Jag har en röst

Jag har alltid sjungit.

Jag har uppträtt sedan jag kunde gå, sjungit i körer i flera år och varit solist på vigslar och fester så länge jag kan minnas.

Men under en lång tid begränsade jag mig till att endast välja låtar i en låg tonart, eller så tvingade jag ner de höga låtarna ner några (många) tonarter.

Ifall en låt ändå hade en hög ton tog jag den med en tunn falsett. Försökte jag sjunga dem i neutralt läge sprack min röst. Jag blev rädd och började undvika de höga tonerna över huvud taget.

Jag sjöng altstämman och trodde det var det enda jag kunde.

Tills jag plötsligt upptäckte att jag visst hade en röst som når de höga tonerna. Jag kunde visst nå de där Kelly Clarkson-tonerna som jag bara hade drömt om att träffa tidigare.

Jag kunde nå dem, men bara om jag verkligen vågade sjunga ut.

När jag tidigare hade försökt ta noterna hade jag gjort dem med en tunn röst som inte vågade ta plats, som ursäktade sig redan innan den resonerade. Det är klart att jag inte nådde dem då.

Jag kvävde min egen röst.

Jag tänker på det ännu idag, hur jag i andra sammanhang totalt glömmer bort att jag har en röst som får höras.

I mitt fredsskapande-alla-ska-ha-det-bra-tänk glömmer jag bort att jag också har en röst som får ta plats när det behövs.

Min bror Max och jag. Foto: Michaela Fagerudd

Det är farligt att uppmuntra till att “ta plats och göra sin röst hörd” för jag tror att många av oss tvärtom borde tänka på att låta andra höras, ge rum, hålla tand för tunga.

Men om du är som jag behöver också du få höra att du har en röst.

Och då behöver du också få höra att det enda sättet att nå de där höga tonerna är att våga sjunga ut.

Du har en röst. Använd den.

Smutsiga fönster

Få ting påminner mig lika mycket om vikten av perspektiv som mina smutsiga fönster.

Särskilt på våren och hösten blir jag påmind om detta, tack till snöoväder och höststormar.

För det är aldrig så uppenbart att allt egentligen handlar om perspektiv som när jag antingen väljer att se på mitt fönster eller genom mitt fönster.

Väljer jag att zooma in på fönstret i sig själv ser jag kanske höstlöv och torkade regndroppar (i värsta fall också fågelsk*t) på utsidan och fettfläckar och fingeravtryck på insidan.

Men väljer jag att se genom fönstret ser jag allt möjligt annat.

Barn som leker, solen som unnar oss sina värmande strålar ännu i denna höstmånad, moln i krumeluriga former som ofta får mig att tänka på sockervadd, jag kanske ser någon jag känner, kanske ett djur som springer över gräsmattan.

Och då gör fingeravtryck och fettfläckar egentligen inte så mycket.

Egentligen inget alls.

Det jag hann och inte hann

Dagen idag har varit lång och på många sätt en typisk måndag.

Alltid när dagen börjar gå mot sitt slut brukar jag göra en mental lista på vad jag har gjort. Inte endast en prestationsorienterad lista, utan också en lista på vad jag har gjort som har berikat, gett glädje och ork.

I typisk läraranda är jag ändå frestad att göra en motsatt lista, en lista på vad jag inte har gjort som jag gärna hade gjort.

Idag, till exempel ser mina listor ut så här.

Det jag hann: komma enormt mycket framåt på min forskningsplan, sprida lite pausjumppa-motivation på jobbet, fixa lite The Haralds grejer, luncha med en vän, få ett glatt bokmeddelande, träna i allsköns ro, sitta en halvtimme i infraröd bastu och njuta, äta god middag, umgås med väninnor på kvällen, catcha up med en god vän och ha kvalitetskvällste med min Samuel.

Det jag inte hann …

Grejen med den här andra listan är att när jag har gjort den första listan brukar jag inte känna ett lika stort behov efter att skriva den andra.

Tacksamhet är rätt kraftigt.

Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Världen stannar upp

Jag läser som bekant en hel del.

