En sådan dag

Jag inledde min dag med att försova mig fyrtio minuter.

Jag fortsatte den med att tappa en hel kopp te över hela kaffebordet och över den nya duken, som mina kolleger bara en dag innan hade skrutit på och berättat en rörande historia om.

Dagen fortsatte med regnköld, missförstånd, bråttomhet och dålig kommunikation. Släng in lite oljeklott på bästa jackan och en katastroffinne i örat så målar det upp en representativ bild över dagen idag. En sådan dag, ni vet.

Men den här dagen avslutades med en vårfest med fina, fina kvinnor som jag regelbundet har haft nöjet att träffas och umgås med under det här året.

Den avslutades med god mat och närande samtal. Som jag behövde det. Och, förstås, skratt. Alltid skratt med de här kvinnorna. Och liv. Så mycket liv i alla nyanser.

Nåd är att en sådan dag ändå kan bli en bra en.

En helt annan dag med helt andra människor. Också den en bra en. Också de bra sådana.

Idealist, javisst!

Samtliga halv- och ovetenskapliga personlighetstest som jag har tagit vittnar om det:

Jag är en inbiten idealist.

Det innebär att jag har skyhöga ideal som jag inte bara tror att existerar som ett tanke-embryo i min fantasi, utan som jag också tror att människan har kapaciteten att uppnå. Jag tror så hårt på den goda människan. Så hårt!

Det betyder att jag har höga krav på mig själv, på mina relationer och på hur jag bör leva mitt liv.

Och det kan bli lite besvärligt, för mer ofta än sällan märker jag att jag inte alls lever upp till mina egna stadgar. Så klart att jag då blir besviken.

Likaledes är människorna i mitt liv endast människor, och precis som jag kommer också de till korta ibland.

Att vara en idealist är inte lätt. Att vara en modfälld och besviken idealist är kanske ännu värre.

Men redan det, att jag vet om att jag är en idealist, hjälper mig att hantera mina känslor och min förmåga att repa mig efter ett fall från valfri idealisthöjd.

Och trots att det inte alltid är lätt att vara idealist så finns det något fint med det.

Det här:

trots verkligheten ibland är något helt annat än den som jag målar upp i min utopiska världsbild och människosyn, så tror jag ändå alltid att det kan — kommer — att uppnås i slutändan.

Och då känns det inte så illa längre.

Vad vi väljer att se

Det sägs att man inte vet vad man har förrän man har förlorat det. 

Och det stämmer, det gör det med all säkerhet, men det är ändå ett väldigt cyniskt sätt att förhålla sig till det vi kallar livet.

Måste vi bli sjuka förrän vi kan glädjas över god hälsa? Måste vi förlora innan vi verkligen inser hur mycket vi älskade?

Nej, jag tror inte det.

Jag tror stenhårt att det går att öva upp förmågan att känna och uttrycka tacksamhet även utan förlustens närvaro. Jag tror inte att mörker är nödvändigt, för att vi ska lägga märke till ljuset.

Det handlar väl om att välja vad man vill se.

Och just idag väljer jag att se solsken, grönskande trädalléer och mina fina relationer som jag värderar så högt.  

Vad väljer du att se idag? 

Förra sommaren valde jag att se Vasas fina stadsstrand. Det väljer jag gärna i år också.

Måste man gilla alla människor?

Från barnsben lär vi oss att komma överens med andra.

Då handlar det främst om att inte slå ihjäl grannflickan med grävmaskinen när hon är irriterande i sandlådan, eller att inte knuffa storebrodern i nässeldiket när han retas. Istället lär vi oss att hantera vår frustration på andra, mer konstruktiva sätt.

Vi växer upp och förhoppningsvis blir vi rätt så bra på att undvika incidenter orsakade av grävskopor i huvudet och andra gradens brännskador.

Men att vi lär oss att hantera vår frustration på ett mer civiliserat sätt betyder väl inte automatiskt att vi lär oss att gilla alla människor. Eller?

Jag kommer överens med de flesta människor. I stort sett alla (fastän det här “överenskommandet” ibland kan innebära att ta djupandningspauser på toaletten och krampaktigt bita ihop tänderna så att inte ett ont ord bara pyser ut).

Men måste man verkligen tycka om alla människor?

Foto från 1995. Mindy i sandlådan. Inga synbara irritationsobjekt (=andra barn) i närheten.

Jag har svårt att gilla människor som är besserwissrar, som totalt kör över andra människor i diskussioner, som avsiktligt vill verka förmer än andra och få andra att känna sig underlägsna.

