Allt! Genast!

Igår drabbades jag av akut inredningsinspiration och sökte nätet runt i jakt på snygga och förmånliga nyheter till vårt hem. Jag skulle vilja ha en ny soffa, ett nytt köksbord (ett runt köksbord!) med tillhörande stolar. Jag skulle önska en ny och stor persisk matta, en ny säng, tavlor till vardagsrumsväggen, en fin kökshylla. Allt!

Jag tänkte: Vad hindrar mig? Jag kan köpa allt det där som jag så gärna vill ha. Jag är ekonomiskt kapabel och har egentligen möjligheten att skaffa allt det där jag dreglar över på nätet. 

Frestelsen var stor att köpa allt, genast!

Men så småningom lugnade min inredningsmani ner sig. Jag besinnade mig. Tänkte: kanske jag inte behöver skaffa allt nytt utan jag kan möblera om lite, spika upp en tavla som jag fick av min lillebror, byta ut mina nuvarande kuddfodral mot de jag har lagt undan i förrådet.

Det här tänkte jag igår, ovetandes om att det idag är overshoot day; alltså dagen då vi har förbrukat vår planets förnybara resurser. Nej, det kommer ingen moralpredikan och nej jag är inte alls en så grönpartist som jag låter nu, trots att jag bryr mig om vår miljö. Men hela tanken på overshoot day blir för mig lätt väldigt ångestfylld och jobbig: det känns övermäktigt att bära en hel planets konsumtion på mina axlar. Det kan jag inte.

Så jag tar ner det till den här nivån: jag behöver inte allt, genast. Vårt tidevarv är sådant att om jag ser något på instagram, må det då vara ett par sneakers eller en trendig matta, så söker jag genast upp föremålet på nätet och efter tre knapptryck är föremålet på väg till mig. Varför gör jag det här? Svaret är enkelt: för att jag kan. Och vill. Jag vill ha allt! Genast!

Men jag vill träna mig i förnöjsamhetens förmåga. Jag behöver inte allt genast. Om jag får allt genast: vari ligger då barndomens glädje att spara pengar under en längre tid, för att sedan belöna sig med det efterlängtade? Vari ligger drömmandet, jämförandet och planerandet om jag bara impulsköper det första mina ögon ser. 

Jag är uppväxt i en generation som är van att få allt genast. Jag vill hellre ansluta mig till de som vill ha lagom, i sinom tid.

En strid jag inte kämpar

Förut höll jag det som en stor seger om jag lyckades hålla tårarna på flera armlängders avstånd. Oavsett om tårarna började packa på till följd av smärta, sorg eller sinnesrörelse kämpade jag ihärdigt emot.

Men av alla strider jag väljer att ta idag är den mot tårarna den sista.

Tårar är inte svaghet, varken för kvinnor eller män. Tårar är inte det yttersta tecknet på människans bräcklighet eller porösa själ.

Tvärtom är tårar för mig liv; ett bevis på att jag känner, älskar, sörjer, lever ända ut i fingerspetsarna. Nej än mer: tårar går bortom fingerspetsarna, bortom kroppen. Tårarna måste ut, precis som känslorna måste få utlopp för att befrias. Precis som om min kropp inte kan hålla känslorna, livet inom sig utan de måste få flöda fritt bortom min begränsade kroppslighet.

Så av alla strider jag väljer att ta är den mot tårarna den sista. Den striden har jag förlorat för länge sedan. Och paradoxalt nog finns det en enorm befrielse i just den förlusten.

Pröva själv. 

Rum för förbättring

Så vi sökte oss ner till solen och värmen trots att vi inte ens hade behövt göra det på grund av vårt för tillfället stekheta Finland. Men det är ju förstås annat, att vara på semester utomlands.