Ibland på autopilot, ibland helt oreflekterat, ibland utan att det har någon nämnbar effekt på mig (läser till exempel en roman av Jo Nesbø för tillfället som inte har påverkat mig i någon riktning över huvud taget. Ändå är det rätt skön IQ-befriad läsning).

Men ibland händer det att något jag läser får världen att stanna upp. Om så bara för en mikrosekund.

Det händer till exempel när någon har uttryckt en tanke så glasklart, skildrat ett fenomen på ett så uppenbart sätt att det öppnar upp något i mig och mitt sätt att tänka om och uppleva världen.

Jag vill nästan kalla det en slags djupinlärning, en ahaa-upplevelse. Nästan en kroppslig reaktion.

Som idag.

Jag satt i allsköns ro och konsumerade allehanda litteratur. Allt från den halvbra romanen av Nesbø till Är Trump postmodern till en bok om enneagram. Tills jag tog upp boken av Tomas Sjödin och läser:

“Människosyn är ju inte en uppsättning värderingar man bestämde sig för i tjugoårsåldern och som man sedan inte behöver bry sig särskilt mycket om i det dagliga livet. Lika mycket handlar det om hur jag ser på dig här och nu, hur jag bemöter dig under rådande omständigheter.”

— Tomas Sjödin (2015) Det är mycket man inte måste, s. 45

Det är ju så självklart, men ändå har det aldrig slagit mig med den här magnituden förut.

Det påminde mig om varför Sjödin hör till en av mina bästa favoritförfattare. Han förmår uttrycka det uppenbara på nya sätt som gör att det inte längre går att ta för givet.

Världen stannade upp för mig idag. Och fortsatte snurra igen, om än lite långsammare än förut.

En annan vardagsverklighet

Jag vill så mycket.

Jag vill att min vardag ska innehålla meningsfullt arbete, svettiga träningspass, givande diskussioner, ett rullande hushåll, spontana kaffedejter, tiotals sidor bokläsning varje dag, ledda gympass, kvalitetstid med min Samuel, lite Netflixtittande, mysiga kvällstestunder, ett rent och städat hem, löpturer längs motionsrundan och näringsrika måltider på färska varor. Varje dag.

Och då nämnde jag inte ens det viktigaste: vilan. Alla ovannämnda ting är nästintill obetydliga om jag inte känner mig utvilad.

Ni hör det och jag vet det, att det omöjligtvis går att klämma in allt det här på under samma dag. Knappt på samma vecka.

Och idealist som jag är har jag svårt att nöja mig med mindre. Jag vill ogärna pruta på något men tvingas göra det i tid och otid, vilket leder till att jag ofta känner mig missnöjd med mina dagar, ibland också min vardag i stort.

Alldeles huvudlöst, egentligen.

Så jag har varit så illa tvungen att revidera min vardagsverklighet. Eller snarare min uppfattning av den. (Vissa kanske skulle säga ”sänka kraven” men jag vägrar säga så, för varför ska färdriktningen alltid vara framåt och uppåt?)

Jag har kallt konstaterat: verkligheten är sådan att jag inte hinner med allt jag vill på de 24 timmar som jag, precis som alla, har blivit tilldelad — då hjälper inget annat än att jag istället nöjer mig med det jag verkligen hinner.

Idag hade jag stora ambitioner på att läsa några kapitel i åtminstone tre böcker, se ett avsnitt Outlander och ta en kort tupplur innan kvällens program tog vid. I slutändan blev det två sidor bokläsning och en lite för lång tupplur.

Och det var kanske precis det jag behövde idag.

Förnöjsamhet, hörni. Ett så skönt och bra ord. Mer av det vill jag ha i mitt liv.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå

Allt ditt är mitt

Det är lika mycket en gåva som en förbannelse att ha förmågan att med vidöppna känslokanaler uppfatta och insupa den omvärld som är min.

Jag tror att de flesta sensitivt begåvade är benägna att hålla med mig.

Det är så lätt att okritiskt suga åt sig andras sinnesstämningar, känslonyanser och humörskiftningar tills det helt enkelt blir för mycket och ett överfullt hjärta i en akt av fullständig desperation utbrister “jag kan inte bära alla dessa känslor”.

Eller: “Jag är inte rustad för den här världen”.

