Skogsterapi

Ibland får jag för mig att jag överdriver. 

Träden är inte så vackra, luften är inte så frisk och lugnet är inte så påtagligt som jag föreställer mig. 

Jag orkar inte. Hinner inte egentligen. Det är så vått. 

Men så tittar du på mig på det där längtansfulla sättet, som bara en hund kan se på en matte, och jag ger efter. Vad kan man annat göra?

Och vi tar oss ut. Till skogs.

Inte alls länge, men tillräckligt länge för att du ska få springa av dig, och tillräckligt länge för att jag ska bli påmind om att jag inte alls överdrev. 

Träden är precis så vackra, luften är precis så frisk och lugnet är precis så påtagligt som jag mindes det. Allt är exakt som jag mindes det.

Om inte änu bättre.

Med mina föräldrars hund Nelson, den australiska vallhunden, i skogarna i helgen.

Bara vara passiv

Jag ska bara sitta i lugn och ro. Titta på matchen. Inte hänge mig åt överdrivet beteende. Som något så löjligt som att klappa i händerna vid hörna. Eller ropa saker som “heja heja”. Näpp. Jag ska bara se på matchen. Bara vara passiv.

Trodde jag, va.

Det var en naiv tanke, att tro att jag skulle kunna konsumera min favoritsport tyst iakttagande. Nej jag har alldeles för stor kärlek för sporten för att klara av det. Och jag har alldeles för mycket kärlek för det rödvita laget som kämpade sig till en enormt viktig 1-0 vinst för att vara stilla.

Men visst är det bra härligt att vara del av en gemenskap långt större än en själv. Och visst känns det också lite som min förtjänst när jag har hejat ivrigt och det till sist blir mål.

Sportens gemenskap. Jag och min kusin (till höger) på en av barndomens många Kokkola Cup:ar. Denna gång inte spelande, men likväl hejande!

Det är en så vacker gemenskap kring sporten att den inte sällan framkallar tårar i mig. Språk, kön, socioekonomisk status och etnicitet är sekundärt i sportens tecken. Visst finns det enormt mycket att jobba på också här, men jag vågar påstå att fotbollen har kommit en bra bit på vägen.

Och igår kunde jag bara slappna av en stund. Njuta av att vara del i ett större sammanhang. Och det var underbart. Alldeles underbart.

Jag säger inte att fotboll är lösningen på alla världens stora frågor.
Men jag tror inte att någon skulle ta skada av att se en match då och då

Läst på sistone: bäst i höst!

Vilken härlig litteraturhöst det har varit. Jag känner mig alldeles bortskämd när jag plockar upp bok efter bok och varenda av dem fullkomligen levererar!

En bok har däremot stuckit ut alldeles extra, så låt mig nu få presentera min solklara favorit i höst:

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen

Den här boken skulle jag vilja kalla en relationsroman. Men den är det på ett icke-klyschigt och inte tråkigt återberättande sätt. Språket är enkelt och lättillgängligt, men ändå skärpt och träffande. Den handlar om relationer. I olika konstellationer.

I fokus ligger relationen mellan en far och hans två vuxna barn; en son och en dotter. Fadern är cynisk och konspiratorisk och höjer sin dotter till skyarna medan han ser på sonen som lite av ett misslyckande. Sonen igen har ett enormt bekräftelsebehov och vill ha ett diplom för varje grej han gör felfritt; pappans bekräftelse är det yttersta priset han jagar. Dottern har svårt att våga hänge sig i sin nuvarande förhållande (som enligt henne inte är en förhållande) och tycks vara omedveten om pappans ojämlika förhållningssätt till sina två barn.

Det blir minsann lite av ett triangeldrama.

Fascinerande nog, förkommer inga personnamn i boken. Fadern omtalas som “en far som är en farfar”, sonen som “en son som är en far” och dottern som “en dotter som är en mor”. Det kan tyckas svårbegripligt, men Khemiris skickliga sätt att byta ton och röst i texten, beroende på vem som fokaliseras, gör det lätt att hänga med de skiftande perspektiven. Khemiri går utan ansträngning från att berätta ur en sexårig flickas och en sextioårig mans perspektiv. Lika övertygande och träffsäkert varje gång.

