Läst på sistone: femstjärniga böcker

Jag har läst toppenbra böcker i januari!

Det finns ändå inte en chans att hinna rapportera om allt, så därför väljer jag att ta upp tre böcker som har fått fem stjärnor av mig i min Goodreads-app.

Femstjärning litteratur på väg åt ert håll, håll i hatten och varsågoda!

Håkan Nesser (2005) Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Den här boken minns jag att jag och min klass 7f behandlade i tiderna (åh, minnen!) Jag minns att jag gillade den redan då, men föga hade jag kunnat ana hur mycket jag skulle tycka om den här när jag läste den igen i vuxen ålder. Det är verkligen en crossover-bok!

Håkan Nesser är fenomenal. Den här boken är en slags uppväxtskildring samtidigt som det är ett mysterium. Det är humor och blodigaste allvar och allt på samma gång. Vad mera kan man egentligen begära av en god bok?

Läs den. Människor i alla åldrar. Läs den.

Philip Teir (2017) Så här upphör världen

Ja, jag är kanske lite sen med att läsa den här.

För att säga sanningen har jag faktiskt varit lite “rädd” för att läsa den tidigare för jag trodde att den skulle vara en dystopisk miljö-apokalyps som skulle få mitt känsliga hjärta att förgås. Så fel jag hade.

Tvärtom skulle jag vilja kalla den här romanen en relationsroman.

En familj åker från huvudstaden till landet för att fira sommaren. Utan vardagens och storstadens störande element tvingas de konfrontera sig själva och sin familj på ett helt annat sätt. Samtidigt stiftar de bekantskap med människorna i grannhuset, som är en slags neo-hippierörelse (fast de skulle aldrig beskriva sig själva som så).

Jag blir nästan rädd av de otaligt många igenkännande relationella och psykologiska beskrivningarna i den här boken. Särskilt tolvåriga sonen Antons perspektiv på livet, människan, sig själv rör mig djupt.

Enormt bra. Jag tipsar samtidigt om Philip Teirs Vinterkriget. Läs den också.

George Saunders (2017) Lincoln i Bardo

Det märkliga namnet till trots är det här väldigt häftig och besynnerlig läsupplevelse — jag har aldrig läst något liknande.

Min initiala reaktion var mild chock. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till boken för det såg nästan ut som ett manus. Efter en snabb googling var jag med på noterna igen.

Det handlar om Abraham Lincolns son Willie som dör och hamnar i ett tillstånd som kallas Bardo, vilket är ett post-liv men pre afterlife-tillstånd. Han är inte den enda själen i det här tillståndet, utan bekantar sig med många andra själar som inte har velat släppa tag om livet men som inte heller vågar ge sig av. Det är deras röster som ekar.

Det är en härlig kakofoni av röster, och en mäktig läupplevelse. Absolut värd Man Booker priset. Läs!

Samtal för hjärtat

En stor del av de samtal jag för i mitt vardagliga liv rör sig på en ytlig nivå.

Vad ska vi äta idag. Kan du hänga upp kläderna. När börjar mötet. Vad ska du göra i helgen. Hur går det med studierna.

I den stilen.

Det är en samtalsnivå som är nödvändig för att få det vardagliga livet att rulla och för att skapa den initiala kontakten med människor.

Men den är väldigt saklig och helt ärligt ganska tråkig. Det är tråkigt av den anledningen att det är samtal som går att föra på tryggt avstånd bakom lyckta dörrar och höga barriärer.

Det är samtal för hjärnan (om ens det),
inte för hjärtat.

Men så finns det människor med vilka det grundläggande förtroendet — som endast kan uppstå över tid — finns, och där är det också möjligt att föra samtal bortom barriären.

Livgivande, närande samtal.
Samtal för hjärtat.

Och jag måste säga, att jag älskar de samtalen.

Gränslös snällhet

Jag skulle säga att jag är en snäll människa, och att min snällhet samtidigt är min starkaste och svagaste egenskap.

Tänk att det kan vara så paradoxalt.

Orsaken till varför jag säger så här är för att min snällhet är en väldigt framträdande egenskap i min personlighet, men också den egenskap som ofta har fått mig på fall.

Att vara snäll är ju i grund och botten en enormt fin egenskap, men när snällheten kombineras med en gränslöshet blir resultatet bara trötthet.

Som att breda ut sig själv som en liten klick smör på en alldeles (proportionellt sett) för stor brödbit.

Ibland blir jag så modfälld när jag märker hur jag repeterar samma mönster om och om igen. Efter tredje gången tycker jag att jag borde lära mig. Men icke.

Klyschigt nog är min tröst, när det gäller det här, tanken på diamanter.

Diamanter består av kol och bildas under ett enormt tryck under en lång tid. Det tar miljoner, miljarder år för diamanter att skapas. När en diamant är färdig behöver den ändå slipas förrän den verkligen är så vacker som möjligt.

Om något så vackert kräver så mycket tid och förfining, måste det finnas hopp också för mig och för alla andra gränslöst snälla människor där ute.

Det bara måste det.

Själen i strömsparläge

Det kan närmast liknas vid att ladda sin telefon.

