Deras dag

Idag, den femtonde augusti, är det Mollys namnsdag.

Det var Mollys uppmärksamma och omtänksamma farmor som upplyste oss om detta.

Namnsdagar har alltid gått mig förbi. Samuel brukar alltid bestört påpeka det varje år den tjugoförsta augusti (för hans namnsdag är den tjugonde).

När jag kollade upp dagens namnsdagsnamn märkte jag en sak som fick mig att stanna upp. Omedelbart vällde en värme och en rörelse upp i mig.

Idag är också Maritas namnsdag.
Min farmor hette Marita.

Hon var sinnebilden av ödmjukhet och generositet. Hennes bullar och limpor var de godaste (det är säkert något som många barnbarn säger om sina far- och mormödrar men det stämmer faktiskt för farmor Marita).

Hon födde och uppfostrade åtta barn och hade rum för så många människor i sitt hjärta och i sina böner. Tillsammans med sin man, min farfar Helge, såg hon alltid till att ha ett öppet och gästvänligt hem.

Hon hade stenkoll på det som betydde mest för henne – familjen. Till och med när hon blev rejält till åren kunde hon räkna upp namnen på alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Och då kan jag meddela att uppräknandet av barnbarnsbarnens namn minst sagt var en hjärngymnastik som heter duga. Men hon hade stenkoll.

Hon gick bort i december ifjol, samtidigt som jag var gravid och precis hade fått veta att det är en dotter som vi ska få.

Sällan har livets gång, livets hela omfattning, känts så samtidig. Jag sörjde ett liv samtidigt som jag så tydligt kände livet inom mig.

Vi övervägde att ha med nåt av min farmor Maritas namn med i Mollys, men nu blev det inte så. Därför blev jag så rörd över att inse att de delar namnsdag, dessa två viktiga kvinnor i mitt liv.

Det är symboliskt och det är fint.

Jag hade gärna sett att de hade fått mötas. Att Marita hade fått hålla Molly i famnen, att vi hade kunnat föreviga det på en bild. Nu kan jag inte det.

Istället kan jag varje år den femtonde augusti berätta för Molly om min farmor Marita.

Om vem hon var och vad hon gjorde, och hur hon fick alla att känna.

Den femtonde augusti ska få vara deras dag,
Molly och Maritas.

En liten Mindy. Jag har ingen namnsdag i Svenskfinland, men om jag hade haft det tror jag faktiskt att det hade varit idag.

Så redo

Jag känner samma för sommaren som jag gör för kiosklösglass – det är alltid lika trevligt att återse fenomenet efter en lång vinter men i slutändan är det alldeles för dyrt och väldigt mycket överskattat.

Sommaren är inte alls min säsong och det är kanske en av de mest opopulära åsikterna en människa i Norden kan besitta.

Visst, visst är det härligt med sommar och sol men nej nu är jag verkligen så redo att stanna inomhus, dra på mig de stickade tröjorna, med gott samvete se på lite kriminalserier och äta annat än grillad mat till frukost, lunch och middag.

Jag är så redo för höst!

Min höst ser ju annorlunda ut i och med att jag är hemma med barn. Och i dessa coronatider är mina höstplaner inte så imponerande.

Men det här har jag ändå planerat i höst:

– Delta i (åtminstone) tre disputationer! Två av mina goda kollegor disputerar och det gör även min storebror. Utöver det blir det säkert en hel del distansdisputationer. Festligt värre!

– Träffa och lära känna många nya bebisar. Så många av mina vänner har fått små knåddar som jag längtar efter att lära känna mera i höst (och också efter hösten förstås). Så har jag ju en alldeles egen knådd här hemma som jag förstås följer och lär känna med med brinnande intresse.

– Delta i dop, dessa knåddar ska också döpas och jag har jag förmånen att få delta i några dop.

– Förhoppningsvis ta mig över Östersjön till Umeå för att hälsa på både syskon och vänner. Det vore så kul att kunna göra det, men vi får se om läget tillåter.

