Min enda superkraft

Vore jag en superhjälte skulle jag heta något i stil med the Emotionalist och min superkraft skulle bestå i att jag skulle vara superbra på att avslöja, upptäcka och sätta namn på känslor. 

Om ett treögat monster stod framför mig skulle jag bara bekräfta dess behov och säga: ”jag ser att du känner dig ensam” och monstret skulle vekna och brista ut i gråt. Sjukt bra superhjältekraft.

Ja, jag är känslig till min natur. Ordet känslig resonerar lätt fel i vår samtid, och låter mer som svaghet eller skörhet. Och i många avseenden kan jag uppleva att jag är... inte skör men i alla fall inte lika stark som ”andra”. Det känns som huden på min näsa är mycket tunnare än andras, och att mitt hjärta ofta ligger blottat; som låg det på ett sterilt operationsbord redo för beskådning och studiebesök. 

Som tur har jag haft många år på mig att bli du med min känslighet. Ju mer jag lär mig om min känsliga sida desto mindre kraft tar den, och desto mer ger den.  

Och ju mer jag lär känna mina styrkor och begränsningar, desto mer börjar jag se på min känslighet som en tillgång och inte som en börda.

I dag uppfattar jag min känslighet som en fin egenskap. Inte kanske som en superkraft ännu, men vem vet.

Carpe daim!

Vad är det första du gör när du kommer hem?

Nej, det här är inte bara ett typiskt och välbeprövat sätt att inleda ett blogginlägg på, utan jag är uppriktigt intresserad.

För jag har märkt av att jag har en hemsk hemkomstvana.

Till skillnad från vad en skulle kunna tycka att vore rimligt att göra efter en lång arbetsdag såsom att byta till mjukiskläder, ta en tupplur eller chilla, gör jag precis tvärtom.

Jag börjar plocka i hemmet, vattna blommor, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, puffa till soffkuddar, ställa tillbaka pennor i pennställningen, lägga böcker i bokhyllan och så vidare. Ibland kokar jag faktiskt en kopp kaffe och häller upp det i en mugg. Men sen blir jag så upptagen med att plocka och fixa i hemmet att jag glömmer att dricka det och när jag hittar koppen har kaffet kallnat.

Nej!

Jag vill bli bättre på att varva ner efter en lång jobbdag. Att inte uppleva det som att jag kommer hem från jobbet till ett annat slags “jobb”.

Jag vet att jag måste ha det något så när prydligt för att må bra. Men kan jag inte tänja mina gränser för definitionen av prydligt, så att det är okej att en grytlapp ligger på köksbänken? Eller så att en kaffekopp i diskhon inte gör så mycket.

Den här hösten tränar jag mig i den ädla och uråldriga konsten att ta det lugnt. Det är sjukt svårt men jag sätter skygglapparna för plufsiga soffkuddar och tröjor på fel ställen och slänger upp fötterna på soffbordet och ropar: Carpe daim!

Klyshiga höst

Naturen och framför allt stormen vill inget annat just nu än att vi ska hålla oss inomhus. Tända ljus, dricka varmt. Höstmys, ni vet.

Men det blir alltid klyshigt när det kommer till fenomenet höstmys.

Gångerna jag har krupit ner under tre lager filtar, iklädd en oversized ylletröja, med en perfekt messy hairbun, höga yllesockor i något isländskt mönster och med en tekopp som inte alls bränner sönder handflatorna kan jag räkna på noll händer. Redan tanken på alla yllelager gör mig svettig.

Men jo, det händer att jag kokar en stor kopp te (jag är inne i min lakritste-säsong för tillfället, mums!) och plockar fram en bok. Och då jag ändå är på gång tänder jag väl första bästa ljus. Och plötsligt känns hösten och stormen och mörkret inte alls så farligt.

Jag tror att det är just det här vi nordbor behöver nu: varva ner, kräva mindre, hålla oss torra, varma och ta hand om oss.

Det är det enda rimliga.

Kanske en av mina sämsta bilder på den här bloggen hittills. Men kanske en av de bästa böckerna på den här bloggen hittills. 

Recept: tigerrutor med hallon, choklad och mascarpone

Nu hörni kommer ett recept på ett bakverk som är enkelt, går snabbt att göra och räcker åt många många. Nämligen tigerrutor i långpanna med så mycket mumsigheter! Det går alldeles utmärkt att frysa ner de här läckra rutorna för att panik tina upp när oväntade gäster knackar på.

Det här receptet fick jag nys om tack vare min bror och min svägerska — tack så mycket Max och Linn!