Om natten, när jag lade mig mig, lade jag samtidigt i sladden till min energitank och laddade mitt batteri.

Fastän jag sov rätt bra laddades mitt orkesbatteri ändå inte till hundra procent.

Till en början laddades mitt batteri kanske till åttio procent, och då märkte jag inte av det så mycket. Sedan sjönk procenterna ner till sextio, femtio, trettio.

När min procent, även efter en helt okej nattssömn, bara låg på tjugo procent gick jag in i något slags låg-förbrukningstillstånd och kunde endast fokusera min energi på de mest basala nödvändigheterna.

Själen gick in i strömsparläge och det enda jag kunde var att kapitulera

Ungefär så kändes det.

Nu efter några veckors intensiv vila (paradoxen där) känner jag att jag äntligen börjar nå laddningsprocenter som är acceptabla. Åtminstone anmärkningsvärt bättre än förut.

Jo, jo, jag vet att man inte ska ropa hepp förrän man är över ån.

Och jo, jo, jag vet att det här är långsamma processer och att jag fortsättningsvis bör vara lyhörd och öm mot mig själv, och det tränar jag på.

Men jag tror att jag ändå

möjligtvis,
förhoppningsvis,
troligtvis

att jag börjar nå ytan igen.

Jo, jo, jag vet att det kräver tid
men just idag vill jag bara vara tacksam över att vila ger resultat.

Mindy och böckerna. Story of my life. Vad annars.

En vänlig påminnelse

För några år sedan beslöt jag mig för att i Brene Browns-anda slopa fasaderna, slänga maskerna och istället våga vara sårbar. 

Ända sedan det har jag i små och stora val strävat efter att vara det jag som jag själv upplever mig vara. Och det var början på en väg som stundvis närmast kan liknas vid en kamp, eller en envis målmedvetenhet om att våga vara mjuk i en sylvass värld.

Ibland har det fungerat riktigt väl; jag har vågat gå till kärnan med mina känslor och kunnat uttrycka mina rädslor, farhågor och drömmar — istället för att ge implicita signaler och motstridiga budskap.

Andra gånger har det gått enormt dåligt, jag har omgärdat mig ett hölje bubbelplast och förvägrat mina känslor utrymme.

Somliga gånger har jag gläntat på dörren till min själs skamskrubb, och bemötts av hån eller förminskande. Andra gånger har jag blivit emottagen med öppna armar, som att landa i ett hav av rent bomull.

Och väldigt sällan, men likväl ibland, har jag tänkt att det inte är värt det. Att det är bättre att göra som så många andra, och helt enkelt förneka, förtränga och försumma.

I min uppgivenhet har jag velat ropa jag är inte rustad för den här världen och strunta i allt jag har lärt mig om sårbarhet, om mjukhet.

Men just de gångerna går jag, lite otippat, fram till vår säng, lyfter på vår bäddmadrass och möts av den här vänliga, lilla påminnelsen:

Alltid när jag gör det här påminns jag om alternativet; den hårda sidan. Och då konstaterar jag, att jag alltid vill hålla mig till den mjukare sidan.

Hoppas du vill det också.

Bland ätter och drakar

Den senaste veckan har jag befunnit mig med näsan i en bok.

Det där var kanske inte så sällsynt scenario egentligen men ska vi säga så här: med näsan ovanligt djupt nere i en väldigt tjock bok.

Jag har alltså haft en rikigt läs-slutspurt av Svärdets makt, den tredje boken i George R. R. Martins serie om Game of Thrones. 

Boken är en massiv rackare på 925 sidor bestående av utförligt beskrivna stamtavlor (alla dessa ätter!), mycket intrigmakande och många så kallade plot twists.

Jag lånade boken i oktober och påbörjade min läsning då, men kom av mig och läste en mängd böcker däremellan. En gnutta envishet och en näve nytänd GOT-inspiration fick mig ändå att sluka den här tredje boken under veckan som har gått.

Och nu när jag är klar med boken känner jag mig så där post bok-matt som man gör, när man har läst en riktigt bra bok och totalt har försjunkit in i den världen.

Att sedan stiga ur den världen, hörni. Inte. Kul. 

Särskilt svårt är det, när världen jag mentalt har befunnit mig i under veckan har varit fylld av drakar, färska fruktträd och en massa nya språk. (Och blod, död och förruttnelse, men det är en bisak).

Nu sneglar jag likgiltigt på alla mina väntande böcker i bokhyllan, och suckande drar jag upp en kritikerrosad samtidsskildring om människans existentiella kris. Suck.

Jag saknar drakar och magi, torneringar och Jon Snow. 

Kanske det är jag som har existentiell kris? 

Om du känner dig taggad på att läsa GOT-böckerna rekommenderar jag det varmt! Jag skulle också tipsa om att läsa varenda enskild bok i ett sträck, och inte så sporadiskt (med flera månaders paus emellan) som jag gjorde.

