Bland ätter och drakar

Den senaste veckan har jag befunnit mig med näsan i en bok.

Det där var kanske inte så sällsynt scenario egentligen men ska vi säga så här: med näsan ovanligt djupt nere i en väldigt tjock bok.

Jag har alltså haft en rikigt läs-slutspurt av Svärdets makt, den tredje boken i George R. R. Martins serie om Game of Thrones. 

Boken är en massiv rackare på 925 sidor bestående av utförligt beskrivna stamtavlor (alla dessa ätter!), mycket intrigmakande och många så kallade plot twists.

Jag lånade boken i oktober och påbörjade min läsning då, men kom av mig och läste en mängd böcker däremellan. En gnutta envishet och en näve nytänd GOT-inspiration fick mig ändå att sluka den här tredje boken under veckan som har gått.

Och nu när jag är klar med boken känner jag mig så där post bok-matt som man gör, när man har läst en riktigt bra bok och totalt har försjunkit in i den världen.

Att sedan stiga ur den världen, hörni. Inte. Kul. 

Särskilt svårt är det, när världen jag mentalt har befunnit mig i under veckan har varit fylld av drakar, färska fruktträd och en massa nya språk. (Och blod, död och förruttnelse, men det är en bisak).

Nu sneglar jag likgiltigt på alla mina väntande böcker i bokhyllan, och suckande drar jag upp en kritikerrosad samtidsskildring om människans existentiella kris. Suck.

Jag saknar drakar och magi, torneringar och Jon Snow. 

Kanske det är jag som har existentiell kris? 

Om du känner dig taggad på att läsa GOT-böckerna rekommenderar jag det varmt! Jag skulle också tipsa om att läsa varenda enskild bok i ett sträck, och inte så sporadiskt (med flera månaders paus emellan) som jag gjorde.

Jag började med att se serien men ville ändå läsa böckerna. Så fastän jag kände till storyn har jag tyckt att det har varit väldigt intressant att helt enkelt få mer utförliga beskrivningar på det som endast nämns i förbifarten i serien. Det finns så många intrikata detaljer att ta fasta på i hela verket, och ständigt hittar jag frön och ledtrådar som jag spinner vidare på.

Att helt invaggas i den är fantastiska världen är en förmån, så reservera mycket tid för böckerna - de är värda det!

 Är du en Game of Thrones fantast? Har du läst böckerna? Gillar du serien? Vad är det i serien som tilltalar dig? Skulle du vilja läsa böckerna?

Det riktiga målet

Jag var långt ifrån den enda som hade valt att ta sig ut i det vackra vinterlandskapet.

Nej, både pensionärer och motionärer var ute och promenerade, sprang eller till och med skidade i det snötäckta Sandviksområdet.

Fastän jag ofta är ute och går, tycker jag att hela grejen med promenader är lite märklig. Jag är väldigt målmedveten som person, och därför har jag ibland svårt att omfatta att det är själva resan som är ändamålet.

Med andra ord: jag har svårt för att bara “gå omkring och njuta”.

Så jag gjorde inte det.

Tvärtom gjorde jag upp en plan för hur jag skulle promenera och lade sedan manken till. Med blicken stadigt fäst på följande backkrön gick jag raskt fram. Siktet inställt på målet: att gå min rutt snabbt och raskt och sedan komma hem igen.

Tills jag såg en dam stå vid vattenbrynet, precis vid det där idylliska stället med de två bänkarna och den fina lilla bron. Och hon bara … stod, där; blickade ut över de vackert frysta vasstråna, det istäckta havet och den efterlängtade solen, som skymtade bakom den molntäta himlen.

Jag såg bara hennes ryggtavla, men jag bara visste att hon nöjt betraktade omgivningen. Jag tror till och med att hon log.

Och när jag såg henne mattades min fart av, stegen blev långsammare och min blick sökte sig mot havet. Det är så vackert, konstaterade jag.

Alldeles för ofta rusar jag på, har min blick stadigt fäst på något avlägset mål och glömmer allt det sköna som finns just här just nu.