Receptet är ursprungligen från K-Mat (se originalet här: Vadelmaiset tiikerikakkuruudut) men receptet har jag endast hittat på finska. Därför tänker jag göra mig själv, svenskfinland och, tja, hela världen en tjänst och översätta receptet till svenska här. Så varsågoda:

Tigerrutor med hallon, choklad och mascarpone
(ca 35 rutor)

Till grundsmeten
300 gram smör
3 dl socker
4 ägg
6 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
3 tsk vaniljsocker
1 1/2 dl mjölk

Till chokladsmeten
100 g mörkchoklad
1 msk kakaopulver
2 msk mjölk

Topping
1 brk mascarponeost (á 250 g)
100 g mörkchoklad
ca 200 g frysta hallon

Tillredning (30-60 min)1) Ta fram baksmöret i god tid. Låt det mjukna. När smöret är mjukt — vispa ihop smör och socker till en fluffig smet. Tillsätt ett ägg i taget i smeten under ständig omrörning.
2) Blanda de torra ingredienserna (vetemjöl, vaniljsocker och bakpulver) i en separat bunke och häll sedan ner i smeten. Tillsätt också mjölken.
3) Bred ut 3/4 av smeten på en plåt försedd med bakplåtspapper. Kakan sväller en del så använd en plåt med lite högre kanter. Spara 1/4 av smeten, den här smeten blir chokladsmet som görs på följande sätt:
4) Smält 100 g mörkchoklad över ett vattenbad. Blanda i mjölken och sila sedan över kakao i chokladen och rör om. Häll ner chokladen i den resterande smeten.
5) Klicka ut chokladsmeten på den ljusa smeten. Klicka också ut mascarpone på den ljusa smeten. Dra ut choklad- och mascarpone klickarna med en kniv så att det blir randigt och fint.
6) Strö ut hallon på smeten. Hacka 100 g mörkchoklad (eller varför inte lite mer?) till valfri storlek som du också strör ut.
7) Ställ in i mitten av ugnen (200 grader) på mellersta falsen i 20-25 minuter.

Hoppas det smakar!

Morgonens fläckfrihet

Jag kan inte säga att jag är en morgonmänniska
men jag har definitivt blivit en morgonmänniska.

Jag stiger gärna upp tidigt om morgonen. Kokar en, nej vem försöker jag lura, tre koppar kaffe och tänder några ljus. Kanske läser jag dagens tidning eller en bok, eller så plockar jag fram skrivdon och skriver lite.

Och aldrig är det så skönt, som tidigt om morgonen.

Trafiken har ännu inte vaknat. Solen ligger ännu och drar sig, för att alldeles snart sträcka på sig och låta sina långa strålar också nå oss nordbor. Det hörs inget ljud från grannar, inga ekon dånar i trapphuset. Skulle jag inte veta bättre kunde jag tro att jag är ensam i hela världen. En tanke som inte alls skrämmer utan är… fridfull.

Stillheten är vacker. Tystnaden välkommen. Dagen är ännu fläckfri.

Snart, snart börjar bilarna susa utanför fönstret. Snart börjar ljudet av surrande smoothiemaskiner och dörrar som stängs höras. Och snart ska också jag ta itu med dagen.

Men det är bara snart.
Snart.

Men hej! tänker den observanta Sherlock-läsaren. Har du inte redan läst Mellanblad? Och jo det har jag, den här bilden är för några veckor sedan. Just nu är det mörkt om morgnarna att det är lönlöst att försöka fånga någonting, överhuvudtaget, på bild. Så håll till godo: en icke dagsfärsk bild på ett sannolikt scenario.

Det är mycket jag inte måste

Höstsolen avslöjar min sommarhemlighet: jag tvättade aldrig fönstren.

Fönstertvättningen stod till först som en punkt på vårens to do-lista. Men i brist på ett regn som skulle dämpa gatudammet, sköts punkten över till sommarens to do-lista.

Under sommaren var vi däremot inte alls på plats i hemmet, och nu är hösten redan här. Det straffar sig såklart, att prokrastinera på det här viset, för varje gång jag blickar ut över vår ”utsikt” (mestadels ett sjukhuskomplex och en liten liten gnutta havsutsikt när träden avlövas) märker jag hur smutsiga fönstren är. Det är som att se på livet genom en tunn dimma.

För somliga människor medför en sådan här insikt en enorm handlingskraft; skurhinkarna plockas fram, vätskor beblandas i stora ämbar och fönsterskrapor ylar i jämn takt.

Jag igen betraktar livet genom den tunna dimman och accepterar sakernas tillstånd. Inte på ett uppgivet och cyniskt sätt. Men på ett sätt som vittnar om att jag förstår livet som mer än rena fönster; att jag förstår att livet fortgår också fastän det beskådas genom en tunn slöja av fläckig gråhet.

Det är mycket man inte måste, skulle Tomas Sjödin säga, och därför plockar jag upp en bok istället.

Alltmedan livet utanför mina dimmiga fönster rullar på, precis som förut.

Kallad vid namn

Vad är det som är bara ditt men som andra använder oftare än dig?

Så lyder en halvbra gåta som jag läste i någon av den rutiga Lurigt och Klurigt-serien när jag var liten. Svaret är ju förstås “Ditt namn”.

Jag förstod inte den här gåtan som liten, och jag vet inte om jag förstår den helt och hållet idag heller. Eller om jag håller med om det. Jag använder mitt namn när jag fyller i blanketter och beställer hem produkter, men det är väldigt sällan jag behöver säga mitt namn högt.