Det enda jag hade blev besviken på i romanen, var det sättet på vilket faderns relation till sonen skrevs fram. Jag kände mig lite underskattad som läsare när det dåliga förhållandet måste skrivas fram övertydligt så att det nästan gick till överdrift. Jag hade hellre föredragit att fadern med mer subtila medel och implicita signaler hade uppvisat sin besvikelse till sonen.

Men i övrigt är det en strålande roman. Khemiri blir bara bättre för varje bok. Ge den här mannen ett nobelpris någon (men inte i år, helst, tack!).

Frånvaron av personnamn gör berättelsen allmänmänskligt. Det handlar om en far och hans två barn ja, men ytterst handlar det om dig, om mig, om människan själv.

Är det här det bästa jag har läst i höst? Ja
Är det här bland det bästa jag har läst någonsin? Svar ja.

Det var sista gången!

Att lägga ut sig, liksom konstnärligt, språkligt eller intellektuellt, gör mig förmodlingen till en av historiens mest ambivalenta och volatila person.

Jag inleder ofta starkt med mycket självförtroende. Jag erbjuder mina tjänster och jobbar ivrigt och i ett skönt flow. Senare, när jag presenterar min produkt eller min tanke, gör jag det med ett kryddmått övermod och ofta en enorm stolthet. Tänker: ”det här blev så bra”.

Ibland är det också precis så bra.

Andra gånger blir jag totalt sågad. Förnärmad och missförstådd drar jag in svansen mellan benen och vaggar mig i bitter sorg och tänker: det här var sista gången.

Det här var sista gången jag blottar mig själv, mina förmågor och oförmågor på det här sättet. Jag tänker aldrig mer ställa mig på skottlinjen och låta andra skjuta ner mina idéer, mina produkter, mitt bidrag igen. Aldrig! Aldrig igen!

Känner ni igen er i den här förtvivlan? 

*** 

Vid det här laget av min text vill ni som läsare säkert ha uppmuntrande pepp och hejaheja rop och inspirational quotes om hur viktigt det är att våga igen. Men sorry, jag tror den åsnebryggan uteblir idag.

Det enda jag vet, är att tiden är förvånansvärt nådig då det kommer till de här skrubbsåren. För när nästa tillfälle till att blotta mig och min kapacitet ges, har jag glömt bort alla arga löften svurna i affekt.

Och det enda jag hoppas, är att mina skrubbsår för varje gång blöder lite mindre, och att huden för varje gång blir lite tjockare. Bara lite.

Recept: kanelbullar med vaniljkräm i långpanna

Ja men visst är det en härlig temadag idag! Och jag som kanelbullefantast är ju den första att medge att av alla mindre seriösa temadagar som finns (och det är många det) är kanelbullens dag helt klart min favorit. Den pälsar till och med kladdkakans dag. När som helst!

Jag fullkomligen älskar kolhydrater. Vore jag att bli skapa en diet skulle den bestå av att endast äta kolhydrater. Pasta, potatismos, bröd och, givetvis, bullar.

Vad bakar jag idag då? Jo, jag bakar naturligtvis mitt favoritrecept på kanelbullar med vaniljkräm i långpanna. En succé varenda gång!

Kanelbullar med vaniljkräm
 

Bulladeg
3 ½ tsk kardemumma
50 g jäst
5 dl kall mjölk
2 1/4 dl socker
1 tsk salt
200 g rumsvarmt smör i bitar
18 dl vetemjöl
1 ägg + ½ msk vatten till penslingen

Fyllning
200 g rumsvarmt smör (he e smöri som göri)
2 dl socker
3 msk vaniljsocker
2 1/4 msk kanel

Vaniljkräm
½ vaniljstång
5 dl mjölk
3 msk + 3/4 dl socker
6 äggulor
1 dl maizena

Glasyr
2 dl florsocker
1 ½ msk vatten
(+ lite pärlsocker)

1. Börja med vaniljkrämen. (Halva receptet på vaniljkräm räcker också; det lämnar alltid mycket över för mig, men det beror på hur mycket kräm du vill ha!). Skär ett snitt i vaniljstången på längden. Skrapa ut fröna. Koka upp mjölk, vaniljstång och frön samt 3 msk socker i en kastrull.