Jag irriterar mig på människor som tror att de är världens navel, som går före i kön, som inte bemödar sig om att säga tack eller hälsa tillbaka och som parkerar i specialparkeringsrutor trots att de inte har rättigheterna.

Jag kommer överens med de här människorna, ja. Men tyvärr har jag få varma känslor till övers för sådana här personer.

Men, som inbiten idealist och troende på det det goda i människan, tror (hoppas!) jag innerligt att om jag bara skulle rota tillräckligt länge skulle jag i varje människa finna det sköna, älskvärda.

För det är svårt att inte tycka om människor när man verkligen lär känna dem på djupet. Eller: varje människa är en oslipad diamant som det så fint heter. Jag tror stenhårt på det.

Med vissa människor måste man bara slipa riktigt hårt och riiiktigt länge.

En berättelse värd att berättas

Jag har alltid fascinerats av berättelser.

Och jag har alltid ansett att alla människors berättelse är värd att berättas. Inte bara berättas, nej, än mer: höras, resoneras, bekräftas.

En fantastisk möjlighet till att dela med sig av sin livshistoria erbjuder vår statliga rundradio, Yle Vega, och deras sommarprat.

Varje år ställer en mängd, mer eller mindre, kända personer upp för att berätta sin berättelse. Och varje år får också vanliga dödliga, och inte så kända, lyssnare möjlighet att skicka in sin egen berättelse i hopp om att erhålla en timme i etern.

Nu ska jag berätta något som endast tre personer har vetat om fram till nu:
I år skickade jag in ett bidrag.

Det var min goda vän som uppmuntrade mig och efter mycket tvivel och tvekan spelade jag in min berättelse — en kort version, nästan som en trailer, på två minuter.

Jag skämtar inte, när jag säger att jag skakade när jag gjorde det. Och då bör du veta, att jag ytterst sällan är nervös. Och aldrig så nervös att det tar rent fysiska uttryck.

Ni som har skrollat igenom svenska yle:s webbsidor vet att mitt bidrag inte kom så långt till den första gallringen. Det är klart att jag blev besviken.

Men eftersom jag lever enligt livsfilosofin att allas livshistorier är lika dyrbara, kan jag ju inte annat än konstatera att de fem bidragen  som finns med i gallringen, precis som alla insända bidrag, är unika, rika berättelser. Var och en är värda att berättas.

Än mer.
Höras, resoneras och bekräftas.

Det betyder inte att jag inte kommer att berätta min berättelse.

Jag kommer att göra det någon gång.
Jag gör det egentligen hela tiden.

Foto: Ebba Åström

Läst på sistone: ny litteratur

Eller ny och ny, men inte några gamyler i alla fall.

Här har jag samlat mina tre senaste lästa, samtliga nästan lika långa men alla väldigt olika. Håll till godo och låt er inspireras!

Sarah Perry (2016/2018) Ormen i Essex

Jag slukade inte den här romanen, den slukade mig.

När jag började läsa den kändes det som att stiga i kvicksand och långsamt sjunka ner i ett hänförande mysterium. Jag kunde inte sluta läsa.

Det är ett rikt galleri av karaktärer som förekommer i den här romanen som kretsar kring 1800-talets Essex där mystiska ting börjar äga rum — människor och föremål börjar försvinna och djur dör under oklara omständigheter.

Att de här händelserna sker samtidigt som rykten, om ett ormliknande väsen lurar under vattenytan, börjar florera gör förstås allting mycket mer dramatiskt. Plötsligt befinner vi oss i en fullskalig Lochness-odjuret-konspiration och jag har inget emot det. Absolut inget.

I boken är min favoritkaraktär änkan Cora, som för mig blir en slags kontamination mellan Strindbergs Fröken Julie och Nora i Ibsens Et Dukkehjem. Hon är naturnära, orädd och en kvinnosakskämpe trots att samhället är allt annat än förstående.

Perfekt sommarläsning!

Mattias Edvardsson (2018) En helt vanlig familj

Den här hade jag inga höga förväntningar inför, jag tänkte väl att det var ännu en mordhistoria. 

Så fel jag hade. 

Boken har underrubriken ”En roman om ett brott” och det är mycket lämpligt. För trots att ett mord äger rum, är det inte en mordutredning, med kriminalkommissarier och poliskår, som är i centrum.  

I huvudsak handlar den här boken, som titeln förtäljer, om en helt vanlig familj. Trots att allt till synes borde vara hur bra som helst bubblar hemligheter under ytan. De här aspekterna, och familjemedlemmarnas redogörelse av dem, är minst lika intressanta som själva mordet.

