ork

Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

IMG_2833.jpg

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Rum för förbättring

Så vi sökte oss ner till solen och värmen trots att vi inte ens hade behövt göra det på grund av vårt för tillfället stekheta Finland. Men det är ju förstås annat, att vara på semester utomlands.

Medan vi körde ner till huvudstaden lyssnade vi på Tomas Sjödins vinterprat från något år tillbaka. Och han satte huvudet på min vilospik när han sade att det är lite tokigt att människor förstår att vila först när orken är på sparlåga, eller när vi krampaktigt kämpar för att hålla huvudet ovan vattenytan. Vi säger saker som: ”Efter en lång och tuff höst tar jag en vecka på Teneriffa för att vila ikapp mig” eller ”Oj, jag har visst kört på för hårt, för länge” när vi är på  gränsen till utmattning och till och med läkaren ordinerad vila.

Min vila fungerar bäst så här: vila lite och regelbundet, inte mycket men sporadiskt. 

Jag mår som bäst när jag med jämna, och helst ganska täta, mellanrum får ordentligt med tid på mig att landa i mig själv, som jag kallar det. Jag är medveten om det här, men är ändå extremt dålig på att leva upp till det.

Så solsemester och ordentligt med vilotid i all ära (det är hur skönt som helst!) men vad gäller hösten har jag hittat ett rum för förbättring: i höst vill jag nämligen bli bättre på att vila regelbundet.

Med min kära i Pafos! 

Med min kära i Pafos! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Vila med deadline

Jobba fem, vila två. Det är receptet för väldigt många arbetstagare. 

Det här är ett system som fungerar väl för mig (till skillnad från skiftesjobb). Jag behöver ha de där två hela dagarna att vila upp mig efter en arbetsvecka. Men ibland är de där två hela dagarna inte alls ägnade åt vila, utan snarare helt andra ting. Fester, evenemang, städprojekt och besök norrut.

Och plötsligt fylls de två hela dagarna med andra aktiviteter än just den sköna, välbehövliga vilan. Och det är förstås väldigt trevligt, men ibland kan också det roliga tära på orken.

Precis som jag har inför semestern, har jag ofta inför vanliga veckoslut en förhoppning om att hinna göra en massa grejer och dessutom vila ut mig (ironin). Ibland räcker inte två dagar för att vila upp mig, och faktumet att jag vet att jag har en deadline för min vila är en enorm stressfaktor.

Nu har jag emellertid semester.

Den här helgen är festlig värre och fylls med mycket att göra, mycket program. Men det bästa är att nu är min deadline väldigt, väldigt långt i framtiden.

Så långt att det inte ens är vettigt att tala om vila med deadline. Snarare: vila utan deadline.

Semestermindy till havs.

Semestermindy till havs.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Nu förstår jag

Jag gillar att ha snyggt och rent omkring mig. Jag mår bra av att ha saker på sin plats, eller i alla fall att saker inte ligger överallt och upptar utrymme och bildar ett oorganiserat stök. Jag vet att jag mår bäst av att ha det rent och städat.

Under mina studieår tyckte jag det var så underbart att få plocka efter mig och städa upp och ha det precis så som jag ville. Och jag hade ingen alls förståelse för människor som helt enkelt inte "orkade" hålla det tiptop omkring sig. Och ja, jag använder citattecken om ordet orka, för tyckte att ursäkten: "Jag orkar inte tvätta kläder, diska efter mig eller ställa tillbaka använda grejer" var en alldeles genomdålig ursäkt. Nej jag hade absolut ingen förståelse för hur det där med orken påverkade renheten i hemmet. Det är väl bara att göra oavsett om man orkar eller inte!? Det ska ju vara rent och snyggt och därmed jämnt.

Tills jag började arbeta fulltid. Och tills en massa annat program fyllde mina dagar och kvällar. Tills jag fått uppleva den där tröttheten som gör ögonlocken tunga klockan 20:03 på fredagkväll - längelänge tills På Spåret ens börjar (här i Finland, alltså)! Och tills jag börjat se på hemmet med helt nya ögon; inte som ett ställe som nödvändigtvis måste vara instagrampublicerbart alltjämt, utan som en skön plats för avslappning och ro.