Så kanske det ändå kan stämma att andra använder mitt namn oftare än jag själv, men ändå tycker jag att vi tilltalar varandra med förnamn förvånansvärt sällan. Oftast använder vi bara ett du, ett ni, eller någon annan titel. Ännu oftare inga pronomen eller namnord alls. Och på det här sättet anonymiserar vi varandra.

Men hör ni vilken skillnad det är på: “Vad bra du gjorde det där” och “Vad bra gjort, Mindy”. Eller “Tack” och “Tack Mindy”. Jag vet inte om du håller med, men när någon använder mitt namn värmer det alldeles särskilt.

För när någon tilltalar mig med mitt namn öronmärks orden just för mig. Orden är inte riktade till vem som helst som råkar befinna sig i närheten, utan orden har en enda, tydlig mottagare, och den mottagaren är just jag. Mindy.

Och jag tror inte att vi borde underskatta hur det är
att bli kallad vi namn.

Foto: Ebba Åström

Fredad fredag

Jag har kommit på en sak!

Det är helt sjukt bra och förändrade min syn på mitt livs dagar. 

Jag säger inte att vi måste göra den här dagens insikt till en flaggdag, men jag säger inte heller att det är en dum idé.

Min insikt ja? 

Ni kommer kanske att fact check  det här och tycka något annat, men kan vi inte alla bara hålla med om att den enda rimliga förklaringen till att veckodagen fredag heter så, är för att den bör vara just det - fredad.

BOOM! 

Min perfekta fredag är fri från allt som plikt och skyldigheter innebär, för min fredag är fredad från sånt. Inte alltid, men just idag är den det. Och för det är jag tacksam.

Jag säger inte att jag har slagit upp ordet fredag i min etymologiska ordbok. Och jag menar inte att jag nödvändigtvis har korrekt tolkning. Men om ni tycker att den här insikten är värd en egen internationell temadag är jag helt med på noterna!

Ha en fredad fredag ✨ 

Vem är jag att inte?

Jag öppnar inte gärna munnen om jag är osäker på vad jag ska säga.

Det här gäller inte i alla sammanhang, men definitivt i sammanhang där kontexten och ämnet är delvis eller helt nytt för mig. I sådana situationer föredrar jag att iaktta, lyssna, kanske anteckna och processa för mig själv.

Nåväl.

Jag jobbar och forskar inom pedagogik, men har en bakgrund inom huvudsakligen språk- och litteraturvetenskap. Att det pedagogiska tänkesättet och den pedagogiska diskursen är ny och ibland främmande för mig är kanske inte så konstigt. Att jag som en följd av min ringa erfarenhet både av och i pedagogik undervärderar min egen kompetens och underskattar mina åsikter är säkert helt naturligt men väldigt tråkigt.

Ibland frågar jag mig:

Vem är jag att komma med synpunkter om något som jag inte är expert i?
Vem är jag att uttala mig om något som jag ännu bara håller på att utforska?

Jag begränsar mig själv genom att kräva fulländning. Jag hindrar mig från att bidra med det jag kan, med motiveringen att jag ännu inte kan allt.

Och ibland blir jag så less på det här.

För egentligen borde min fråga inte vara “vem är jag att göra det här?” utan istället: vem är jag att inte göra det här?”.

Ser jag inte lite ut som en klurifax på den här bilden? Fångad av Ebba Åström, februari 2018

Du är så duktig

Igår deltog jag i Akademiforum. Det var författarkväll med Elin Willows och Heidi Hakala. Två starka debutanter. Temat för kvällen var “Sprickor i livet” och kvällen hade inte bara ett poetiskt namn utan det fanns rejält med “asiaa” (substans) i det som sades och diskuterades.

Det handlade om duktighet, trötthet, vårt galna hamsterhjul till samhälle.
Det handlade om motvikt, passivitet, att välja att inte dras med i samma hamsterhjul.

Två berättelser som i mångt och mycket är sina motsatser. Men samtidigt två berättelser om en ung kvinnas tillvaro i det samhälle som är vårt.

I något skede före kvällen hann jag tänka: behöver vi verkligen ännu en bok om duktighetsfällor och prestationsprinsessor? För det kändes som att det har varit en boom som kanske redan har nått sin topp i sociala medier och litteraturen.

Men jag fick svälja mitt högmod och krasst inse: så länge det finns kvinnor och män (tre fjärdedelar av alla som drabbas av utmattning är kvinnor — men det händer förstås också män) som i tysthet lider av att leva på ett sätt som inte är hållbart behöver vi prata om det. Vi måste prata om det.

Utmattning är inte en modefluga, det är en snart en folksjukdom. Duktighetsfällan är inte något som slutar existera bara för att dess förekomst i sociala medier minskar. Det ironiska är att de som är utmattade sällan vet om det själv, utan tillskriver sig en mängd andra sjukdomar innan dom inser att det faktiskt är själen som behöver en paus.

Så det var med glädje jag fick med mig hem ett signerat exemplar av Hakalas debut Bara lite till. Elin Willows bok Inlandet har jag redan läst och om ni inte har gjort det ska ni göra det. Den är en utmärkt bok för att få en motvikt till hetsigt livstempo.