2. Rör ihop äggulor och resten av sockret med maizenan i en bunke. Ta bort vaniljstången från kastrullen. Sila först ner 1/3 av den varma vaniljmjölken i äggblandningen och vispa den slät. Sila sedan ner resten.

3. Häll tillbaka blandningen i kastrullen. Värm under vispning tills krämen tjocknar. Ta bort från värmen och ställ krämen kallt.

4. Vetedeg: Smula jästen i en bunke. Tillsätt mjölken och rör så att jästen löser sig.

5. Tillsätt kardemumma, socker, salt och smör. Blanda i mjölet lite i taget tills den blir smidig. Jag brukar börja med 15 dl och arbeta mig uppåt därifrån. Degen ska inte ändå var för torr, då blir bullarna det också.

6. Knåda degen för hand eller kör den på maskin på låg hastighet tills den blir smidig. 

7. Fyllning: blanda alla ingredienser

8. Kavla ut degen på lätt mjölat bakbord. Bred ut smörfyllningen. Rulla ihop degen från långsidan och skär i 2 cm tjocka skivor.

9. Lägg ett bakplåtspapper i en långpanna. Smöra kanterna. Lägg i bullarna med ca ½ cm mellanrum. Spraya dem lätt med lite vatten från en blomspruta. Täck med plastfolie och se till att det är tätt.

10. När bullarna har jäst ihop sig ordentligt är dom klara för gräddning, det tar ca 2 timmar.

11. Sätt ugnen på 200 grader.

12. Fyll en spritspåse med den kalla vaniljkrämen. Tryck ner sprutan till botten av långpannan i mitten av varje bulle. Tryck ut så mycket vaniljkräm att den kommer upp igen. Om du inte har en spritspåse kan det bli knepigt, men klipp sönder en liten plastpåse och gräva en liten grop för krämen i bullarna. 

13. Grädda bullarna i nedre delen av ugnen ca 20-25 minuter.

14. Blanda ägg och vatten till penslingen. Pensla på tunt direkt när bullarna kommer ut ur ugnen. Lyft upp dom på galler och dra försiktigt bort papperet. Låt svalna.

15. Blanda florsocker och vatten till glasyren.

16. Ringla över glasyren och strö över pärlsocker. 

17. Ät och njut!

Röster i mitt huvud

Jag hör röster i mitt huvud.

Inte alltid men mer ofta än sällan.

Mitt första minne av att höra röster är från när jag skrev ett prov i matematik i fyran. “Håsa int” (skynda inte) sa den ena rösten. “Minns nu vart du skulle sätta decimaltecknet” sa den andra. Det var min pappa och min storebror. Vi hade tränat och räknat hela veckan, och nu var deras närvaro nästan påtaglig när jag skrev det där provet.

Andra gånger — speciellt sådana gånger när jag för mitt liv inte kan förstå hur en annan människa tänker — hör jag de ord som min farmor ofta säger: “Leva, låta leva”. Och genast mattas min ilska av. För det är avväpnande ord, det där.

Och senast igår hörde jag min favoritröst.

Jag hade en mental breakdown och var förbajskad på mitt känsliga hjärta och på egoistiska personligheter och tillståndet i hela frikkin världen då jag hörde rösten: “Nu Mindy ska du äta ett kvällsmål, ta en varm dusch och sedan gå och lägga dig”. Och tro mina ord. Jag var bara genomtrött. Nu efter en lång natt minns jag knappt orsakerna till gårdagens meltdown.

Foto: Ebba Åström (kolla in hennes inspirerande flöde: blomsterbvcken)

Människorna vi omger oss av, instagramkonton vi följer, böckerna vi läser och poddarna vi lyssnar på blir rösterna i vårt huvud. Vet vi ens om hur mycket de här rösterna influerar oss?

Rösterna i vårt huvud kan bygga upp och vårda. Förhoppningsvis gör de det.

Men jag har också lyssnat till röster som har skadat, rivit ner och sårat djupt. Alldeles för många hör röster som skadar, river ner och sårar djupt. Och alldeles för många umgås alldeles för mycket med just de här destruktiva rösterna.

Därför är jag tacksam för att rösterna i mitt huvud är milda och omsorgsfulla.

