Landar mjukt

Så många dagar har jag velat skriva av mig.

För någon gång i framtiden vill jag kunna blicka tillbaka och kunna läsa om den process och omställning som nu pågår i mitt liv.

Men jag har varit kluven mellan viljan att göra det och viljan att bara njuta och vara helt närvarande i det nya lilla liv (i dubbla bemärkelse) som har blivit vårt.

Nu sover emellertid det lilla livet tryggt och skönt nära sin stolta pappa så jag smiter iväg en stund för att dokumentera.

Vi börjar alltså så småningom landa mjukt, mjukt i den babybubbla som är vår alldeles egen. Hon föddes tidigt på natten på beräknat datum fredagen den 30.4.

Hon hade en del inledande komplikationer med syresättningen och infektionsvärdena och hölls en tid på barnintensiven. Hon repade sig ändå oerhört snabbt, vår kämpe, och vi fick komma hem i måndags.

Jag är helt tagen av all kärlek och omsorg som vi har blivit visade under den här gångna veckan. Vårdpersonalens sympatiska och professionella bemötande på både förlossningen, BB och barnintensiven.

Våra familjer som har erbjudit hjälp i stort och smått, hört av sig, tänkt på oss och knäppt sina händer.

Vänner som har skött katter, överraskat, hållit kontakten, tänkt på och bett för oss. Bekanta och nästan obekanta som har hört av sig, hälsat och gratulerat.

Hon är bara en vecka gammal nu, men hon har redan en hel by som tar hand om henne. Hon är lyckligt lottad. Det är vi med.

Vi har landat stadigt i vår babybubbla och vi stortrivs.

Det mäktigaste

Vi har fått en dotter och hennes nedkomst är det mäktigaste jag har varit med om hittills.

Punktlig och prick på sitt beräknade datum föddes hon till världen, vår underbara tjej som vi hittills har kallat Vappu - då hon ju ändå är född på Valborgsmässoafton.

Trots att hon är lite medtagen efter förlossningen och försöker hitta fotfäste i hur livet utanför livmodern ska levas så mår vi alla bra.

Vi har fått oerhört högklassig vård, empatiska ptientbemötanden, regelbundna måltider (helt i min smak alltså) och så, så, så mycket stöd och kärlek från omgivningen.

Jag och Samuel är lyckliga, trötta och tacksamma.

Det här är mäktigt. ❤️

Att få dela det

Jag har haft den stora ynnesten att få dela den här nio månader långa resan med så många andra som samtidigt också råkar vara på samma resa.

En av dem är min vän Anna.

Vår resa började i september 2020 då hon på en fotbollsmatch berättade att hon väntar barn. Jag blev superglad för henne och började bombardera henne med (ovanligt specifika) frågor om hur hon mår och hennes krämpor.

För grejen var att jag också vad gravid då och att våra beräknade datum skiljde med endast tre dagar (!) men att jag och Samuel hade bestämt att hålla det hemligt ett tag till.

Men föga visste jag att Anna redan då anade att något lurt var på gång med mig, och att hon till och med hade berättat åt sin kompis att hon misstänkte att även jag var gravid.

Några veckor senare, när jag och Samuel hade passerat de först 12 veckorna och varit på det första ultraljudet släppte jag bomben åt henne när vi var på ett gympass.

Och under de första två trimestrarna körde vi gravidvänliga träningspass varje vecka – och det var alltid veckans höjdpunkt!

Under hela den här resan har jag haft en enorm glädje åt att vara lika långt på resan.

Vi har skrattat åt fruktmetaforerna i olika gravidappar “Din bebis är lika stor som ett äpple / en gurka / en ananas ”, lidit med varandra genom foglossningar och krämpor, fnissat åt våra konversationer som alltmer började låta som om vi var femtio år äldre och bara delat ivern och glädjen och förväntan.

Det har varit en sån källa till uppmuntran, igenkänning och pepp att veta att Anna också går på den här resan och att hon vet precis vad jag tänker på när jag pratar om det ena eller det andra (för egentligen är nästan ingen annan intresserad av ens krämpor förutom de som själva går igenom samma sak).

Att vara gravid för första gången är speciellt. Att få dela det med någon annan gör det kanske ännu lite mer speciellt.

