Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Sprakar glädje

Jag, och otroligt många andra, har sett Marie Kondo på Netflix och blivit inspirerad (alternativt upplevt andra känslor) av hennes städmetod.

Nu är jag långt ifrån någon Marie Kondo-expert, men jag har förstått att hennes filosofi går ut på att utvärdera varje produkt i hemmet och överväga om produkten “sprakar glädje” (spark joy) för en. Om svaret blir ja, behåll den och sköt om den väl. Om nej, gör dig av med den.

Jag tänker att det här sättet att tänka inte endast behöver begränsas till materiella ting, utan kanske också kan inbegripa andra aspekter av livet.

Att hitta det som sprakar glädje i ens liv, är det inte bland det mest värdefulla vi kan göra?

Det som sprakar glädje i mitt liv just nu är långsamma morgnar, smoothies med havregryn, spontana kaffebesök, pulshöjande träning, ett lyssnande öra, en tupplur med perfekt längd, färska snittblommor, solskendspromenader, stretchning om kvällarna, serien FRIENDS, biblioteksbesök, färskt bröd och doften av ett nyvädrat rum.

Jag märker att många — till och med de flesta — av ovanstående glädjeämnen är sådant som jag kan njuta av och ta till mig dagligen. Det handlar bara om att jag själv väljer att prioritera det.

Helt enkelt att prioritera det som sprakar glädje i mitt liv.

Gör du det också.

Läst på sistone: om rädslor

Det var tre väldigt olika böcker jag samlade ihop till det här inlägget, men jag tyckte mig ändå kunna urskilja en vag gemensam faktor i alla böckerna. Och det är temat rädsla. Hur tydlig den tråden egentligen är får ni själva avgöra.

Hur som helst, här är mina tre senast lästa:

Jo Nesbø (1997/2000) Fladdermusmannen

Inspirerad av mina två goda vänner beslöt jag att i år läsa igenom hela Harry Hole-serien, och därför inledde jag med den här som är den första boken i serien på (hittills) tolv böcker.

Till skillnad från typisk nordisk krim-litteratur utspelas den här boken i solvarma Australien, vilket, logiskt nog, tog udden av betydelsen Nordic Noir. Ändå är det en bok som fick mig att bita på naglarna mot slutet, helt som sig bör alltså.

Det är förstås Nesbøs första verk om Harry Hole, och i vissa avseenden tycker jag att det märks. Men som tur vet jag att Harry Hole utvecklas som karaktär, och Nesbø utvecklas som författare med tiden.

Rekommenderar alla mer lättskrämda och lätträdda läsare att ta sig an den här, den var inte alldeles för hemsk!

Ann-Helén Laestadius (2016) Tio över ett

Den här boken fängslade mig från sida ett.

Den handlar om Maja som bor i Kiruna och som varje natt ställer in klockan på tio över ett för att vara vaken när det sprängs som mest i gruvorna under staden. Hon är livrädd att hela staden en natt ska rasa, men samtidigt är hon inte alls redo att lämna sitt barndomshem. Trots det kommer en stor del av hela Kiruna att flyttas.

Med kryddor som bokklubbar, Zlatan, vänskap och tonårskärlek blir resultatet en ungdomsroman helt i min smak.

Jag älskade den här boken.

Dels är jag otroligt fascinerad av hela Kiruna och dess flytt och dess gruvor, dels ser jag något väldigt allmänmänskligt i Majas existentiella ångest.

Min största insikt var att de flesta människor har ett slags Kiruna i sitt liv, som kanske fyller dem med ångest och håller dem vakna om nätterna.

Carlos Ruiz Safón (2008/2009) Ängelns lek

Det här är den andra boken i serien om De bortglömda böckernas gravkammare (läs min recension om del ett här).

Spoiler alert: det här är så bra!

Också här kretsar handlingen kring böcker och delvis också kring De bortglömda böckernas gravkammare. Och än en gång är det en mängd frågetecken som i det här fallet leder huvudkaraktären David Martín på otippade äventyr.

Ruiz Zafón har ett väldigt kännspakt sätt att berätta. Det är omöjligt att lägga ner boken, och efteråt känner jag mig alldeles matt. Min nyfikenhet väcks, jag bara måste få läsa vidare, samtidigt som jag stundvis håller andan för det är så spännande.

Det här är utmärkt läsning för alla som behöver böcker som verkligen fångar en från sid ett. Samtidigt lämpar den sig för människor som vill läsa spänning utan att det är blod, död och förruttnelse på agendan.

