livsbetraktelser

Den bästa hämnden

Jag är inte särskilt hämndlysten av mig. Det har säkert att göra med att mina aggressioner mot mina medmänniskor långt kan liknas vid det som vi på dialekt kallar för en sprakansticko (tomtebloss): min arga flamma brinner taggigt och så att gnistorna yr, men inte alls länge. 

Ibland kan jag ändå känna ett visst hämndbehov, och jag medger att det är inte särskilt dygdigt av mig. Men få saker får min sprakansticko att flamma till som när jag har blivit orättvist behandlad, när någon underskattar min kompetens eller inte ens bemödar sig om att ge mig en chans.

Till ekvationen bör också tilläggas att jag är omåttligt konflikträdd, vilket betyder att min hämnd sällan resulterar i mer än att jag vässar pennan och skriver av mig (utan att publicera, förstås). För det är mitt enda försvarsredskap. Det är mitt sätt att tackla svårigheter. Inte mycket till hämnd det.

Och jag är glad över att min oförmåga till hämnd är just det: en enda oförmåga.  

För det bästa jag kan göra när jag inte fick jobbet jag sökte är att bli bättre och visa vad de gick miste om. Den bästa hämnden är att se på den som sårat och le — inte ett creepy ”du borde sova med ett öga öppet”-leende, utan ett genuint leende som får min ”fiende” att inse att inte nog med att jag är kompetent — jag är snäll och trevlig också.

Den allra bästa hämnden är inte hämnd. Det är att be the bigger person. Och av alla sätt att hämnas är det kanske det svåraste, men definitivt det mest effektiva.

WhatsApp Image 2018-09-14 at 18.54.17.jpeg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Sanningar om introverta: ensamhet ger näring

Föregående helg hade jag en hel dag för mig själv. Min Samuel åkte iväg tidigt om morgonen och kom inte tillbaka förrän 17 timmar senare.

Det som en människa väljer att göra under en 17 oplanerade, ensamma timmar tror jag att ganska långt avslöjar hurudan den här människan är. I alla fall i termerna av extrovert - introvert.

Så vad gjorde jag under mina ensamma dag?

Jag läste (såklart, inget nytt under solen). 
Jag såg klart en tv-serie och påbörjade en ny.
Jag tränade.
Jag bloggade och funderade.
Jag skrev.
Jag tänkte.
Jag åt god mat.
Jag promenerade.
Jag lyssnade på podcasts.

Det fanns inte en gång som jag upplevde att det var tråkigt. Tvärtom njöt jag. Inte för att jag inte njuter av sällskap och andra människor. Men det ena behöver inte utesluta det andra.

Och det är en sanning om introverta. Vi räds inte ensamhet. Vi får näring av att umgås med oss själva, för vi fyller vår ensamma tid med aktiviteter som känns meningsfulla för oss.

Jag tycker att det här ensamhetsfenomenet kan förklaras väl med de engelska termerna loneliness och solitude. När loneliness lutar mera mot att betyda den här ensamheten som oftast är ofrivillig och negativ, är ordet solitude mer som en självvald ensamhet som personen ifråga inte lider av.

Men att regelbundet ha kvalitetstid med mig själv är en god investering. Och i söndags hade jag a sunday of solitude.

sjölvar2-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

När livet gör anspråk

Oavsett om vi lever ett strukturerat och välplanerat liv med lite utrymme för spontanitet. Eller ett liv där spontanitet och extempore är själva essensen i vår tillvaro, händer det ibland att själva livet gör anspråk på hur vi ska leva det.

Plötsliga vändningar och oväntade händelser av antingen positiv och negativ natur (eller varför inte någonting där mitt emellan?) kan skaka om det liv som vi känner det, och förändra den vardagsverklighet som tidigare var vår.

Många av oss, inklusive mig själv själv, vill helst veta om större förändringar på förhand. Andra av oss älskar spontaniteten. Men jag finner tanken tröstande, att förutsättningarna är lika för alla— alla är lika chanslösa inför livets plötsliga vändningar.

En tvärgir, en u-sväng eller en omväg; det beror på hur vi själva uppfattar det som händer; men att det händer är självklart, för det finns alldeles för mycket i livet som vi inte kan styra över.

Foto: Syster Ebba

Foto: Syster Ebba

Så vad gör man när livet gör anspråk på hur man ska leva det? När något man har tagit för givet plötsligt tas ifrån en, eller när något man inte alls hade förväntat sig kommer till? Ja. Det finns väl inget entydigt svar. En one size fits all-lösning skulle vara en idé att patentera och bli mångmiljardär på. Nå. I väntan på.