Jag började med att se serien men ville ändå läsa böckerna. Så fastän jag kände till storyn har jag tyckt att det har varit väldigt intressant att helt enkelt få mer utförliga beskrivningar på det som endast nämns i förbifarten i serien. Det finns så många intrikata detaljer att ta fasta på i hela verket, och ständigt hittar jag frön och ledtrådar som jag spinner vidare på.

Att helt invaggas i den är fantastiska världen är en förmån, så reservera mycket tid för böckerna - de är värda det!

 Är du en Game of Thrones fantast? Har du läst böckerna? Gillar du serien? Vad är det i serien som tilltalar dig? Skulle du vilja läsa böckerna?

Det riktiga målet

Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.

Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.

Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.

Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.

Så jag gjorde inte det.

Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.

Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.

Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.

Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är så vackert, konstaterade jag.

Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.

Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.

Från söndagens kaffeutflykt.

Brev från okänd avsändare

Rensningsprojektet som pågår i mitt hem just nu ledde till en oväntad upptäckt.

Någon tidigare hyresgäst hade lämnat lite söndriga lampor och annan elektronik i ett skåp ovanför kylskåpet (kul), men eftersom vi inte har haft användning för skåpet tog vi tag i det här problemet på det mest rimliga sätt en vuxen kan tänkas göra.

Vi stängde skåpet och ignorerade skräpet.

Ända tills idag.

“Nu attans ska skåpet rensas” tänkte jag och drog ut plastpåse efter plastpåse med anonyma skruvar, partiklar och grejsimojsaker som i min värld tillfaller kategori elektronik. byggasi. and other stuff.

Men plötsligt, som ett resultat av min frenetiska utrensning, faller ett brev till golvet.

Kuvertet var märkt med logon från en telefonoperatör, och rimligtvis tänkte jag att innehållet handlar om något nytt medlemskap eller någon, vid det här laget rejält förfallen, faktura.

Kuvertet intresserade mig inte nämnvärt (kuvert från telefonoperatörer gör det i regel inte) och jag var fem före att slänga det i papperskorgen. Men en ingivelse, eller en slags samvetsgrannhet, fick mig ändå att öppna kuvertet.

Till skillnad från vad jag initialt trodde innehöll kuvertet varken information om telefonabonnemang eller någon faktura. Det var egentligen logiskt. Kuvertet hade varken frimärke, adress — inte ens namn! — alltså hade brevet kanske puttats in genom postluckan. Eller, tänkte jag, lämnats kvar på köksbordet.

Det innehöll ett handskrivet brev, skrivet på rutigt papper som uppenbarligen hade rivits ut för hand ur ett häfte. Brevet var skrivet på varannan rad med en grågrön tuschpenna.

Och ja, det var åtta sidor långt.

[Inte brevet]

Min samvetsgrannhet sade mig att slänga bort brevet, för brevet andades intimitet, handskrivna brev gör det alltid. Orden i det här brevet var aldrig riktade till mig, det visste jag, och därför kändes det som att stiga in i någon annan människas hjärta.

Men än en gång gjorde jag det enda rimliga en fullvuxen människa kan tänkas göra. Jag läste det.

Det här var inte något “soliga hälsningar från Gran Canaria”-brev, och inte heller ord skrivna av en sjuåring, till en brevvän som har hittats via Barnens bokklubb. Åh nej. Det här var skrivet av en trettioårig, oidentifierad, kvinna.

Det här brevet var ett avsked.

Det inleddes sakligt med hälsningsfras och önskan om ett gott nytt år. Väldigt fort kom skribenten ändå till pudelns kärna och meddelade, att hon inte längre kan fortsätta i relationen.

Orsakerna var många, och redogörelsen fortsatte i sex sidor, alltmedan tonen i brevet gick från saklighet till en frustration. Handstilen blev slarvigare ju längre jag läste och jag förstod att hon hade skrivit det här i affekt; att hon hade vällt ut sina känslor och när hon väl fick upp farten hade hon väl svårt att sluta.

Jag kan sympatisera med det.

Och där stod jag, matt och mållös i köket, med en okänd kvinnas hjärta i min hand. Jag kände en enorm vördnad inför brevet och dess innehåll. Och jag tänkte på honom, till vilken de här brevet var riktat. Hur kände han när han mötte de här orden för första gången?

För nu fungerar jag ju på det banala sättet, att om du ger mig en början på en berättelse så måste du ge mig fortsättningen och slutet. I det här fallet fick jag läsa om ett slags slut, men jag har ingen aning om var det började.

Eller kanske jag fick en början — men var slutar det isåfall?

Alldeles oprovocerat söker sig min fantasi vidare. Det gör den alltid.

Jag tänker på de två anonyma personerna som brevet handlade om. Jag kan tycka att det var ett sorgligt brev, men ändå på något sätt vackert. Två hjärtan som en gång slog för varandra. Vem slår de för idag?

Jag skänker de här två en okända personerna en tanke
och hoppas att de blev lyckliga i alla fall.

Vi vet inget om vilka som har bott i lägenheten innan oss, och därför är personernas identitet skyddade. Inga namn avslöjades heller i brevet.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

Rensning pågår

Jag håller på att rensa.

Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.

Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.

För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.

Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.

Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.

Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.

Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.

Må du det också.