Den här okända kvinnan påminde mig om hur själva resan, eller kanske bara nuet är målet. Och att det räcker.

Från söndagens kaffeutflykt.

Brev från okänd avsändare

Rensningsprojektet som pågår i mitt hem just nu ledde till en oväntad upptäckt.

Någon tidigare hyresgäst hade lämnat lite söndriga lampor och annan elektronik i ett skåp ovanför kylskåpet (kul), men eftersom vi inte har haft användning för skåpet tog vi tag i det här problemet på det mest rimliga sätt en vuxen kan tänkas göra.

Vi stängde skåpet och ignorerade skräpet.

Ända tills idag.

“Nu attans ska skåpet rensas” tänkte jag och drog ut plastpåse efter plastpåse med anonyma skruvar, partiklar och grejsimojsaker som i min värld tillfaller kategori elektronik. byggasi. and other stuff.

Men plötsligt, som ett resultat av min frenetiska utrensning, faller ett brev till golvet.

Kuvertet var märkt med logon från en telefonoperatör, och rimligtvis tänkte jag att innehållet handlar om något nytt medlemskap eller någon, vid det här laget rejält förfallen, faktura.

Kuvertet intresserade mig inte nämnvärt (kuvert från telefonoperatörer gör det i regel inte) och jag var fem före att slänga det i papperskorgen. Men en ingivelse, eller en slags samvetsgrannhet, fick mig ändå att öppna kuvertet.

Till skillnad från vad jag initialt trodde innehöll kuvertet varken information om telefonabonnemang eller någon faktura. Det var egentligen logiskt. Kuvertet hade varken frimärke, adress — inte ens namn! — alltså hade brevet kanske puttats in genom postluckan. Eller, tänkte jag, lämnats kvar på köksbordet.

Det innehöll ett handskrivet brev, skrivet på rutigt papper som uppenbarligen hade rivits ut för hand ur ett häfte. Brevet var skrivet på varannan rad med en grågrön tuschpenna.

Och ja, det var åtta sidor långt.

[Inte brevet]

Min samvetsgrannhet sade mig att slänga bort brevet, för brevet andades intimitet, handskrivna brev gör det alltid. Orden i det här brevet var aldrig riktade till mig, det visste jag, och därför kändes det som att stiga in i någon annan människas hjärta.

Men än en gång gjorde jag det enda rimliga en fullvuxen människa kan tänkas göra. Jag läste det.

Det här var inte något “soliga hälsningar från Gran Canaria”-brev, och inte heller ord skrivna av en sjuåring, till en brevvän som har hittats via Barnens bokklubb. Åh nej. Det här var skrivet av en trettioårig, oidentifierad, kvinna.

Det här brevet var ett avsked.

Det inleddes sakligt med hälsningsfras och önskan om ett gott nytt år. Väldigt fort kom skribenten ändå till pudelns kärna och meddelade, att hon inte längre kan fortsätta i relationen.

Orsakerna var många, och redogörelsen fortsatte i sex sidor, alltmedan tonen i brevet gick från saklighet till en frustration. Handstilen blev slarvigare ju längre jag läste och jag förstod att hon hade skrivit det här i affekt; att hon hade vällt ut sina känslor och när hon väl fick upp farten hade hon väl svårt att sluta.

Jag kan sympatisera med det.

Och där stod jag, matt och mållös i köket, med en okänd kvinnas hjärta i min hand. Jag kände en enorm vördnad inför brevet och dess innehåll. Och jag tänkte på honom, till vilken de här brevet var riktat. Hur kände han när han mötte de här orden för första gången?

För nu fungerar jag ju på det banala sättet, att om du ger mig en början på en berättelse så måste du ge mig fortsättningen och slutet. I det här fallet fick jag läsa om ett slags slut, men jag har ingen aning om var det började.

Eller kanske jag fick en början — men var slutar det isåfall?

Alldeles oprovocerat söker sig min fantasi vidare. Det gör den alltid.

Jag tänker på de två anonyma personerna som brevet handlade om. Jag kan tycka att det var ett sorgligt brev, men ändå på något sätt vackert. Två hjärtan som en gång slog för varandra. Vem slår de för idag?

