Det mest kravlösa

Jag noterar att jag gärna applicerar principen om det minsta motståndets lag i mitt liv.

För mig handlar det inte om lättja; att hoppa över där ribban är som lägst. Nej, för mig handlar det om att välja sina strider och vara betänksam med sina resurser.

Därför älskar jag allt som har med hösten att göra.

Jo, höst är rutin, vardag, slut på semester, deadlines, återupptagandet av hobbyer och allt det där. Men höst är också en årstid då naturen börjar förbereda sig för en lugnare tid, efter skörden får växterna återhämta sig, vissa djur flyttar medan andra förbereder sig för vinter och vissa till och med för vintersömn.

Sommar för mig är prestationsångest, vinter ett enda jagande efter soliga dagar, våren en rastlöshet och längtan ut men hösten! Hösten för mig innebär väldigt lite motstånd, väldigt lite krav.

Och jag är så redo för den mest kravlösa årstiden just nu.

Foto: Ebba Åström

Världen stannar upp

Jag läser som bekant en hel del.

Ibland på autopilot, ibland helt oreflekterat, ibland utan att det har någon nämnbar effekt på mig (läser till exempel en roman av Jo Nesbø för tillfället som inte har påverkat mig i någon riktning över huvud taget. Ändå är det rätt skön IQ-befriad läsning).

Men ibland händer det att något jag läser får världen att stanna upp. Om så bara för en mikrosekund.

Det händer till exempel när någon har uttryckt en tanke så glasklart, skildrat ett fenomen på ett så uppenbart sätt att det öppnar upp något i mig och mitt sätt att tänka om och uppleva världen.

Jag vill nästan kalla det en slags djupinlärning, en ahaa-upplevelse. Nästan en kroppslig reaktion.

Som idag.

Jag satt i allsköns ro och konsumerade allehanda litteratur. Allt från den halvbra romanen av Nesbø till Är Trump postmodern till en bok om enneagram. Tills jag tog upp boken av Tomas Sjödin och läser:

“Människosyn är ju inte en uppsättning värderingar man bestämde sig för i tjugoårsåldern och som man sedan inte behöver bry sig särskilt mycket om i det dagliga livet. Lika mycket handlar det om hur jag ser på dig här och nu, hur jag bemöter dig under rådande omständigheter.”

— Tomas Sjödin (2015) Det är mycket man inte måste, s. 45

Det är ju så självklart, men ändå har det aldrig slagit mig med den här magnituden förut.

Det påminde mig om varför Sjödin hör till en av mina bästa favoritförfattare. Han förmår uttrycka det uppenbara på nya sätt som gör att det inte längre går att ta för givet.

Världen stannade upp för mig idag. Och fortsatte snurra igen, om än lite långsammare än förut.

Läst på sistone: den jag är, den du vill jag ska vara

Hösten är i full gång (säger jag och konstatera att det är 20 grader och full sol ute.

Men min höstläsning är i alla fall i full gång. Jag blandar frisk nytt och gammalt, modern litteratur och klassiker om vartannat precis som man ska. De tre senaste böckerna jag har läst kan väl sägas hantera konflikten mellan den jag är och den du vill att jag ska vara.

Kanske.

Jag har läst finlandssvenska Adrian Pereras bok Mamma. Karin Boyes klassiska dystopi Kallocain och Kristofer Ahlströms bok Hjärtat är bara en muskel. Fortsätt läsa för att höra var jag tycker om dem.

Och som alltid: inga spoilers!

Adrian Perera (2019) Mamma

Jag fullkomligen älskade Pereras diktsamling white monkey och visst lyfter hans roman också upp en hel del samma teman som präglade diktsamlingen (invandring, acklimatisering, samhällsskillnader för att nämna några).

Den här boken är spännande till sitt språk. Fyra olika språk blandas fritt med varandra, och den tålmodiga läsaren (inte jag) kan fördjupa sin förståelse genom att läsa översatta flerspråkiga partier längst bak.

Jag tyckte emellertid att det fanns en charm i att läsa boken utan att faktiskt förstå precis allt, för det är så mänsklig kommunikation fungerar i verkligheten. Kanske det också är så att komma från ett annat land och febrilt ta till alla lingvistiska resurser för att bli förstådd.