Och nu börjar ett helt nytt kapitel när gravidresan snart avslutas och föräldraresan börjar.

Att också få dela det kommer att vara härligt.

En av mina bästa vänner <3 Foto: Rebecka Hägert-Backkull

Den stora paradoxen

Det finns en mängd tips (eller kanske snarere myter och skrönor?) på hur man kan starta en förlossning.

Så här fyra dagar innan BF har jag förstås läst på litegrann men tar de flesta tips med en nypa salt och mycket fniss.

För det är ju inte jättekonstigt om en gravid kvinna i vecka 41 + 3 tog en promenad och sen kom förlossningen igång – det var ju ändå ämnat att hända förr eller senare och det är omöjligt att säga om det beror på promenaden eller på att det helt enkelt var dags.

Nåväl.

Jag försöker alltså inte krampaktigt sätta igång något. Snarare är jag fortsättningsvis inne på linjen “kapitulation” eller jag skulle hellre använda de engelska orden: resting and nesting.

För på rådgivningen gjorde dom det tydligt att oxytocinet d.v.s lugn och ro-hormonet, är förlossningshormonet som gäller.

Det är alltså inte nödvändigtvis så att vi kan promenera, trappträna eller att dammsuga ut babyn.

Och dessutom är det ju så viktigt att vara utvilad och full av energi när det är faktiskt är dags – och då är det kanske inte så bra att ha enorm muskelvärk och spaghettiben till följd av Öjbergstrapporna.

Så det som jag har gjort de här närmaste dagarna är precis följande: dragit ut vår bäddsoffa och bäddat ner mig där med massvis med kuddar, sett på TV-serier, ätit näringsrik mat och en hel del choklad, tagit en till två tupplurer per dag, pratat med vänner och familj, läst böcker, byggt pussel, myst med man och katt och bara vilat.

Och det är ungefär det.

Den stora paradoxen är alltså att jag vill att något ska hända och därför gör jag inget.

En livsstil och ett råd helt i min smak med andra ord.

Ungefär så här har jag sett ut de närmaste dagarna.

Aldrig så förväntansfull

Plötslig radiotystnad från en höggravid kan lätt ge felaktiga signaler så jag börjar kallt med att konstatera – ingen baby än.

De här dagarna när jag bara vilar, väntar och längtar är bland de mest spännande jag hittills har upplevt i mitt liv.

För som jag skrivit förut är det som att vänta på en riktigt fin överraskning utan att veta när det kommer att ske och hur det egentligen kommer att vara.

Jag är väldigt tacksam över att må och orka så bra för det gör ju denna väntan onekligen mycket mer uthärdlig. Men jag inte bar uthärdar denna väntan – jag njuter verkligen!

I någon klyschig, amerikansk film pratar ett förälskat par om hur spänningen är som störst precis innan de kysser varandra. Själva kyssandet är det självklart inget fel på, men det är alltid den där förväntan innan läpparna möts som är det mest pirriga.

Och ungefär så känner jag också nu.

Jag älskar känslan av förväntan. Jag älskar att fantisera och föreställa mig hur det kommer att vara. Jag älskar att leva med den här vissheten om att det snart är dags, utan att för den skull veta mer om precis just när.

Och det är märkligt att jag så fullkomligt har accepterat att inte ha kontrollen när jag vanligtvis har ett enormt kontrollbehov. Jag har helt kapitulerat inför processen.

Så nej, jag lider inte alls av ovissheten eller av att vara höggravid.

Jag mår bra både fysiskt och psykiskt och är så redo när det är dags, men jag riktigt unnar mig att njuta av den här tiden – för jag kommer aldrig att vara gravid för första gången igen.

Så jag njuter, njuter, njuter. Och är aldrig så förväntansfull.

Fångad av skickliga Rebecka Hägert-Backkull.

Fullkomlig zen

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till människor.

Människor förundrar mig ofta och gör mig riktigt förbajskad ibland.

Och främst gäller detta människor som lever i min periferi; som jag inte har en jättestark relation till men som jag ändå lever sida vid sida med och måste förhålla mig till på sätt eller annat.

Jag märker att jag lätt blir uppjagad av medtrafikanter, personer med för mycket ego, personer som tror sig veta allt, personer som saknar gränser och en handfull andra personer som helt enkelt är olik mig (eller alldeles för lik mig).