Medan vi körde ner till huvudstaden lyssnade vi på Tomas Sjödins vinterprat från något år tillbaka. Och han satte huvudet på min vilospik när han sade att det är lite tokigt att människor förstår att vila först när orken är på sparlåga, eller när vi krampaktigt kämpar för att hålla huvudet ovan vattenytan. Vi säger saker som: ”Efter en lång och tuff höst tar jag en vecka på Teneriffa för att vila ikapp mig” eller ”Oj, jag har visst kört på för hårt, för länge” när vi är på  gränsen till utmattning och till och med läkaren ordinerad vila.

Min vila fungerar bäst så här: vila lite och regelbundet, inte mycket men sporadiskt. 

Jag mår som bäst när jag med jämna, och helst ganska täta, mellanrum får ordentligt med tid på mig att landa i mig själv, som jag kallar det. Jag är medveten om det här, men är ändå extremt dålig på att leva upp till det.

Så solsemester och ordentligt med vilotid i all ära (det är hur skönt som helst!) men vad gäller hösten har jag hittat ett rum för förbättring: i höst vill jag nämligen bli bättre på att vila regelbundet.

Med min kära i Pafos! 

Värda en hatt

Min hemstad Karleby svämmar över av fotbollsspelare, -tränare, -föräldrar och -entusiaster. Kokkola Cup är här och jag blir nostalgisk när jag ser alla små och stora spelare kämpa för sitt lag på plan.

Ja jag värms i hjärtat när jag blickar ut över alla spelare som svettas (!) på fobollsplanen. Min blick söker sig vidare och vänds mot alla de som står vid sidan av planen; det är många som är engagerade i fotbollscommunityn.

Och för första gången någonsin uppmärksammar jag tränarna. De som frivilligt och utan lön jobbar för att juniorer i olika åldrar ska utvecklas som fotbollsspelare men minst lika mycket som medmänniskor. Tränarna gör ett enormt viktigt jobb som belönas på samma sätt som fotbolldomarens: om jobbet går väl är det ingen som låter denne veta det, men går det dåligt lär det minsann höras!

Jag har haft fördelen att ha min pappa som tränare under en lång tid under min fotbollskarriär - vilken förmån! Först nu ser jag, och förstår att uppskatta, all den tid som han och alla andra tränare lägger ner på att planera träningar, motivera spelarna, grubbla över startelvan och ta smällen efter tuffa förluster. Och så mycket mer. Det är många, många timmar bakom en enda fotbollsmatch. 

Under turneringen var det många som gjorde tre mål och således en hattrick - värda en hatt.

Min hatt vill jag lyfta för alla som sliter häcken av sig utan lön. För alla dem som jobbar för kärleken för sporten. Min hatt vill jag lyfta för alla som står vid sidan av planen. Jag tycker att de är värda en alldeles egen hatt!

Min framtida livskamrat

Också jag skrev listan. Listan med stor L. The List. 

Ni vet. Den där listan med alla de egenskaper och både invärtes och utvärtes drag som en framtida livskamrat *bör* ha.

Egentligen skrev jag flera listor, och lyckligtvis utvecklades den under årens lopp från att vara alldeles löjligt orealistisk (som om någon ens kände till bandet Rascal Flatts — än mindre var bandets största fan — i Finland år 2008!?) till att så småningom närma sig något som verkade med rimligt.

Och nu undrar du förstås hur väl Samuel lyckas uppfylla punkterna på listan. Det är en adekvat fråga.

Faktum att jag har varit gift med honom i tre år är ett svar på den frågan. Att gifta sig är inte något man gör lättvindigt, och då tas till och med något så till synes fånigt som listor i beaktande.

Men det är klart att min lista modifierades. Punkter som jag tidigare hade ansett var viktiga blev helt irrelevanta. Och egenskaper som jag inte hade tagit med i beräkningen blev plötsligt oumbärliga.

Ett helt annat svar på frågan om Samuel uppfyller alla punkter på listan är följande: listan blev sekundär i förhållande till Samuel. Samuel stod över listan. Han slopade inte den, men värdet av listan blekande när jag insåg värdet av att känna Samuel.

Min livskamrat och jag.