Bokens “skräck-” eller “spänningsinslag” har varit något som har delat många recensenter. Också jag sällar mig till dem som anser att boken hade varit nog i sig själv, att de mystiska inslagen kunde ha lämnats bort. Men å andra sidan var det en rätt fräsch twist.

En fin bok! Läs!

Karin Boye (1940) Kallocain

Jag kan inte förstå att jag har levt hela mitt liv som en bokslukare utan att ha läst denna. Den har legat länge på min “pinsamt att jag ännu inte har läst den här …”-lista.

Nåväl. Nu är den läst. Jag gillar!

Föreställ dig ett serum som, när det sprutas in i blodomloppet, gör det omöjligt för dig att säga annat än sanningen. Föreställ dig det här sanningsserumet i en tid av sträng statlig kontroll och ingen mänsklig frihet. Där har du premisserna för boken.

Visst är boken bra, jag kan inte påstå annat. Ändå krävde den en hel del av min koncentration, och så fort jag började skumläsa för mycket tappade jag fotfästet. När jag läser så brukar det vanligtvis betyda att boken är lite mer komplext uppbyggd, och jag hade därför lite svårt med den här. Jag hade behövt vara mer skärpt!

Men jag är glad att jag läste den!

Kristofer Ahlström (2017) Hjärtat är bara en muskel

Från sid ett var jag gripen av den här.

Scenariot: ett par är i en bilolycka. Den ena överlever, den andra inte. Det går inte att inte bli berörd. Jag gillade den här alltså från början.

Men den utvecklades i en riktning jag inte alls hade väntat mig. Av någon anledning hade jag tänkt att den skulle vara idyllisk, romantisk och berätta en historia om den utlimata kärleken. Men den förvånade mig i sin banalitet, sitt vardagslunk. Med sina smutskläder, tomma kylskåp. Vardag.

Å andra sidan; kanske just det trovärdigt vardagliga gör allting mycket mer tragiskt.

Jag gillade den ändå, trots att den inte var precis som jag trodde till en början.

Det handlar om betoning

Jag läser om enneagramteorin och kan inte låta bli att fascineras.

(För övrigt är det väldigt sällan jag medvetet brukar låta bli att fascineras, om tillfälle ges)

Framför allt slås jag av tanken: ”Om en endaste människa kan utgöra en så dynamisk, mångbottnad och föränderlig (någorlunda) enhet — hur sjutton får vi över huvud taget våra relationer i familjer, bland vänner och i hela samhällen på både lokal och global nivå att fungera!? Vi vet ju knappt var vi har oss själva — hur ska vi kunna ha koll på varandra?”

Och det är absolut inte sagt eller tänkt på ett hopplöst sätt; som att jag på något sätt har insett hur svårt det är och således kommit fram till att det inte ens är lönt att försöka få det att fungera.

Nej, inte så. Men ändå. Människorelationer är det svåraste jag vet.

Men det är ju inte alltigenom svårt.

Nej, för människorelationer är samtidigt det allra bästa jag vet. Få saker har så regelbundet påmint mig om att aldrig sluta vara nyfiken och att aldrig sluta lära mig mer om de människor jag har i min omgivning.

Jag och min bästa vän. Fångade på foto av vår vän Sofia Ylimäki-Lindqvist

För att sammanfatta: Människorelationer är det bästa svåra jag vet.

Ibland med betoning på det senare ordet. Men allra oftast med stark betoning på det förra.

En annan vardagsverklighet

Jag vill så mycket.

Jag vill att min vardag ska innehålla meningsfullt arbete, svettiga träningspass, givande diskussioner, ett rullande hushåll, spontana kaffedejter, tiotals sidor bokläsning varje dag, ledda gympass, kvalitetstid med min Samuel, lite Netflixtittande, mysiga kvällstestunder, ett rent och städat hem, löpturer längs motionsrundan och näringsrika måltider på färska varor. Varje dag.