Men jag märker också att om jag blir uppjagad av dessa personer så är det främst jag själv som drabbas. Personerna som har gjort mig uppjagad vet sällan om det.

Det är snarare jag själv som lider om jag börjar hysa agg, blir sur eller i största allmänhet bara reagerar negativt på vad en annan människa säger eller gör mot mig.

Några personer som däremot inte retar gallfeber på mig. Inte alls, faktiskt. Snarare tvärtom.

Så jag och Samuel har en gemensam kampanj så här över sommaren.

Den går ut på följande:

Att vi vad som än händer – vad folk än säger eller gör och hur mycket det än skulle irritera oss – ska hantera det med lugn, hundra procent hakuna matata och fullkomlig zen. Och att vi ska påminna varandra om detta.

För sist och slutligen kan vi inte styra andra människors tankar, ord och handlingar. Vi kan inte få människor att bete sig på ett annorlunda sätt, att inte säga plumpa ord och inte utföra handlingar som vi inte gillar.

Det vi däremot kan styra är hur vi i vår tur reagerar på dessa ord och handlingar.

Eller så här: det är inte hur man har det utan hur man tar det, som min samtalsterapeut så klokt uttryckte det.

Två ambitiösa kampanjare. År 2016.

För ett tag sedan läste vi Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel: Och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk och då lärde vi oss om “de öppna handflatornas”-metod.

Som går ut på att alltid, när vi känner att vi krampaktigt börja knyta våra nävar i ilska, irritation eller frustration över andra människor, istället skulle öppna upp handflatorna och således öppna upp för mildheten och överseendet.

Och kanske till och med tänka “jag kan ha fel, jag kan ha fel, jag kan ha fel”.

Jag tror denna kampanj som vi har inlett kommer bli oerhört utmanande. Men i slutändan också oerhört belönande.

Så, härmed inleder vi kampanjen “fullkomlig zen”.

Välkommen med, om du vill!

Under ytan

Långt innan vi ens övervägde tanken på barn var en av mina största farhågor att ett barn skulle göra att vår parrelation glöms bort.

För jag tycker jag ser det så ofta.

Par som blir helt uppslukade av ett liv bestående av dagishämtningar, makaronilådor, skjuts till barnens hobbyer, heltidsjobb, hushållsarbete, hjälp med hemläxor, barnkalas, VAB:bande, sömnlöshet och alldeles för lite egentid.

Och en kommunikation som mest består av förhandlingar och överenskommelser gällande logistik, livsmedel och läggdags.

Jag må låta lite cynisk nu, och det är inte som att jag vill ta ut något i förskott.

Samtidigt ser jag ju hur lätt livet bara rullar på och hur bland annat de där samtalen som sträcker sig långt in under ytan kan försummas i förmån för samtal om middagsmenyn och tidtabeller.

Det är så förrädiskt lätt att samtalen hålls på en ytlig nivå i det vardagslunk som våra liv mestadels består av. Det märker jag ju redan nu.

Foto: Ebba Åström

Igårkväll hade vi fixat i ordning lite kvällsbit och satt vid köksbordet och åt.

Till en början handlade våra samtal om dagen som varit, om jobb och helgplaner. Helt så där basic.

Och rätt enkelt hade vi kunnat runda av någonstans där och fortsatt kvällen i läsningens (Mindy) eller fotbollstittandets (Samuel) tecken.

Men vi stannade inte där.

Istället ställde vi frågor av annan natur och började gräva djupare in under ytan. Vi började prata relationer, föräldraskap, uppfostran, miljö, samhällsstrukturer, feminism.

Och plötsligt hade en och en halvtimme gått, det var alldeles beckmörkt i köket för ingen av oss hade noterat att solen hade gått ner och att det minst sagt var läggdags.

Och det känns hoppfullt att det kan vara så. Att det enda som krävs är lite lugn och ro, lite ytprat till uppvärmning och mycket målmedvetenhet och vilja att sträcka sig längre.

Det tar ofta en stund att ta sig in under ytan. Och att ta sig dit är inte alltid helt utan möda, det kräver mycket mer av en än de där vardagssamtalen.

Men det är så viktigt att ta sig under ytan. Kanske bland det viktigaste i vilken (par)relation som helst.

Det tänker jag envist, envist, envist hålla fast vid.