Skulle jag idag rekommendera unga tjejer och killar att skriva listor? Ja, varför inte? Kör hårt om ni vill! Skulle jag uppmuntra dem att prompt stick to the list med skygglappar på hela livet? Absolut inte.

PS. Samuel var inte Rascal Flatts största fan när vi träffades men idag stordiggar han deras musik! Vem säger att orimliga krav inte kan uppfyllas!?

Njuter du?

Det händer nästan varje dag. Men det handlar om små förstulna ögonblick och därför är det underbart att råka se just det.

Någon av oss sluter ögonen med ett alldeles särskilt ansiktsuttryck. Ett uttryck som är lika delar upprymdhet och lugn. Ögonen är slutna, läpparna ter sig till först neutrala men mungiporna rycker alldeles lite och ger en antydan om ett underliggande leende. Leendet spricker ändå inte upp i sin fullkomlighet, och det är nästan som om leendet vore hemligt. Eller snarare som om leendet egentligen är på insidan. Själens leende, om ni så vill.

Sommaren, solen och havet gör oss väl. Långsamma, lugna läsdagar likaså. Och därför har de här ögonblicken förekommit ofta på sistone. Och det är en vacker syn att se sin livskamrat precis så. Tillfreds. Så avslappnad. Helt nöjd.

Och varje gång vi ser varandra med det här uttrycket i ansiktet frågar vi: "Njuter du?". Inte på ett förebrående sätt, som om orden följs av ett "för annars!".

Utan vi frågar det på ett bejakande sätt. Vi verbaliserar den andres tillstånd samtidigt som vi visar att vi månar om den andres väl.

Och svaret på frågan då?
Jo där svarar vi tveklöst "Ja".

Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Lögner om introverta: introduktion

Få människor, inklusive mig själv under en lång tid, skulle tro och acceptera att jag är introvert. 

Det är en sanning som av ett flertal orsaker inte är helt oproblematisk att kläcka ur sig så här på en offentlig blogg.

Det är problematiskt för att a) de flesta har en väldig snedvriden syn på vad introversion är, vilket leder till att b) de flesta tycker att introverta personer inte är bra på att umgås med människor, vilket i sin tur leder till att c) människor inte tycker att jag kan vara introvert, för att jag förmår manövrera pjäserna i det sociala spelet i helt skaplig ordning.

Men hör och häpna: jag är introvert oavsett om du tror det eller ej.

Att introversion är det samma som socialt inkompetent är en enorm felaktig uppfattning om introverta personer, och det är också lögn nummer ett i min serie "lögner och sanningar om introverta".

Jag tycker mig att introversion ofta likställs med socialt handikapp. Att vara introvert blir synonymt med att vara osocial, människorädd eller skygg.

Bah!

Jag kan vara hur duktig på att mingla som helst
Jag kan vara centrum av uppmärksamheten på en tillställning
Jag kan stå på scen och bjuda på mig själv
om jag vill. 

Njuter jag av det? Oftast. Får jag energi av det? Inte så värst mycket. Men är jag oförmögen till det? Absolut inte.

Svara på frågan "varför"

Jag har suttit och jobbat på ett inlägg hela gårdagen.

Både i mina personliga skriverier och i samtal med andra har jag försökt hitta en väg att skriva mig fram i den djungel av begrepp, känslor och (eventuellt) hetsiga diskussioner som mitt inlägg tillkommer i.

Men något felar och mitt inlägg faller platt gång på gång. Om jag då ska skylla på språket, tankesättet mediet eller något annat.

Men jag säger så här istället.

Människan kan tycka och hävda mycket. Människan kan vara konservativ, liberal, neutral eller en unik kombination av dessa. Ja, människan kan tro och anse det mesta — så länge hon kan motivera varför.

Jag hyser en enorm respekt för människor som vågar vara av en annan åsikt än majoriteten och modigt stå för den. Respekten blir ännu större om samma person också kan redogöra, om så mest för sig själv, varför hen tycker si men inte så. Det betyder ju att personen ifråga har tänkt efter, tänkt till och har en välgrundad åsikt.