Och då nämnde jag inte ens det viktigaste: vilan. Alla ovannämnda ting är nästintill obetydliga om jag inte känner mig utvilad.

Ni hör det och jag vet det, att det omöjligtvis går att klämma in allt det här på under samma dag. Knappt på samma vecka.

Och idealist som jag är har jag svårt att nöja mig med mindre. Jag vill ogärna pruta på något men tvingas göra det i tid och otid, vilket leder till att jag ofta känner mig missnöjd med mina dagar, ibland också min vardag i stort.

Alldeles huvudlöst, egentligen.

Så jag har varit så illa tvungen att revidera min vardagsverklighet. Eller snarare min uppfattning av den. (Vissa kanske skulle säga ”sänka kraven” men jag vägrar säga så, för varför ska färdriktningen alltid vara framåt och uppåt?)

Jag har kallt konstaterat: verkligheten är sådan att jag inte hinner med allt jag vill på de 24 timmar som jag, precis som alla, har blivit tilldelad — då hjälper inget annat än att jag istället nöjer mig med det jag verkligen hinner.

Idag hade jag stora ambitioner på att läsa några kapitel i åtminstone tre böcker, se ett avsnitt Outlander och ta en kort tupplur innan kvällens program tog vid. I slutändan blev det två sidor bokläsning och en lite för lång tupplur.

Och det var kanske precis det jag behövde idag.

Förnöjsamhet, hörni. Ett så skönt och bra ord. Mer av det vill jag ha i mitt liv.

Men morgonen inleddes emellertid med en varm kaffekopp och lite reflektioner på pränt. Utmärkt start på en dag i min smak.

Efter en lite för lång tupplur. Nöjd. Ändå

Allt jag kunde säga

Idag har gulnäbbarna intagit universitetet.

De är vuxna, myndiga människor; världsvana på säkert långt fler sätt än jag var i 18-årsåldern men visst kan man ändå ana den där känslan av nyhet som omgärdar dem.

Första skoldagen-känslan, pirr i magen, måste-komma-i-tid, hur hittar jag till rätt rum?-känslan som (lyckligtvis) brukar mattas av efter någon månad.

När jag började studera på universitet var jag förväntansfull men inte helt bekymmerslös.

Utöver de rent praktiska spörsmålen som: hur jag skulle klara av att sköta ekonomi, försäkringar och räkningar helt på egen hand efter aderton år under föräldrarnas tak och omsorg? eller: hur ska jag hitta i studiestaden Åbo utan en telefon med GPS (jag hade knapptelefon när jag började studera — tänk på det du!)? funderade jag en hel del på hur det är att studera på universitet.

Min första studiestad. En fin sådan, trots att den aldrig blev min

Allt kändes så mycket mer seriöst och allvarligt på universitetsnivå.

I gymnasiet gick man kurser för att man var illa tvungen, och många klasskamrater tävlade i den anrika sporten “hur lågt kan man hoppa och ändå komma över ribban?” när det kom till kursprestationer.

På universitet var det för det mesta något helt annat.

Plötsligt var mina klasskamrater oerhört intresserade i kursinnehållet och kläckte ur sig klipska, eftertänksamma kommentarer under seminarier.

Jag var samtidigt överlycklig och skiträdd.

Jag var rädd för att inte räcka till, nej än värre, att inte klara av studierna alls. Att det skulle vara för svårt, för krävande, att jag skulle vara tvungen att revidera mina mångåriga planer och mina framtidsdrömmar.

Den första uppgiften jag lämnade in kom tillbaka med vitsordet 2 av 5. Det är väl helt okej men jag grät av besvikelse. “Universitet är inget för mig! Jag fattar inte hur man ska skriva vetenskaplig text! Jag mäktar inte med unistudier!”.

Att jag sex år senare frivilligt och ivrigt jobbar inom forskning och är doktorand inom samma universitet kanske inte säger mycket för er. Men hade jag fått veta det för sex år sedan hade det betytt allt.

Jag kunde i det här skedet kanske ge kloka råd om hur man skriver en fin vetenskaplig uppsats, hur man på bästa sätt klarar av en deadline i god tid, vilket det bästa sättet att avverka en läskurs är, men jag märker att jag vill avsluta varje råd med: jag vet inte om det här är bäst? Jag har ingen aning om det här är den rätta vägen?