Nej, någon klyschig lösning kan jag inte få till. Men kanske ändå lite tröst genom Tomas Sjödins ord om hur han hanterar livet, när det gör anspråk på hur vi ska leva det:

Det här var inte vad vi drömde om
Men det var så här det blev

Det kan hända att livet
sänder en människa nya drömmar

Citat av Tomas Sjödin, redigerat till dikt av Mindy. Taget ur krönikan Att ta emot livet.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det bästa svåra

Vi var unga

när vi satt i din lilla gröna Renault Clio, utan luftkonditionering, och talade om vår framtid tillsammans. Talade om att du och jag skulle vara ett vi. Alltid vi.

Vi var unga men ändå långt ifrån dumma. Naiviteten hade, om inte övergett oss åtminstone, bleknat.

Fastän vi var nykära och förhållandevis unga då vi bestämde oss för att bli ett vi, hade vi inga föreställningar om att det skulle vara lätt. Ingen hade någonsin sagt åt oss att det var lätt, tvåsamheten. Men trots det, hade vi kanske inte anat precis på vilka sätt det skulle vara utmanande. Lite visste vi, om vad som verkligen skulle krävas av mig och dig. Och oss.

På många sätt var vi lyckligt ovetande; precis på samma sätt som det nyblivna äkta paret, som på sin bröllopsfest får höra ord om djupa dalar och stormiga nätter. Man ser inte molnen när solen lyser en i ögonen. Hur kan man ens begära att någon ska kunna ta emot ord om kärlekens svårigheter på den lyckligaste dagen? Eller hur kan man föreställa sig att två unga, kära ska kunna omfatta de utmaningar som tvåsamheten innebär?

Nu vet vi, i alla fall lite mer, om vad det kan innebära. I alla fall vad det innebär för oss. Och trots att det är utmanade på sätt som jag aldrig hade trott, finner jag en enorm tröst i att det är fullkomligt okej. Det är okej att det är svårt ibland.

Men av allt i mitt liv som är svårt ibland, är det här det allra bästa svåra.

tvåsamhet-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Livsfarligt att skriva

Det första jag någonsin skrev var en protest.

Mina föräldrar sökte efter en lämplig barnvakt som skulle ta hand om mig och mina, vid den tidpunkten, två syskon över sommaren. Jag visste att bland kandidaterna fanns en ung flicka, Sara, som jag väldigt gärna hade haft som barnvakt, men när jag råkade höra mina föräldrar tala i köket lutade det mot att lotten skulle falla på någon helt annan.

Så jag gömde mig bakom soffan, privat som jag var, och började skriva. Pennan glödde i takt med att jag skrev ner min enda, innerliga önskan. Jag skrev: "Jag vill att Sara ska sköta oss, jag vill inte att någon annan ska sköta oss". Tror jag. Egentligen var det väl kråkfötter och några korrekta bokstäver här och där. Men jag skrev, jag gjorde min röst hörd.

Jag visade mitt demonstrationsplakat åt mina föräldrar och minsann: Sara var vår barnvakt den sommaren. Det var sommaren '99 och jag hade för första gången insett att skrivande är livsfarligt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Det är ingen hemlighet att jag älskar att läsa. Jag läser förhållandevis mycket och har alltid en eller fler böcker på gång. Just nu i mitt liv är jag ganska trött i huvudet, och njuter av att koppla av allting annat och bara konsumera god litteratur. För trots att det går att läsa aktivt — vilket jag oftast gör — är läsning en passiv aktivitet, en konsumerande sådan.

Skrivande, däremot, är aktivt och producerande. När jag fattar pennan fattar jag orden. Jag gör en mängd val som jag konstant överväger fram och tillbaka, för jag vill och måste kunna stå för precis vartenda ord, varenda fras.

Människan har länge vetat att ord kan skapa ordning, kaos, revolt! Och försökt tygla det. Till exempel i andra världskriget i Tyskland brändes en massa böcker, som ansågs opassande i den dåvarande politiska ideologin, på bål. Och kvinnor har under en större del av litteraturhistorien fått skriva under manlig pseudonym eller, mer ofta, inte alls.

Insikten om ordens makt kan lätt få oss att tiga till tystnad. Det kan få oss att låta pennan ligga, i rädsla för vad orden, våra ord, kan åstadkomma. Men istället borde vi fatta pennan med stort mod och beslutsamhet. Ödmjukt medvetna om att just dina ord, just mina, kan göra större skillnad än vi kan ana eller vågar tro.

Skrivande är livsfarligt.
Och av precis samma anledning är det livsviktigt.

Att skriva är livsfarligt. Men ändå roligt. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Att skriva är livsfarligt. Men ändå roligt. Foto: Sofia Ylimäki Photography

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kvinnorna i mitt liv

Det finns en bok av Liza Marklund som heter Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Låt det sjunka in en sekund.

