Jag borde ha

Jag borde ha hälsat.

Vi känner varandra och har umgåtts en del, så det mest naturliga hade varit att hälsa. Eventuellt småprata lite.

Men jag hälsade inte.

Inte för att jag inte ville. Jag hyser inget agg mot personen ifråga, faktiskt kommer vi väldigt väl överens. Inte heller för att jag anser mig vara för förnäm på något sätt. Jag är introvert och ogillar att småprata, ja, men jag är inte förnäm och elak.

Men jag hälsade inte.

Och jag kan komma med några förklaringar.

Som att utrymmet vi vistades på var lite bökigt. Som att jag precis skulle göra något annat när jag alldeles hastigast såg hen. Att jag inte riktigt kände för att småprata utan vill hem, fort. Eller att vi aldrig fick ögonkontakt, så det fanns inte riktigt rum för ett ögonkontakt-igenkänning-hej-förlopp.

Men i slutändan är allt det här tama ursäkter.

För jag borde ha hälsat. Det är alltid bättre att hälsa. Hellre hälsa för mycket än för lite.

Jag gick hem lite skamsen och tänkte att nästa gång. Då ska jag hälsa.

Oavsett vem det är. Om det är någon jag känner, någon jag en gång kände eller någon jag skulle vilja lära känna — jag ska banne mig hälsa!

För jag tänker så här: det är med hälsning som med krisberedskap (tänk brandövningar i lågstadiet): man måste ha tränat och beslutat sig för att göra något innan det händer, så behöver man inte fatta beslut i stundens hetta.

Således lyder min förhandsinställning nu: hälsa, kvinna, hälsa!

Så bli inte förskräckt om jag hälsar hälsan ur dig nästa gång jag ser dig.

Min förebild då det kommer till att hälsa (år 2013) 

Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

Kattliv

Vore jag ett djur skulle jag vara en katt.

Jag och Samuel har fungerat som kattvakter åt min bror och brorsfrus ragdollkatter de här senaste dagarna, och alldeles oundvikligen har deras levnadsfilosofi och livsstil implementeras i den vardag som är vår.

Så mer specifikt kan jag också konstatera: vore jag ett djur skulle jag vara en innekatt, en ragdollkatt, precis som Misty och Spexa.

Låt mig redogöra för hur jag tänker.

Ragdollkatter är livsnjutare av rang och älskar att sova på varma ställen. De ägnar största delen av dagarna åt att mysa, men kan ibland få infall av äventyrlighet och bus. Då kan de leka med varandra, upptäcka nya ställen eller jaga dammråttor.

De är nyfikna på nya människor och hälsar alltid när någon kommer på besök. Stora folksamlingar och mycket ljud är ändå inte deras favortmiljö, utan de föredrar mer lågmälda möten på tumanhand eller i mindre sällskap.

De har stor integritet och behöver ganska mycket personligt utrymme. De gillar närhet men endast med människor de känner sig trygga med. De är renliga djur och sköter om sin personliga hygien väl. De är enormt godhjärtade och bryr sig om varandra.

Men ändå är de katter. Och alla katter har starka personligheter. Starka åsikter och sega och envisa viljor.

Hur kan jag inte identifiera mig med de här underbara djuren?

Misty

Spexa

Om du vore ett djur — vilket skulle du vara?

Stora, enkla sanningar

Jag ögnade igenom innehållsförteckningen i min vän Sofias exemplar av boken 12 Rules for Life av Jordan B. Peterson (som för övrigt åkte direkt till min läslista).

Kort sammanfattning: fascinerande.

Ja, trots att livet är komplext finner jag tanken, att sunda och eftersträvansvärda levnadsregler kan sammanfattas i 12 enkla sanningar, oerhört fascinerande.

Och jag har tidigare varit inne i samma tankebanor.

Jag har skrivit om den så kallade relationsekvationen; om hur vi lätt gör våra relationer alldeles för krångliga, precis som om vi jagar efter en formel för framgång. Och egentligen kommer vi väldigt långt bara genom att inte vara en jerk.

Livet, i all sin mångbottnade ofullständighet, kan alltså enligt de lärda väldigt långt levas med hjälp av enkla sanningar. Stora, sanningar, förvisso, men likväl sanningar som kan sammanfattas på ett förhållandevis enkelt sätt.

Som till exempel: var alltid snäll, be om förlåtelse, förlåt själv, jämför dig inte med andra, våga drömma …

Stora, enkla sanningar.

Fascinerande.

Extremt skrämmande och otroligt avväpnande

Under den senaste tiden har jag haft så många vackra människomöten.

Jag har haft förmånen att möta andra människor där de är just nu, oavsett befintligt skick. Jag har fått ta del av deras smärta, deras nattsvarta sorg och deras möten med livets avigsidor. Och likt Maria har jag bevarat alla de här möten i mitt hjärta.

För det är bland det vackraste som finns. Paradoxalt nog.

Ju mer jag ser och förstår vad det innebär att leva ett liv i sårbarhet, desto mer övertygad är jag om att det är precis det här vi människor behöver: mer transparens, mer öppenhet. Tillika mindre hemlighetsmakeri, mindre smussel och definitivt mindre skam.

Men visst är det svårt. Ja, visst är det bland det mest utmanande som finns — att glänta på dörren till själens skamskrubb.

Men visst är det belönande, i trygga miljöer och med trygga människor, att väl göra det.

Det är samtidigt extremt skrämmande och otroligt avväpnande. Men alla gånger värt det.

Medhårs, mothårs

Allt har sin tid. 

Att våga pusha och utmana sig själv har sin tid. Att vara mild och varsam mot sig själv har sin tid.  