Boken är skickligt uppbyggd utifrån de tre familjemedlemmarnas perspektiv som med ett trovärdigt språk berättar sin syn på mordhändelsen och livet i allmänhet. Jag måste läsa hela boken för att få en heltäckande bild. 

Den här var över mina förväntningar. Läs den! 

Laurent Binet (2015/2019) Språkets sjunde funktion

Roland Barthes, känd litteraturforskare och semiotiker, dör i en bilolycka. Omständigheterna kring hans död är emellertid så suspekta att kriminalkommissarie Bayard misstänker att det inte alls handlar om en olycka — snarare ett mord.

Barthes lär ha varit något stort till, och med revolutionerande på spåren, nämligen språkets sjunde funktion. Vilken den är och varför den funktionen är något som frammanar död och elände är förstås något som avslöjas i boken. Inte här.

Det här varje lingvists och litteraturvetares dröm i romanformat. Aldrig förr har jag med likadan iver förkovrat mig i språkfilosofiska utläggningar och metaspråkliga diskussioner.

Det är en enormt krävande bok, mina fleråriga studier i språk och litteratur hjälper en hel del — men jag hänger definitivt inte med i alla vetenskapliga vändningar.

Det oaktat är det en bok jag läste med stor glädje, för visst är det en fröjd att umgås med Foucault, Kristeva och Butler!

Älskade loppis

Att besöka nejdens second hand-butiker, loppisar alltså, är min not-so-guilty-guilty-pleasure.

Jag märker att en allt större del av mina ägodelar, särskilt kläder, är begagnade och det gläder (kläder) mig. Jag älskar att strosa bland udda, märkliga, härliga ting och kläder. Allt är så mycket mer intimt och personligt i loppisar i jämförelse med stora varuhus.

Trots att loppis enligt mig är det bästa som finns, existerar det ändå personer som inte alls är så sålda på loppisar. De hävdar att det på loppis endast finns gamla, nötta föremål — skräp i princip. Och så luktar det illa. Loppor får man säkert också.

Till er vill jag säga: köp inte de nötta och överanvända gamla sakerna då.

Visst finns det mycket på loppisborden som jag själv aldrig skulle sälja, än mindre köpa, men bortse från alla sådana föremål och välj att se guldkornen istället. Vilka skatter det kan finnas!

Och för att riktigt ge er alla en riktigt loppis-pepp har jag här plockat fram några guldkorn i min loppisfyndssamling.

Böcker är det som jag köper mest av på loppis. Kan inte fatta att människor säljer bort sådana här skatter till barnböcker för några ynka eurosar. Senast i tisdags köpte jag Stora Emilboken för ynka sex euro — normalpris är väl närmare tjugolappen.

Bilden ovan: Boken All Nordens lyrik är ju ett imperativ för modersmålslärarmindy. Och så är den hur snygg som helst i bokhyllan. Bredvid den ser du Selma Lagerlöfs Jerusalem i två band med gulddetaljer.

I bilden nedan ser ni lite gott och blandat i litteraturväg. Lite Runeberg, lite klassiker och lite annat. Helt som jag vill ha det

Prylar. Jag älskar att ha små detaljer i mitt hem.

Jag tycker det är precis sådant som ger det där lilla extra till ett bord eller en hylla. Bilden ovan innehåller två psalmböcker från 1940-talet, rörande fint. Ovanpå dem en kikare som inte bara är snygg utan också fungerar utmärkt!

De tre blåfärgade böckerna staplade på varandra är Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar (kostade 50 cent!), en gammal andaktsbok och Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen i en läcker, mönstrad utgåva. Längst till höger lite lyrik, bland annat Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga i prima skick som jag köpte för två euro.

Nedan lite mer grejer som jag har fyndat (inte bomullstussarna, sminkborstarna och det gröna i vasen, dock)

Ovan, min favoritkofta av märket Tiger of Sweden. Skulle troligtvis aldrig köpa en sådan här ny men den här fick jag för under tjugo euro. Underbar kvalitet och färg.

Nedan, en härlig kjol (som ser så ledsen ut där den hänger snett) och en härligt vårig kofta och en spetströja.

Ovan, två svartvita tröjor som jag använder så ofta. Den till höger dessutom i märket Mads Nørgaard — min go to tröja, passar med allt!

Nedan, två shorts som jag kommer använda rejält ofta på sommarens (förhoppningsvis) varma dagar.

Ovan, en annan go-to tröja, så stilren och användbar (lite skrynklig på bild men väldigt fin på!). Älskar färgen på jackan nedan och sist men inte minst: Marimekko tygkassen. Bor i den.

Blev du taggad på att göra en loppisrunda?

Vilket är ditt bästa loppisfynd?