I min Bibel står det inget om den här platsen, så det må nu vara hur det vill med sanningshalten i titeln. Men platsens faktiska existens är ovidkommande i sammanhanget, för tvivelsutan är det en talande titel. Det är ett slagkraftigt uttryck som lämnar mig ... inte mållös, men fåordig, trots att mycket kan sägas om hur kvinnor behandlar varandra då de gör det som värst.

Jag vill inte gå in på den rivalitet som kan uppstå kvinnor emellan. Jag vill inte skriva om den outtalade konkurrensen och de många implicita reglerna. Nej, jag vill inte göra det, för uppriktigt sagt är jag utled dem, och ett sådant inlägg skulle vara bortom deprimerande läsning.

Istället vill jag tala om några fantastiska kvinnor jag har i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill berätta om kvinnor som pushar, uppmuntrar och hejar. Jag vill berätta om Entreprenören som jag nyss har utnämnt till min personliga mentor. Entreprenören driven av drömmar som hon förverkligar steg för steg samtidigt som hon hjälper andra att göra detsamma.

Låt mig få nämna Ledaren som är så generös med komplimanger och uppmuntrande ord, och som alltid talar om andra människor med positiva epitet. Låt mig få tala om Mamman som är mamma till långt fler barn än hennes biologiska, men inte nog med det; hon är också föreståndare och kreativ ledare, före detta politiker och what not.

Alla de här, och många fler. 

Foto: syster Ebba Åström

Foto: syster Ebba Åström

Kvinnor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.
Människor. Låt oss heja på varandra, unna varandra och glädjas med varandra.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Med lätta steg

Vi bor på våning tre i ett treplanshöghus. Hiss är endast tillåtet om man har en packning på mer än 10 kg; det här enligt regler som vi själva har instiftat. Det är lätt att trappa ner — också fast man är trött — men det är i trapporna på väg upp som ens ork verkligen avslöjas.

Det är fredag eftermiddag och de senaste 48 timmarna har jag spenderat på ett läger tillsammans med närmare 50 andra människor. Under den här tiden har jag samlat in en massa material till min avhandling i tillblivelse. Jag har varit skärpt och fokuserad mest hela tiden, och med papperstunna väggar är sömnen bristfällig.

Och sade jag att det är fredag eftermiddag?

Så med alla logik borde det vara tunga steg som klampar upp, särskilt eftersom jag på ryggen har en förhållandevis tung ryggsäck och i händerna har väskor och kassar med diktafoner, böcker och what not. Enligt reglerna vi själva har instiftat borde jag ha fått ta hiss.

Men jag tar trapporna och går, nej joggar! Nej — spurtar uppåt, hem hem. För den som trappar upp till sin bästa vän gör det med lätta steg.

Nu kan ni tycka att det är lite fjantigt att jag efter två dygn springer med den nykäras lätta steg till sin älskade; att det är löjligt att sakna någon efter två dagar, och må så vara.

Men jag tänker: jag vill aldrig inte sakna min bästa vän när jag är ifrån honom. Och jag vill alltid springa upp till honom igen, med lätta steg.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Från vår gemensamma examensfest i juni 2018.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Dit jag annars inte går, del II

När jag berättar åt människor att jag håller på med forskning är reaktionerna... väldigt olika.

Många reagerar med att se ut som frågetecken (vilket är en helt adekvat reaktion med tanke på att jag inte heller visste det innebar förrän jag var mitt i det). Andra säger att de tycker att det är häftigt och ovanligt. Och en tredje kategori försöker dölja sina kräkreflexer.

Jag har stor förståelse för samtliga reaktioner. (Känsloaktivisten Mindy säger: alla känslor är okej!) Men det är speciellt den här tredje reaktionen som förundrar mig. För det är oftast de som frågar: "men... varför?"

Och jag skulle kunna berätta om hur törstig jag är efter att få lära mig mer. Vilken underskön upplevelse det är att komma fram till något, inse något som kanske ingen har gjort förut. Jag skulle kunna nämna att jag älskar att lära mig nytt och få en djupare kunskap om det som intresserar mig. Eller ny kunskap om något jag inte alls visste om tidigare. Eller så skulle jag kunna säga att jag älskar att skriva och läsa, och det, om någonting, får jag i sanning göra mycket av i det här yrket.

Alla ovanstående påståenden är fullkomligt sanna. 
Men jag kan också bara visa några bilder och säga:
"Varför inte?"