Jag kan inte räcka till i alla håll och kanter. Eller jag kanske kan, men en urlakad Mindy är inte den mest effektiva, mest trevliga och mest inspirerande Mindy. I en diskussion om det här fenomenet sade min vän: "Det är som att breda ut sig som en litenliten klick smör på en alldeles för stor brödskiva". För det är så det känns, som att stretcha, stretcha och försöka räcka till åt allt och alla. Är inte det här ett samhälleligt problem idag; alldeles för många människor som lever intill bristningsgränsen för att de har stretchat ut sig alldeles för mycket, alldeles för länge.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna  Lina  med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Finaste vårtecknet av finaste vännerna Lina med familj. Färska snittblommor att vila ögonen på när andra distraktioner i hemmet lätt tar överhand.

Hellre har jag lite smutsig disk framme men spenderar tid i goda vänners lag än. Hellre har jag lite kläder här och var men unnar mig en lång och skön nattsömn. Hellre struntar jag i städdagen men är mån om att inte strunta i mitt eget välmående.

Nu ser jag ser prislappen på tiptop hemmet, och nu förstår jag vad som menas med det där om att inte orka med att hålla det städat hela tiden. Nu förstår jag allt det här, och det är inte värt det. 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mota mitt mörker

Nu när verkligheten har klubbat de flesta av oss, inklusive mig, med hammaren vid namn vardag kan jag inte undgå att känna mig lite post holiday vemodig. Om det inte är en grej så är det det nu. De här tre vintermånaderna framöver är ju vackra i sin vinterdräkt, om den har på sig den vill säga, och det är ett dagligt glädjeämne att solens strålar sträcker sig längre och längre. 

Men ändå. Ändå behöver jag aktivt och proaktivt motarbeta vintermörkret. Därför tänker jag nu dela med mig av vad jag gör, i varierande utsträckning, för att motarbeta mörkret utomhus och mörkret inomhus (i fråga om trötthet, seghet och orkeslöshet).

Använder ljusterapilampan. Jag har använt ljusterapilampan i några år nu och jag kan för egen del säga att den fungerar. I år har jag slarvat och inte suttit lika mycket vid lampan som jag brukar, och det märker jag nu. Jag borde sitta vid lampan under de tidiga morgontimmarna, men sällan orkar jag stiga upp så pass tidigt att jag hinner sitta vid lampan en god stund innan jag ska iväg till arbetet. Nästa år blir det ändring med det här!

Levande ljus. De har kanske inte samma effekt som ljusterapilampan, men levande ljus har en ordentlig stämmningshöjande funktion. Jag blir avslappnad samtidigt som jag njuter. Win win.

Foto av syster Ebba

Foto av syster Ebba

 Badar bastu och tar varma bad. Jag läste någonstans att personer som duschar länge i varmt vatten tänker att det är som en ersättning för en varm kram. Det må nu vara hur det vill med det påståendet, men jag njuter verkligen av att stiga in som en isbit och stiga ut som en skållad räka.

Tar lunchpromenader. Jag har en alldeles oförskämt vacker vy över Vasa från min arbetsplats, och så fort jag skymtar att det blir en vacker förmiddag bokar jag in en lunchpromenad. Det innebär att jag slukar min lunch för att hinna ut på en effektiv promenad så länge solen är framme. Det ger så mycket energi för eftermiddagen

Foto från gårdagens lunchpromenad

Foto från gårdagens lunchpromenad

Läser bra böcker. Okej det här är kanske svaret på de flesta av mina problem. Det är emellertid ännu viktigare att jag kommer ihåg att slappna av och göra saker för nöjes skull nu då energinivån är låg.

brabok.JPG

Men nu kära läsare är jag genuint nyfiken på dina bästa tips att mota mörkret. Jag är helt uppriktigt i jakt på fler sätt att mota mörkret på och därför är jag väldigt glad om du hör av dig! Skriv en kommentar i kommentarsfältet om vad just du gör för att få mer energi under vinterhalvåret! Tack för ditt svar!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.