Men det är det är inte helt ofarligt när människan krampaktigt håller fast vid värden, principer, tankesätt och handlingsmönster för att "det är så här vi alltid har gjort det".

Och när svaret på frågan varför helt enkelt är ”därför”.

Foto: Ebba Åström

Alldeles okritiskt

Jag förespråkar ett sunt kritiskt förhållningssätt till vår omvärld. 

Ända sedan gymnasietiden har jag insett hur viktigt det är att inte svälja allt med hull och hår, och helt oreflekterat smälta halvsanningar och hellögner. I mitt arbete tränas jag i kritiskt tänkande och granskande varje dag. Kritik och kritisk respons är den enda vägen framåt i mitt jobb.

Jag har kantapään kautta fått lära mig hur viktigt det är med en gnutta, eller en stor slev kritiskt förhållningssätt. Det här är speciellt aktuellt just nu med tanke på att samhällets utveckling har resulterat i att orden fejkade nyheter och alternativa fakta var med på nyordslistan 2017.

Så tro mig: jag är den första att förespråka ett kritiskt förhållningssätt.

Men (inte helt otippat att det skulle komma ett aber här, va?)

Det finns lägen då jag märker att jag bör släppa ner min gard. För också kritiskhet kan gå överstyr och leda till något som inte alls är fruktbart.

Praktexemplet är när jag ser på musikaler och teatrar eller lyssnar på livemusik. Jag förstör hela min konstupplevelse om jag sitter och hakar upp mig på småsaker. När jag sitter i publiken är min huvudsakliga uppgift inte att identifiera, namnge och påpeka alla fel och brister. Jag är inte där som kritiker.

Nej, min huvudsakliga uppgift är att titta, lyssna, njuta och visa min uppskattning för den som vågar ställa sig på scen och uppvisa (eller blotta?) sina talanger inför en eventuellt kritisk publik. 

Och det är något som den seglivade kritikern i mig får öva sig på. Att hålla käft, helt enkelt. Men övning ger färdighet och jag har blivit mycket bättre på att koppla bort kritikern och slå på esteten i mig.

För jag vill inte vara den som kommer med en lång lista på förbättringsförslag efter ett uppträdande. Jag vill hellre vara den som säger tack för ditt uppträdande, tack för sången, du gjorde det väl! 

Så trots att jag förespråkar ett kritiskt förhållningssätt vet jag, att det också är okej att alldeles okritiskt luta sig tillbaka och njuta.

Bara njuta.

Livgivande relationer

Vill man så tror jag att det är möjligt att krasst dela in sina relationer i de som ger och de som tar.

De relationer som ger är de som frammanar skratt, glädje, äkthet, hopp och alla andens frukter.

De relationer som tar är de som drar ner, gör en modfälld och tung till sinnes. Efter varje möte känns det som att man har tappat några deciliter livslust. För att dra det till sin spets då.

Sammanfattningsvis: 
livgivande och livdränerande relationer

Jag hoppas innerligt att just du kan räkna de flesta av dina relationer till den första kategorin. 

Inte för att vi ska avsäga oss relationer som inte i första hand ger liv. Tvärtom är det ibland just i de här relationerna vi behövs som mest. För kanske just den här personen, som för tillfället råkar ta mer än den ger, behöver just mitt skratt, just min glädje för att orka. Vilken vän vore jag om jag inte fanns till hands just då?

Jag säger inte heller att vi självcentrerat ska utgå endast från våra behov i våra relationer och helt och hållet strunta i det ofrånkomliga faktumet att en relation är ett tvåpartsavtal. Vi finns till för varandra. Jag för dig, du för mig.

Det jag däremot säger är att det är enormt viktigt att fylla sitt liv med människor som ger just det. Liv.

Människor som frammanar skratt, glädje och alla andens frukter. Människor med vilka man kan umgås oavsett befintligt tillstånd. Och människor som alltid gör att det befintliga tillståndet blir snäppet bättre.

Just idag har jag fått näring till mina livgivande relationer. Och det är jag oerhört tacksam för.