Ibland är det ganska lätt att veta när just vad har sin tid.

Under cirkelträningen vågade jag stryka mothårs och köra en spurt trots att mjölksyran brann i låren.

Och sen igen: den här vintern har jag strukit medhårs rejält och tillåtit mig själv att vila kropp och själ.

Alla gånger är det emellertid inte lika lätt att veta vilket är det bästa sättet att bemöta sig själv på. Det är långt ifrån svartvitt.

Nåd är att ha människor i ens närhet som märker när det är dags för en varm famn, och när det är tid för en uppmuntrande puff i ryggen.

Nåd är att också få pröva, kanske falla och ändå känna att det okej.

Bakom varje människa, ett liv

Människa möter människa.
Jag möter dig.

Var du har varit och vart du är på väg vet jag inte. För du och jag, vårt möte, är ett nu. Alltid ett nu.

Ett ögonblick, en intervall av det som är ditt liv, ditt du. Oavsett om det då handlar om trettio sekunder vid kassan eller tio år av arbete sida vid sida. Det är alltid ett nu.

Trots att jag envist vill tro att varje människa är mer än summan av sitt förflutna måste jag inse att när jag möter dig ser jag endast en bråkdel av det liv som du har levt; det liv som har gjort dig, till det som är just du.

Jag ser inte vad du har varit mer om, jag känner inte till din livshistoria.

Din djupaste glädje, din mest nattsvarta smärta. Din tacksamhet, din förlust. Allt. För det är precis allt det här, och mycket därtill, som är livet.

Och bakom varje människa finns ett helt liv.

Foto: Ebba Åström

Tid att blomstra

Min garderobsblomma har fått vårkänslor och blommat upp som aldrig förr.

Det är den enda och således också äldsta blomman som jag någonsin har haft. Köpt i november 2016 vid Kuppis Citymarket i Åbo. En seg, envis och väldigt vacker växt.

Vacker i sin enkelhet.
Enkel i sin vackerhet.

Den har vuxit långsamt och anspråkslöst men stadigt, alltid stadigt. Den har krävt vatten, ljus och näring i lagom mängder.

Olika säsonger har haft olika inverkan på den. Ibland har den vuxit alldeles omärkligt. Andra gånger, som nu, har den riktigt spurtat och bara på någon månad vuxit från noll till hundra.

Som sagt har den behövt vatten, ljus och näring. Men mest av allt har den bara behövt tid.

Jag tror inte att jag behöver dra parallellerna mellan den här växten och människan. Nej, ytterligare förklaringar är överflödiga.

Jag vet att ni förstår precis vad jag menar.

Inte alls garderobsblomman, men en eucalyptus-blommar bjuder jag på.

Ord som styr

Jag har funderat på det där med hur vi pratar med varandra.

Hur vi pratar om och till varandra.

Hur det som jag säger till dig, kan bli avgörande för hur du ser på dig själv, för vad du gör av dig själv.

Jag får ofta höra att jag är glad och positiv. Det vet jag, och helt ärligt så håller jag med om det.

Men faktumet att jag ofta får höra just det här, gör att jag börjar tro att jag alltid måste vara så här. När människor säger vem jag är begränsar jag mig själv till att vara så som de dikterar. Allt annat är ogiltigt.

Det här tror jag är ett fenomen som många, om inte alla människor, drabbas av.

Visst är det viktigt att visa uppskattning. Visst är det viktigt att visa att vi ser styrkorna och de fina karaktärsdragen i våra medmänniskor.

Foto: Ebba Åström

Men visst kan det bli lite farligt

om vi med våra ord inskränker våra medmänniskor. Begränsar dem från att vara precis vad de vill och behöver vara. Begränsar dem från att vara dem de är.

Tyvärr har jag ingen lösning på hur vi ska bemöta det här dilemmat.

För sist och slutligen kan vi ju inte styra vad andra människor säger om och till oss, vi kan endast påverka hur vi låter andra människors ord bita på oss.

Men precis som med så mycket annat tror jag att det börjar med en medvetenhet.

En medvetenhet om att det här fenomenet existerar. Och en påminnelse åt oss alla att vi har rätt att vara precis vad vi vill. Och att vi bör tillåta våra medmänniskor att vara det också.

Sprakar glädje

Jag, och otroligt många andra, har sett Marie Kondo på Netflix och blivit inspirerad (alternativt upplevt andra känslor) av hennes städmetod.

Nu är jag långt ifrån någon Marie Kondo-expert, men jag har förstått att hennes filosofi går ut på att utvärdera varje produkt i hemmet och överväga om produkten “sprakar glädje” (spark joy) för en. Om svaret blir ja, behåll den och sköt om den väl. Om nej, gör dig av med den.

Jag tänker att det här sättet att tänka inte endast behöver begränsas till materiella ting, utan kanske också kan inbegripa andra aspekter av livet.

Att hitta det som sprakar glädje i ens liv, är det inte bland det mest värdefulla vi kan göra?

Det som sprakar glädje i mitt liv just nu är långsamma morgnar, smoothies med havregryn, spontana kaffebesök, pulshöjande träning, ett lyssnande öra, en tupplur med perfekt längd, färska snittblommor, solskendspromenader, stretchning om kvällarna, serien FRIENDS, biblioteksbesök, färskt bröd och doften av ett nyvädrat rum.

Jag märker att många — till och med de flesta — av ovanstående glädjeämnen är sådant som jag kan njuta av och ta till mig dagligen. Det handlar bara om att jag själv väljer att prioritera det.

Helt enkelt att prioritera det som sprakar glädje i mitt liv.

Gör du det också.