Det dialektala uttrycket “allt tett e mett, men allt mett har tu int na ti göra me” (allt ditt är mitt, men allt mitt har du inget att göra med) stämmer bara alldeles för väl in på en person med känslosprötar riktade åt alla håll vid alla tillfällen.

För i det virrvarr av känslor som ett överfyllt hjärta bär på är det svårt att avgöra var gränsen går; vilka är dina känslor, vilka är mina? Känner jag verkligen det här, eller är det här din känsla som jag bara har anammat i ren empati?

Dessa frågeställningar upptar en hel del av min tid och slutar aldrig att intressera mig. Jag är i ständig utveckling, har så mycket att lära mig än.

Men jag börjar så småningom förstå att det är möjligt att vara selektiv i sitt känslointag. Att det går att dra gränser till skydd för sig själv, till nytta för andra.

Allt ditt är inte mitt. Eller det behöver inte vara det.

Foto: Ebba Åström

Mer än det

Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.

Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.

Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.

Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.

Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.

För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.

Vägen till oss

Vardagsverkligheten har slagit oss som ett stolsben i huvudet.

Inte så att vi har haft en tuff start på jobbet, nej inte alls. Inte heller att vi på något sätt skulle lida av den vardag som är vår, verkligen inte.

Det är bara att lata semesterdagar och generöst med tid tillsammans är ett minne blott. Plötsligt är vi fullt upptagna med jobb, träning och annan viktig och meningsfull aktivitet som upptar våra kvällar.

Men alldeles för lätt upptar vi en allt minskande del av våra kvällar. Den tid vi har är den tid vi tar. Och vi har inte varit alldeles för bra på att roffa åt oss gemensam tid på sistone.

Men idag började vi gå på vägen till oss.

Det tog en och en halvtimme, krökte över toppar och dalar och innebar lite hallonpauser med jämna mellanrum. 3 km senare var vi tillbaka till oss.

Mitt enda relationstips till alla relationer av alla de slag är följande: ta gemensamma promenader.

När man har blicken riktad åt samma håll skapas en känsla av ett gemensamt mål, åtminstone en gemensam riktning. När man promenerar kan man inte distraheras av telefoner eller böcker (eventuellt av söta hundar som vill gosa, men det är helt okej).

När man promenerar tillsammans är det enda man kan göra gå. Och prata.

Och vad är väl bättre än det?

Jag vet inte hur vägen till er ser ut, men vägen till oss heter Skogsbergets motionsbana. Testa, får ni se.

Motsatsen till FOMO

På något plan kan jag förstå begreppet FOMO (fear of missing out, alltså rädslan att gå miste om något evenemang eller liknande), men ändå kan jag inte alls relatera till det i mitt liv.

Jag skulle snarare säga att jag lider av motsatsen till FOMO, någon sorts FONC — Fear Of No Chill. Rädslan för att göra för mycket på bekostnad av den ovärderliga vilan.

De här tankarna nås jag inte alls osökt av när jag läser Linus Jonkmans bok Själv — kraften i egentid. Han skriver mycket som sätter igång tankeverksamheten hos mig. Han skriver också en del som jag inte direkt håller med om, men jag vaskar guldkorn.

Han skriver bland annat:

“Egentligen är det ganska upprörande att så få vågar stå upp för sitt behov av egen tid. Det sociala anses så självklart att du betraktas som en kuf om du tackar nej. Undrar om hon är deprimerad? tänker folk. I dagens samhälle är det viktigt att ha en anledning till att tacka nej, något som arrangören kan acceptera. När någon frågar vad du ska göra i helgen och du svarar “ingenting”, uppfattas det vanligen som att du är tillgänglig. “Okej, vad bra! Då kanske vi kan komma över på lördag?” Detta är inte en logisk tolkning egentligen. Du kanske faktiskt har bestämt dig för att göra ingenting och att detta är din plan för helgen”

— Linus Jonkman: Själv — kraften i egentid (2016, s. 67)

Att ha helger när jag kan svara ingenting när någon frågar om mina planer är enormt viktigt för mig. Det stör mig inte att se bilder på vad mina sociala medier-vänner gör på sina helger. Jag lider inte av FOMO.

Jag lider av motsatsen.