Enormt bra bokserie det här — läs läs!

Det är okej

Vanligtvis brukar 1-3 nya bloggidéer ploppa upp i mitt inre dagligen.

Under de här senaste veckorna har jag ändå upplevt - inte en bloggtorka i sig, men en idétorka då det kommer till blogginlägg.

Jag har märkt att frön till blogginlägg kommer när jag interagerar med människor, tar in nya intryck och kommer i kontakt med annorlunda impulser. 

Allt det här har jag haft ovanligt lite av på sistone, i och med att jag har haft en lång återhämtningspaus under hela år tjugohundranitton. 

Jag har alltså satsat på att minska mitt intag av intryck, vilket är bra. Att jag som en följd av det har lite idétorka i bloggväg är en mindre trevlig biverkning. 

Men ändå, är det helt okej, att inte ha så många kreativa inlägg på lut hela tiden. 

Det är helt okej. 

Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

Recept: chokladmoussekaka

Det finns en kaka som jag dagdrömmer om ibland.

Första gången jag åt den var hos min goda barndomskompis och för några år sedan var jag tvungen att kontakta henne för att få tag i receptet på kakan som jag alltsedan hade drömt om. Jag är ingen chokladfantast, men den här chokladmoussekakan är ändå något alldeles särskilt.

Den mjuka, fylliga smaken av chokladen som smälter i munnen är något himmelskt och faktum är att den här kakan kallas “vansinnigt god chokladmoussekaka” i mannamun.

I alla fall i min.

Min födelsedag till ära bakade jag den här godingen, och jag vill nu också bjuda er på receptet. Låt er inte avskräckas av gelatinet — jag ger också konkret och idiotsäkert tips på hur du lyckas med det.

Så varsågoda: låt era liv omvandlas av det här receptet på den vansinnigt goda kakan.

Tack till Anna och Ulrika för att ni har introducerat den här godingen i mitt liv!

Vansinnigt god chokladmoussekaka

Botten: 
175 g dominokex
50 g  smör

Fyllning
4 gelatinblad
175 g mörk choklad
200 g philadelphiaost
1 1/4 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 äggulor
2 äggvitor
2 dl vispgrädde

Gör så här:

1) Smält smöret i en kastrull, krossa dominokexen och blanda med smöret. Tryck ut bottnen i en form med löstagbara kanter och ställ i kylskåpet.

2) Smält mörkchokladen över vattenbad.

3) Blanda philadelphiaost, den smälta chokladen, vaniljsocker, äggulor och hälften av sockret i en skål.

4) Vispa resten av sockret med äggvitorna till hårt skum i en annan skål.

5) Vispa grädde i en tredje skål.

6) Blanda ihop innehållen från de 3 olika skålarna.

7) Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten. Låt stå i 5 minuter. Häll bort det kalla vattnet och kläm ur vattnet ur gelatinbladen.

8) Koka upp ca 0,5 dl vatten. Häll det heta vattnet över gelatinbladen och rör om tills alla klimpar är borta. Försök använda så lite vätska som möjligt, men tillräckligt för att lösa upp gelatinbladen.

9) Häll gelatinet i en tunn och jämn stråle ner i chokladsmeten under ständig omrörning.

10) Häll chokladsmeten över bottnen i kakformen. Låt stå i kylskåp över natten.

Toppa gärna med grovriven choklad, kinder eggs, färska jordgubbar eller frukter innan servering.

Hoppas det smakar!

T j u g o f e m

Många år har förlöpt sedan den här bilden blev målad av mig.

Fint ändå, att det var en grej man gjorde för tjugofem år sedan, lät måla sina barn. Det är ingen som målar mig idag, men någon enstaka har tagit kort av mig.

Det gjorde jag förresten själv också i form av selfien nedan. Aldrig tidigare har två Mindysar befunnit sig på samma bild på det här sättet.

Min födelsededag idag alltså.

Den har spenderats delvis på riksåttan, delvis på soffan i barndomshemmet och senare ikväll på scen. Att äta festmiddag, fira ett brudpar och få betalt för att göra det jag älskar är en riktigt fin födelsedagspresent, ändå.

Mindy och Mindy. Bara tjugofem (tjugofyra?) år emellan.

Dagens skörd. Mama Åström Band i farten. We rock!

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

“don’t be a jerk”

— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Alltid till ljudet av det

Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.

Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.

Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.

För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.

När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.

Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.

Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.

Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.