Så jag avslutar så här istället: du kanske inte kan allt i början. De som har hållit på i tjugo år kan inte allt än. Det är okej. Det är som det ska. Du kommer att lära dig. Ge det tid. Det blir bra.

Och: lycka till!

Allt ditt är mitt

Det är lika mycket en gåva som en förbannelse att ha förmågan att med vidöppna känslokanaler uppfatta och insupa den omvärld som är min.

Jag tror att de flesta sensitivt begåvade är benägna att hålla med mig.

Det är så lätt att okritiskt suga åt sig andras sinnesstämningar, känslonyanser och humörskiftningar tills det helt enkelt blir för mycket och ett överfullt hjärta i en akt av fullständig desperation utbrister “jag kan inte bära alla dessa känslor”.

Eller: “Jag är inte rustad för den här världen”.

Det dialektala uttrycket “allt tett e mett, men allt mett har tu int na ti göra me” (allt ditt är mitt, men allt mitt har du inget att göra med) stämmer bara alldeles för väl in på en person med känslosprötar riktade åt alla håll vid alla tillfällen.

För i det virrvarr av känslor som ett överfyllt hjärta bär på är det svårt att avgöra var gränsen går; vilka är dina känslor, vilka är mina? Känner jag verkligen det här, eller är det här din känsla som jag bara har anammat i ren empati?

Dessa frågeställningar upptar en hel del av min tid och slutar aldrig att intressera mig. Jag är i ständig utveckling, har så mycket att lära mig än.

Men jag börjar så småningom förstå att det är möjligt att vara selektiv i sitt känslointag. Att det går att dra gränser till skydd för sig själv, till nytta för andra.

Allt ditt är inte mitt. Eller det behöver inte vara det.

Foto: Ebba Åström

Mer än det

Den här veckan har förlöpt helt enligt handbokens alla regler för vardagsslentrian.

Mina dagar har varit en enda repetition av vakna-jobba-äta-diska-sova-upprepa. Och alla dagar har känts som en evighetslång tisdag.

Jag brukar vara bra på att uppskatta de små ljusglimtarna i min anspråkslösa vardag, men den här veckan har jag suckat tröttsamt åt livets enformighet.

Inte för att jag behöver mycket action i mitt liv, oo nej jag är väldigt benägen att hålla med Ernst i att i det enkla bor det vackra.

Men det är i det skedet då jag knappt hinner landa i mig själv och bara använder schablonen från igår till att skapa dagen idag som jag blir lite less.

För livet är mer än repetition av gårdagen. Jag håller envist fast vid att livet är så mycket mer än det.

Om inte annat

I år har jag tränat mer än jag har gjort på tio år.

(Det kanske förresten säger mer om min undermåliga träning under de senaste tio åren än om min nuvarande träning). Det jag vill säga med det är att jag nu har nått ett stadie av träning där det känns som en naturlig och implementerad del av min vardagsverklighet.

Jag skriver sällan om träning på min blogg. Jag pratar inte om det så ofta heller. Och det är medvetet.

För alldeles för mycket av träning är idag förknippat med prestation, utseende kanske till och med hets.

Jag vill inte att min träning ska förknippas med det. Jag vill inte att andra ska förknippa mig med det.

I äkta klysch-anda vill jag att min träning ska ge energi, ge ork, få mig att må bra inifrån.

Jag är enormt tacksam för att min träning, numera, också ger ork och energi och får mig att må så, så bra.

Om inte annat så ger träningen det. Och det är egentligen allt jag behöver.

Dröömin

Idag har jag spelat in background vocals för en låt.

Det är nämligen så att utöver det party- bröllopsband som jag har glädjen att bara med i (Mama Astrom Band - finns på FB och IG) har jag och min bror (och min syster) ett helt eget band som heter The Haralds.

Vi finns också på instagram numera också (sök på theharalds).

Vi kanske har något spännande på gång i musikväg, så lova att ni följer oss för att få uppdateringar!

I vår egna studio!