Foto: Ebba Åström

Alltid lika spännande

Det är med skräckblandad förtjusning jag har sett mitt bands ansikte i tidningen/på webben och fått höra min röst i etern den här veckan.

I tisdags publicerade VBL och ÖT ett inlägg om oss och ikväll blev det officiellt att vi utmanar på Vegatoppen.

Att låtar som kan komma till mig när jag gör något så banalt som att stå i duschen (true story för Break It), och som senare produceras i min brors hemmastudio, kan lyssnas på och gillas av andra slutar aldrig fascinera mig.

Kreativitet och skapande gör ju så mycket – gör allt – för mig på individnivå. Men att ens någon annan uppskattar och gillar det som jag och vi tillsammans som band skapar, gör mig bra ödmjuk.

Det är alltid lika spännande att ge ut ny musik, för oavsett hur mycket jag än försöker distansera mig från det så är det alltid en liten, liten bit av mig själv på spel och är helt blottlagt för kritik.

Därför är jag så tacksam att ni har mött vår låt med värme och uppskattning.

Om ni vill får ni gärna rösta på vår låt i Vegatoppen. Det gör ni genom att vara inloggade på ett YLE-konto (gäller således bara personer bosatta i Finland) och genom att klicka dig fram på den här länken.

TACK <3

The Haralds efter en spelning på Faros förra sommaren. Foto: Anna Hult

Så tacksam

Precis som vid slutet på vilken resa som helst blir jag lite sentimental och vemodig nu när den här nio månader långa resan snart når vägs ände (trots att en helt annan resa tar vid, förstås).

Och precis som när jag blickar tillbaka på vilken resa som helst går jag igenom vad som har hänt, hur jag har upplevt det och fram för allt vem jag har fått dela resan med.

Min Samuel har varit ett så enormt stöd under de här senaste nio månaderna.

Under de första tre månaderna då det enda jag ville (nästan kunde) var att ligga på soffan; sova och se på Gilmore Girls (med ett halvt öga) skötte han allt markarbete. Och då menar jag verkligen allt.

Och inte en gång att han skulle ha klagat, gjort mig medveten om det lass han behövde bära eller gjort något i bitterhet eller med dold agenda. Aldrig någonsin.

Eller som när jag mitt i natten mådde illa och behövde något att äta. Då jag vaknade såg jag att han (innan han hade kommit och sova med mig) hade lagt en klementin, ett stort glas vatten och ett näringsrikt mellanmålskex på mitt nattygsbord.

Så att jag inte behövde stiga upp om natten.

När jag nu de här senaste månaderna har blivit större och otymplig har han utan att knota sett till att vi har mat på bordet, ett städat hus, en omskött katt och en utvilad fru.

Han har varit mån om att jag ska ta tupplurer fastän jag själv inte alltid har insett det. Han har sett till att jag äter ordentligt innan vi ska iväg någonstans. Han har masserat min rygg, köpt min favorityoghurt och uppmuntrat när jag har varit less.

På ett sätt kanske allt detta låter självklart. Det är klart att han ska sköta om mig och vårt hushåll när jag inte mäktar med. Det är klart han ska stötta mig. Det är klart att han ska ta över när jag inte orkar.

Och ja, så är det ju. Så ska det vara.

Men faktumet att det är “självklart” får inte bli likställt med att jag tar det för givet eller att jag inte visar uppskattning för det. För jag är så enormt tacksam för allt det han har varit och är.

Det jobb jag gör varje dag helt enkelt genom att finnas till och ruva på en baby är förstås enormt det med.

Och just därför är jag så tacksam för att han ser till att alla yttre omständigheter är på plats och rullar på så att jag kan fokusera på min primära, viktiga uppgift.

När den här delen av resan således nu så småningom vill jag alltså ta en stund och tacka honom för att han har stått vid min sida.

För det finns ingen annan jag hellre hade haft vid min sida under de här nio månaderna.

Det finns ingen annan jag hellre delar den här resan bestående av graviditet, förlossning och föräldraskap med.

Det finns ingen annan jag hellre ser som far till mitt barn än min Samuel.

Jag kan inte skriva tacksam utan Sam.

Tack, Sam.

Nedslag i några doftminnen

Jag har alltid haft ett väldigt känsligt luktsinne.