Och om jag är någons röst i någons huvud hoppas jag innerligt att jag endast är mild och omsorgsfull. Att jag endast bygger upp och vill väl.

I all sin enkelhet

Jag läser Människan är ett känsligt djur.
Den av Rafael Donner.

Det har blivit lite av min kaffelektyr. Ni vet. Sådant som man läser till kaffet. Lite som tilltugg. Utmärkt kaffetilltugg, vill jag påstå.

Och Donner skriver så träffande om hur rutinen är som ett fyrtioårigt äktenskap. Resan, däremot, är som ett passionerat förhållande med älskarinnan. Rutinen, vardagen, den gråa trögflytande massan av mån- tis- ons- torsdag är trygg och förutsägbar. Men i ärlighetens namn lite tråkig.

Ja visst håller jag med. Det är klart jag gör. Till stor del.

Men min kropp och själ är 98 % rutin och 2 % otippade händelser. Och just därför trivs jag så bra med min vardag. I ärlighetens namn är det få saker jag hellre vill ha i mitt liv just nu än vardag och rutin. Också om helgerna stiger jag upp tidigt, bara för att min kropp tycker att det är dags. Och det tycker jag själv också.

Jag må vara lite av en vardagsknarkare jag,
men jag älskar det modesta och anspråkslösa i vardagen.

Vardagen i all sin enkelhet.

Gör slut med morkkisen

Det kan drabba mig alldeles osökt.

Det börjar som en vag aning som sedan eskalerar i en iskall ilning längs ryggraden. Minnet golvar mig med full kraft. Först efter någon minut lyckas jag skaka av den. Oftast bokstavligt.

Jag talar ju givetvis om morkkisen (ett finskt slangord för moralisk bakfylla som idag används för att syfta på händelser som man skäms för i ett senare skede).

Jag kan ha morkkis över så löjliga ting. Något som jag har sagt i femman, något jag har gjort för några år sedan. Och det är minst sagt frustrerande att hållas nere av de här löjliga pinsamheterna som jag har varit med om i livet. Ändå är det inte så lätt att göra sig av med dem. De här minnena ligger där i själens skamskrubb och lurar, för att alldeles oväntat dyka upp i mitt medvetande. Alltid när jag minst anar det.

Super töntigt.

För jag tror att det är mest sannolikt att det bara är jag som går och tänker på mina morkkishändelser fem, tio, femton år efter att de har ägt rum. Jag menar: jag går inte omkring och tänker på händelser när människor eventuellt har gjort bort sig i min närvaro. Varför skulle någon ägna mina pinsamheter en endaste tanke?

Så jag ger mig själv tillstånd.

Tillstånd att släppa taget om de här pinsamma minnena. Jag ger mig själv tillstånd att inte längre bindas av dem, plågas av dem. För de är minnen; det pinsamma har redan hänt och det går inte att ändra på. Men det pinsamma ska inte få prägla mig ännu årtionden efteråt. Näpp!

Nu gör jag slut med min morkkis!
Join the club!

Foto: Ebba Åström

Läst på sistone: mystisk litteratur

Det blir lite mystisk stämning här på bloggen nu när jag presenterar tre av mina senast lästa böcker. Två av dem är mystiska på riktigt, den tredje är inte alls mystisk per se, men förblev som ett mysterium för mig i alla fall.

Jag har som princip att fotografera alla mina lästa böcker mot vår vita vardagsrumsvägg. Nu har jag emellertid slarvat lite så en gemensam faktor för alla de här böckerna är att de är fotograferade via min iPad, fastän jag har läst dem som fysiska böcker.

Nåväl, här kommer de:

Mia Franck (2018) Bombträdgården

Den här romanen hade alla grundförutsättningar för att vara utmärkt i min värld. Den handlar om finlandssvenska Lissu som endast åtta år gammal evakueras från krigshärjade Finland till idylliska Småland i Sverige. Här försöker hon anpassa sig till ett helt annorlunda liv än det hon har vuxit upp med i Finland, och hon förundras över hur saker och ting samtidigt kan vara lika men ändå så olika.

Bombträdgåren innehåller en del mystiska inslag i och med att Lissu kan se människors “rätta ansikte”, alltså hon ser människors själ avspeglat i deras ansikten, vilket var något jag tyckte om och gärna hade läst mer om.

