Vila sig uttråkad

Jag är introvert.

Jag blir väldigt sällan uttråkad och jag känner nästan aldrig att jag behöver mer program i mitt liv. Jag får energi när jag får göra saker för mig själv såsom att läsa, skriva, musicera, promenera eller helt enkelt vila.

Förhållandevis ensamma aktiviteter, alltså.

Det har jag ägnat en stor del av de tre senaste månaderna åt. Något som skulle ge min extroverta man hudutslag och kli i benen. Men jag har en väldigt hög tristesströskel.

Men när jag väl når den; när jag väl märker att jag börjar ha läst mina böcker, skrivit mina skrivelser, sjungit mina sånger, promenerat mina promenader och vilat mina tupplurer. När jag märker att jag börjar bli uttråkad. Och när jag märker att jag orkar — vill — göra annat.

Då.
Då vet jag att jag börjar ha vilat tillräckligt.

Jag märker att jag mer och mer börjar nå den punkten. Och för det är jag tacksam.

Nyttigt att ha tråkigt

Jag har glömt hur en programfri helg ser ut. Eller fram för allt hur den känns. Jag som har vant mig vid att ha spelningar, bröllop, resor, tidiga väckningar och sena nätter känner mig totalt främmande för den här typen av långsamhet. 

Så vad gör jag?

Går rastlöst omkring, frustar på ett märkligt sätt som närmast får mig att tänka på olika nötkreatur. Jag byter möbel att sitta på var femte minut. Klättrar på väggarna.

Till och med läsning känns som en alldeles för monoton syssla för min rastlösa själ. Särskilt eftersom boken är av den långsammare, tjocka arten där man inte ser framsteg i första hand.

Jag konstaterar: jag har tråkigt.

Och det är kanske det bästa jag kan utsätta mig själv för just nu. Långsamhet. Rastlöshet. Tråkighet. För jag vill inte bli en sådan där som ska ha underhållning 24/7, som tar fram mobilen så länge jag väntar på hissen, som inte kan tolerera tristess, väntan på... vadå? Godot? Jag vill kunna tolerera programfria helger.

Så jag försöker uthärda den här typen av utsökt långsamhet och minns orden jag ofta hörde i barndomen: "det är bra för barn att ha tråkigt ibland".

Också för stora barn, tänker jag och frustar.
Men frustar förnöjt, ändå.