WhatsApp Image 2018-08-30 at 07.44.39.jpeg
mittåhbo-blogg.jpg
WhatsApp Image 2018-08-30 at 07.45.02.jpeg
pori-blogg.jpg

Alla de här platserna har jag fått uppleva under min tid inom forskning. Det är platser jag annars inte skulle ha fått se. Forskningen tar mig dit jag inte annars går.

Dagens arbetsplats?  

Jo: 

FullSizeRender.jpg
FullSizeRender.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Enkla sanningar

De enklaste sanningarna är de svåraste att leva upp till.

Älska dig själv. Älska din nästa. Dela med dig. Förlåt alltid. Ta det inte personligt. Ge dig själv en andra chans. Bli inte bitter. Var snäll. Ge det tid. och jag kan fortsätta med både i genuint kloka levnadsord och pinterestklyschor hur länge som helst.

Det känns nästan förolämpande att det allra svåraste levnadssätten i livet kan komprimeras till tre, fyra ord. Som om det vore så enkelt. Mer logiskt vore det om sanningarna om livet var komplicerade och svåra att omfatta. Helst skulle de få vara matematiska formler som ingen riktigt begriper.

Kanske för att det då vore lätt att skylla ifrån sig, och säga: "men jag är ingen matematiker!" och "ni kan inte kräva att jag ska kunna leva upp tilll något som jag inte förstår!".

Men nu är så inte fallet.

Och tur är väl det. För på alla sätt ser jag det här som mer jämlikt. Alla har en chans att ge sig själv och andra stor nåd. Alla ges möjligheter att "be the bigger person" när det behövs. Alla kan välja mellan att låta det förflutna leda till bitterhet, eller istället ta lärdom, förlåta och gå vidare.

Men fastän de här möjligheterna ges åt alla, hävdar jag inte att det är lätt. Det är det inte. För det är en enkel sanning, att enkla sanningar är de svåraste.

keikkamindy-blogg.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Märkliga och besynnerliga vuxna

Barn och vuxna, hörni.

Trots att de båda delar grundförutsättningen att vara människa, ser de två världen på lite olika sätt. Jag minns att inte för mitt liv kunde begripa vissa saker som du vuxna gjorde (eller inte gjorde)!

Av alla arter på jorden tyckte mitt femåriga jag att de vuxna var de mest besynnerliga. Bland annat på grund av följande orsaker: 

"Bara vila lite". En oerhört störande replik som föräldrar kläckte ur sig under min uppväxt (och än idag, har jag på känn) var att de bara ska vila sig lite. Och det där med "att vila" var en helt egen historia, för räckte det med treminuters vågrätt läge på soffan? Nepp! Det tog minst en halv dag för de vuxna att få upp stjärten ur soffan och jag fattade NOLL.

Inget intresse för leksaker. När min mamma en gång skulle ta sig ett avkopplande bad erbjöd sig min lillebror: "mamma! du kan få låna mina badleksaker". Och det här urgulliga exemplet får illustrera hur olika barn och vuxna tänker. Vad gör man i badkaret om inte leker med ankorna och båtarna!? Besynnerliga, dom där vuxna...

img067.jpg

Prata, prata, prata. Man kanske skulle tro att de vuxna inte är intresserade av leksaker för att de har någon annan häftig syssla att göra. Men sidu NEPP igen. Det eeeenda dom gör dagarna lång är att prata, prata, prata. Femåriga Mindy tänkte: nu har dom väl pratat om allt som finns att prata om, men icke! För precis när en diskussion ebbar ut så börjar de prata om något annat. SUCK!

Drick upp ditt kaffe. Ofta var det kul att vara på besök hos andra men ibland var det bara enormt tråkigt, speciellt om man hade ett kul spel eller en ny leksak som väntade där hemma. När jag eller mina syskon framförde vår önskan om att bege oss hemåt svarade de vuxna ofta med "jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Och då förväntar sig barn att den vuxne tar i muggen och *glugg glugg glugg*, för det är så man sveper mjölken vid maten. Nähä! Det tar minst sjutton små fjuttklunkar förrän muggen är tom. Förutsatt att de inte ber om påtår! 

Kan du ens simma? Sol och semester och alla är och doppar sig i den svinkalla sjön. Förutom de vuxna. De sitter på stranden, heltorra och ordentligt påklädda, och vaktar alla barn. Och vill alltid åka hem lååångt innan man har simmat klart. "Kan du ens simma?" kanske är barns reaktion på de vuxnas osimning.

Idag förstår jag de vuxnas perspektiv på ett helt annat sätt. Men jag hoppas ändå att jag alltid kommer ta barnens perspektiv i beaktande och ha barnasinnet kvar. Badankor i badkaret — varför inte!

img148.jpg

Vilka saker med de vuxna tyckte du att var svårt att begripa som barn? Kommentera frimodigt nedan!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.