Jag vet inte varför men av någon anledning föll den här romanen lite platt för mig. Jag undrar om det kan ha att göra med att jag hade svårt att placera den på en skala ungdomslitteratur-vuxenlitteratur (och kanske den är lite crossover till sin natur, vilket jag överlag brukar gilla) eller om det beror på att jag inte alls tyckte om formatet på själva boken, alltså måtten och materialet.

Men om du vill läsa om finska krigsbarn kanske du gillar den!

Kaj Korkea-aho (2009) Se till mig som liten är

P i n s a m t att jag läser den här först nu. Det här är en bok som jag har läst mycket om, och har hört andra människor prata så mycket om, att jag under en lång tid har levt i illusionen att jag faktiskt har läst den här. Nå så har fallet inte varit. Fram till nu.

Kasper, 23 år, är huvudpersonen i den här romanen. Kasper jobbar på korvfabriken i stan och är tillsammans med Lina. De två kämpar för att överleva kontrollerande och religiösa föräldrar, frestelser och skam.

Berättelsen är skickligt uppbyggd samtidigt i ett nu och i ett då, vilket ger läsaren en förförståelse för det nu som ständigt driver berättelsen framåt. Det är på många sätt en mörk roman, och den röda tråden i form av det återkommande röda ljusskenet är särskilt otäckt eftersom jag utanför mitt vardagsrumsfönster ser en stor radiomast som avger ett kusligt rött sken.

Jag gillar att Korkea-aho ofta har drag av mystik i sina romaner — det ger verkligen en extra krydda i läsningen. Jag har läst samtliga av Korkea-ahos senare böcker vilka samtliga har en en hög kvalitet. Jag anser ändå att standarden på den här debuten också är hög, fastän det är nästan tio år sedan den kom ut. Läs den, om ni inte har gjort det!

Mara Lee (2018) Kärleken och Hatet

Den här diktsamligen snubblade jag över i biblioteket och faktiskt var det pärmbilden i samklang med titeln som fångade mig. Boken beskrivs av förlaget som en lyrisk undersökning och det är på många sätt en lämplig term för att beskriva vad det är frågan om.

Det är rasande intellektuellt. Jag erkänner att jag inte har koll på alla utläggningar om grammatik och filosofi. Högt och lågt blandas om vartannat samtidigt som jag blir lätt förvirrad över de många genrerna som inrymmer denna samling. Hur förhåller man sig till en samling som förvirrar och förvånar och som inte går att greppa vid första läsning?

Kanske med fascination och förskräckelse i en märklig men ändå skön blandning. Jag vill dela med mig av verkets vackraste:

Ur Kärleken och hatet av Mara Lee (2018)

Går den extra milen

Få saker berör mitt hjärta som när människor är snälla och fina med varandra.

Jag brukar spendera pinsamt långa sessioner på youtube med sökorden “random act of kindness” och “restore faith in humanity” och liknande. Och precis varje gång slutar det med en bölande Mindy vars hjärta inte kan inrymma den godhet och vänlighet som finns i människor. Som ändå finns i människor.

Det är en hoppfull tanke att det finns människor som gör det där jag själv kanske bara överväger att göra. Att det finns människor som faktiskt går den där extra milen och förändrar världen lite lite för varje steg de tar. Och jag vet att de här människorna inte bara finns på youtube.

Igår hade min mammas kolleger från skolan har ordnat en “Grattis till nya jobbet”-överraskningsfest. De hade ägnat veckor åt planering, fuffens och samplanering med min familj på Blomsterbacken. Hur omtänksamt?

Samma kväll plingade det på vår dörr (skygg som jag är för oväntade pling på dörren vågade jag inte öppna — som tur har jag en Samuel) och in steg två hjärtegoda vänner och kom med vardagsmotivation och pepp och kärlek. Hur fina?

Det är en enorm tröst för mig, att det behövs så lite för att göra så mycket. Och om vi får tro Morgan Freemans karaktär i filmen Evan Almighty är det precis så vi förändrar världen; genom en slumpmässig, vänlig handling i taget.

Två stycken som blev offer för varsin slumpmässig vänlig handling igår. Min mamma och jag ❤