneagrammet.

Alltså personlighetstypologin i vilket en person har en siffra och rör sig mot två andra siffror — it’s complicated men läs mer om du blir nyfiken.

Det är kanske onödigt av mig att känna mig frustrerad över att inte ännu har hittat rätt, men känslan av att känna sig förstådd är för mig synonymt med att känna sig normal, känna tillhörighet.

För jag känner mig inte sällan märkligt malplacerad i olika sammanhang.

Det är en rätt ensam känsla, det, och det är lätt att känna sig ensam i den värld som är vår.

Jag uttryckte det här för dig. Och utan att du visste det fick du mig att inse att jag alltid hör hemma här, här med dig.

Och alla känslor av malplaceradhet och ensamhet rann av mig.

Tillhörighet är så viktigt. Alla borde få höra att de hör hemma.

Hör hemma här. Foto: Michaela Fagerudd