Idag, tisdag

Idag, tisdag, ser ut som högsommar, doftar nyklippt gräs och känns som semestertider hej hej.

Trots det biter blåsten hårt och fastän barnen ivrigt sjunger “mor, nu är sommarn kommen mor” märkte jag tidigt att jag borde ha tagit på mig fingervantarna inför cykelturen.

Cykelturen, ja.

Jag har besökt mitt nya närbibliotek, strosat bland bokhyllor och cyklat fram i mina nya hemtrakter på min svarta Jopocykel.

Därutöver har jag fyndat på loppis, tränat hårt och läst länge. Jag har tagit en oförskämt skön tupplur som varade längre än tupplurers rimliga gränser.

Och jag känner, tisdag är bra. Jag gillar tisdag.

Läser just nu: Laurent Binets Språkets sjunde funktion fantastiskt spännande läsning för min inre lingvist och språkfilosof.

Världens bästa grej. IKEAs VIVALLA håller mina böcker när mina händer är fulla av andra ting.

Skillnaden i det pyttelilla

Det är måndag och jag är löjligt glad över efterdyningarna av helgens täta regn.

Gräset har fullkomligt exploderat i grönhet och häcken utanför vårt fönster har knoppat till sig och frodats gott under de gynnsamma väderförhållandena. Sammantaget blir det en enorm förändring men jag ser ju, att gräsmattan består av enskilda strån, att häcken egentligen bara är en massa små blad.

Kanske det är en romantiserande, naiv Mindy som talar, men allt det här får mig inse vikten i det lilla. Hur mycket det lilla faktiskt kan göra.

Inte alls osökt kopplar jag ihop den här tanken med klimatförändringarna och mitt eget sopsorterande.

Vissa tycker det är absurt och onödigt att jag prompt ska sortera bioavfall, plast, kartong, tidningar, metall, glas och brännbart separat och att jag nästan ser rött om något som går att återvinnas ligger i den intetsägande och go-to ”brännbart” soppåsen.

Vissa säger att det är fullkomligt onödigt att jag knaprar lös plasten från kartongen på min nya tandbortsförpackning, några kanske rentav kallar det för hårklyveri, för vi i Finland är ändå förhållandevis miljövänliga medan andra länder med sämre avfallshantering och klimatpolitik är “de riktiga bovarna”.

Vissa säger att det inte är någon skillnad vad jag gör, för det här är en långt större problematik.

Och kanske de har rätt.

Och kanske min envetna sopsortering endast är ett fåfängt försök att stilla ett ont samvete, för jag vet att jag gör mycket annat som miljön inte alls tackar för.

Men jag vill ändå.

Jag vill inte förkasta det lilla bara för att större saker också kan göras. Jag vill inte göra inget bara för att jag vet att många, långt större makter än mig, måste göra något, mycket. 

För jag ser ju på min grönskande gräsmatta och på min blommande häck att det pytte, pyttelilla också gör skillnad. Och jag vill inte förkasta det.

Hjärtat på två ställen

Idag firas mor runtom i Finland.

Således har också jag idag firat morsgestalterna i mitt liv. De är många, många — långt fler än de biologiska och släktbundna. De är alla värda att firas, hyllas och uppmärksammas — helst också på andra och på långt fler dagar än endast denna.

Mor är ett begrepp som alla människor har en relation till, oavsett om den relationen främst är till konceptet snarare än till själva objektet bakom ordet.

Men den människa som någonsin har sett livets avigsidor vet att en glädjens dag, såsom morsdagen, alltid kommer med ett stort aber.

Därför har mina tankar och mitt hjärta idag också varit hos dem som längtar, saknar, sörjer.

Dem, för vilka en mor inte längre finns. Dem, för vilka en mor, på olika sätt, kanske aldrig har funnits. Dem, för vilka den här dagen blir en smärtsam påminnelse om den efterlängtade roll som fattas en; på famnen som är tom fastän det i hjärtat finns rum och rum i överflöd.

Och i all den här glädjen och sorgen konstaterar jag att precis det här är livet. Djupaste lycka och nattsvart sorg samtidigt. Allt som livet inrymmer.

Allt annat vore väl inte liv, egentligen.

Idag är mitt hjärta oerhört tacksam för just min mamma och för alla andra mammor i mitt liv. Och mitt hjärta är också med alla dem, för vilka den här dagen är mycket annat än lycka och tacksamhet och kaffe på säng.

Och jag tror att hjärtat kan vara på båda ställen samtidigt idag.
Alla dagar.

Mormor och jag i Kanada 1996.

Mamma och jag någon gång på 90-talet.