Om någon hade glömt ett klädesplagg hos oss när jag var barn kunde jag genast ta reda på vems det var bara genom att lukta på det.

Och när jag arbetade på livsmedelsavdelningen i en affär kunde jag likt en blodhund lukta mig till en enda rutten apelsin under ett helt berg av färska dito. Jag tog bort hela berget apelsiner för att få bort den där enda dåliga apelsinen längst ner. Jag skojar inte.

Luktsinnet sägs överlag ha ett långt minne, och jag har väldigt många minnen som är förknippade med en viss doft (eller lukt, beroende på).

Därför tänkte jag göra några nedslag i doftminnen här.

Min bästa doft ♥️

Body Shops Shea Butter läppomada

När coronaepidemin startade och vi blev uppmuntrade att stöda våra lokala affärer besökte jag The Body Shop och köpte en läppomada med sheasmördoft. Den här doften och produkten kommer jag således alltid att förknippa med den första corona-isoleringens absurda känsla, timmar av pusselbyggande, vackert vårväder och mycket hemmaliv. Inte alls ett dåligt minne, men bara väldigt starkt förknippat med coronapandemins startgropar.

Nordqvists Keisarin morsian te

Den här tesorten är faktiskt riktigt god men jag kan inte dricka den idag. Detta te drack jag nämligen väldigt mycket under en av mitt livs jobbigaste tider Jag hade hoppat av gymnasiet på grund av utmattning, var i en oerhört osund relation, hade isolerat mig från vänner och hobbyer och mitt jag höll på att förtvina till ingenting. Och så drack jag detta te. God smak, dåliga minnen.

Doften av snö som smälter, vått gräs och lera som tinar

Alltså en riktigt “vårdoft” med andra ord. Den här doften (som är högaktuell och återkommer varje år) får mig alltid att tänka på hur jag cyklade till Rödsö skola tidigt om morgnarna. Glad över att slippa vinterjacka och tunga kläder. Lycklig över att kunna cykla på torr asfalt.

Och när jag cyklade hem: sur över den leriga vägen som utgjorde de sista 600 metrarna hem från skolan. Usch så svettigt och tungt det var! Men överlag är den här doften bara blåsippor, fågelkvitter och lyckorus för mig!

Versace Bright Crystal parfym

När jag gifte mig med min Samuel hade jag köpt en ny parfym. Det var ett smart drag för än idag när jag använder den här parfymen tänker jag alltid på vår bröllopsdag som helt ärligt är en av de finaste dagarna i mitt liv. Jag minns pirret i magen, spänningen, glädjen, lyckan, kärleken.

Dove deodorant Go Fresh med grape och citrongräsdoft

Hej sommaren 2007! En sorglös tid och en av mitt livs lyckligaste somrar som jag spenderade med mina bästa vänner. Den här doften får mig att komma ihåg de många cykelkilometrarna vi avverkade, de ändlösa sommarnätterna vi vakade, tonårslägret jag deltog i, pojken jag var kär i och musiken jag lyssnade på (bland annat Fergies Big Girls Don’t Cry). En härlig tid!

Perlana vit-tvättmedel

Vi har alltid egentligen bara använt ett universal tvättmedel för all vår tvätt men sensommaren 2020 ville jag prova på att ha ett särskilt tvättmedel för vittvätt. Vi köpte ett medel av märket Perlana och i samma veva blev jag gravid med gravidillamående och osköna uppkastningar om morgnarna (sorry for TMI).

Av någon anledning är också detta tvättmedel starkt förknippat med mitt tidiga graviditetsillamående och således inte så angenämt. Så om någon vill ha en halvfull tvättmedelsflaska – hojta till!

Sensommaren 2020. Vårt liv är på väg att förändras på grund av det lilla livet som växer i magen. Men det visste vi inte riktigt ännu. (Eller snarare: vi hade inte riktigt förstått hur vi skulle tolka gravidtetstestet …)

Till ovanstående kategori hör att vi också i samma veva som vi köpte ett nytt tvättmedel och blev gravida också köpte en bil med lädersäten. Doften av solvarmt läder när jag stiger in i bilen får mig ibland att vilja ge bort vår bil också, men där tror jag ni får göra lite mer än hojta till förrän det blir av. ;)

Har du några doftminnen? Dela gärna med dig av dem!