Njuter du?

Det händer nästan varje dag. Men det handlar om små förstulna ögonblick och därför är det underbart att råka se just det.

Någon av oss sluter ögonen med ett alldeles särskilt ansiktsuttryck. Ett uttryck som är lika delar upprymdhet och lugn. Ögonen är slutna, läpparna ter sig till först neutrala men mungiporna rycker alldeles lite och ger en antydan om ett underliggande leende. Leendet spricker ändå inte upp i sin fullkomlighet, och det är nästan som om leendet vore hemligt. Eller snarare som om leendet egentligen är på insidan. Själens leende, om ni så vill.

Sommaren, solen och havet gör oss väl. Långsamma, lugna läsdagar likaså. Och därför har de här ögonblicken förekommit ofta på sistone. Och det är en vacker syn att se sin livskamrat precis så. Tillfreds. Så avslappnad. Helt nöjd.

Och varje gång vi ser varandra med det här uttrycket i ansiktet frågar vi: "Njuter du?". Inte på ett förebrående sätt, som om orden följs av ett "för annars!".

Utan vi frågar det på ett bejakande sätt. Vi verbaliserar den andres tillstånd samtidigt som vi visar att vi månar om den andres väl.

Och svaret på frågan då?
Jo där svarar vi tveklöst "Ja".

 Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Ett halvfånigt försök att fånga ett förstulet ögonblick på bild. Till havs med min kära.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.