Jag skänker de här två en okända personerna en tanke
och hoppas att de blev lyckliga i alla fall.

Vi vet inget om vilka som har bott i lägenheten innan oss, och därför är personernas identitet skyddade. Inga namn avslöjades heller i brevet.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

Rensning pågår

Jag håller på att rensa.

Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.

Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.

För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.

Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.

Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.

Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.

Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.

Må du det också.

Läst på sistone: mysterier att lösa

Hej på er från ett soffliggande lördagsläge.

Dags att uppdatera min “senast lästa”-lista. Den här gången faller böckerna på olika sätt under rubriken “mysterier att lösa”.

Hoppas ni får inspiration!

Meg Rosoff (2013/2017) Om jag försvann

Den här ungdomsromanen handlar om tolvåriga Mila som tillsammans med sin far reser till USA för att hälsa på pappans goda vän. Men några dagar innan deras avfärd försvinner pappans vän spårlöst och leder Mila och hennes far på ett äventyr i jakt efter honom.

Det här är en varm, humoristisk och speciell roman som jag bara måste gilla. Mila har ett nästan hundlikt sjätte sinne och en slutledningsförmåga i likhet med deduktionens mästare, Sherlock Holmes. Jag storgillar relationen mellan Mila och hennes far och gillar hur de många trådarna i berättelsen vävs samman.

Det är djupt, varmt och humoristiskt på samma gång. Rekommenderar för ung och gammal.

Amy Gentry (2016/2017) Andras döttrar

Titeln och baksidestexten fängslade mig genast. Det handlar om en trettonårig dotter Julie som försvinner över en natt, och det handlar om en familjs desperata jakt efter henne. Efter flera år dyker hon plötsligt upp på trappan igen men verkar totalförändrad — är det verkligen deras Julie eller är det rentav någon annan?

Den här boken hör definitivt till kategorin Woman on the Train och Gone Girl, så om du gillade dem fattar du troligtvis tycke för den här också. Jag hade faktiskt ingen aning om hur allting hände ihop i romanen förrän jag hade läst boken i sin helhet.

Det minuset jag fann i den här boken är att den är lite klyshig och “amerikansk”, men det brukar ofta böckerna i den här stilen vara där innehållet är på bekostnad av språket.

Men om du gillar en medryckande story i högt tempo ska du läsa den här!

Jonas Hassen Khemiri (2006) Montecore: en unik tiger

Det har varit ett sant nöje att läsa den här. Hassen Khemiri förtjänar ett nobelpris!

Det här är hans andra roman som redan börjar ha några år på nacken. Ändå är den tidlös i sin skildring av föräldraskap, uppbrott och integrering, rasism och utanförskap. Det otroliga språket och berättelsens uppbyggnad är ett fantastiskt mysterium för mig.

Boken handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som får ett brev från sin pappas barndomsvän Kadir. Kadir vill att de tillsammans ska skriva en bok om Jonas pappa fotografen. Med en otroligt häftig (och underhållande) språkblandning skildras deras framväxande manus och brevkorrespondens.

Till en början visste jag knappt hur jag skulle förhålla mig till boken, främst språket. Men precis som med mitt första möte med Ett öga rött kom jag över språktröskeln efter ett tag och kunde börja njuta av det genialiska språkbruket och den lingvistiska kreativiteten.

Den här boken är alldeles otrolig att läsa. Gör det!

Dagen idag

Dagen idag heter fredag, ser ut som vintersol och doftar lågstadierast.

Jag idag bär min merinoulltröja för n:te dagen i rad och dricker kaffe med grädde fastän jag ogillar det. Note to self: måste köpa mjölk. Note to self 2: dags att tvätta min merinoulltröja.

Högtalaren idag ekar Cody Fry, senare Tongåvan och stundvis alldeles tyst när nätet krånglar. Då hörs bara mitt morr.

Dagen idag kallas städdag, är biblioteksbesöksdag och andas nervositet.

Dagen idag är fredag och leder till veckoslut.

Må det bli ett fint sådant för dig.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag. 

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?