– Sjunga lite här och där. Jag har en del vigslar, bröllop och kyrkevenemang inbokade men det är alltid med ett enormt aber som dessa planeras.

– Bookstagramma och ha lite diverse spännande grejer på mitt bokkonto. Jag är ännu mer flitig på mitt bookstagramkonto än jag är här på bloggen. De uppfyller helt olika funktioner i mitt liv så om du vill ha mer bokrelaterat – kika in här.

– Lite barnkalas, i flyttningsfester, kanske karonkkor, KAJ musikal och övrigt skoj!

– Vaccinera mig! Jag har redan fått min första coronavaccindos men i höst får jag ta min andra!

– Träna mera. Om min kropp tillåter ska jag sakteliga börja träna mera. Det ser jag verkligen fram emot.

Men visst var det en fin sommar, ja det var det, men tack nu räcker det!

Och läsa! Ska jag förstås

Ingen har någonsin lovat

Livets lotter fördelas inte rättvist.

Om man nu ens kan tala om något så banalt som lotter när det kommer till det stora, förunderliga som är livet.

Oavsett sörjer jag ofta över hur mycket smärta och lidande somliga får utstå. Hur det ok en människa bär på kan väga så tungt i jämförelse med någon annans, mycket lättare ok.

Bördorna är ojämnt fördelade och jag kan ofta tycka att det är orättvist. Samtidigt vet jag ju det – ingen har någonsin lovat att dessa livets bördor kommer att fördelas rättvist.

Men just därför är glädjen dubbelt, nej trefalt, så stor när missmod byts ut mot hopp, när förtvivlan ersätts av glädje.

I dessa dagar har mitt hjärta varit fullt av glädje för mina vänner, som länge har gått längs en oländig väg bärande på ett enormt ok, men som nu har fått möta deras alldeles eget ljus i deras alldeles för mörka och långa tunnel.

Vi är många som har velat hjälpa dem längs vägen; lätta på oket, ta en del av tyngden.

Men i hjälplös maktlöshet har vi tvingats inse att det ok som de har burit har varit deras, och det enda vi har kunnat göra är att gå med dem, lyssna in, krama om och knäppa våra händer.

Nu har de nått ett slags vägs ände och det är orsak till enorm glädje och tacksamhet.

Och samtidigt en medvetenhet om att vägen formar på sätt som man kanske inte hade önskat men i slutändan inte har mycket att säga till om.

Deras resa har varit min ständiga påminnelse om att nära en ödmjukhet för livets gåvor och bördor. Deras öppenhet ett bevis på hur viktigt det är att dela livet med andra, om att ensam aldrig är stark.

Deras sega och orubbliga förtröstan en ständig förebild för mig, för många andra.

Resan går inte att göra ogjord, ärren går inte att radera. Men trots att livets bördor verkligen inte är rättvist fördelade så tror jag ändå att det går att få någon slags upprättelse ibland.

Det är kanske inte allt vi hade hoppats på, men det kanske är det vi får.

Och jag hoppas vi förstår att vara tacksamma för det.

Jag gjorde det

Förra hösten började jag förbereda mig.

Jag lånade hem böcker och anmälde mig till några kurser.

Jag hade hört en hel del om hur det skulle vara och hur det skulle bli, men försökte att inte låta andras berättelser påverka min alldeles för mycket. Jag ville ha mitt eget narrativ, opåverkat av andras lika verkliga dito.

Jag hade lyckan att sitta i samma båt med en hel del andra, och vi kunde dela med oss av erfarenheter och lärdomar längs vägen.

Våren, särskilt slutet av våren skulle bli den tuffaste delen och därför var det viktigt för mig att få till en ordentlig, stabil grund.

Trots att det kändes avlägset då försökte jag blicka framåt mot när det skulle vara över, när jag en gång för alla skulle ha tagit mig igenom hösten och våren och äntligen vara på andra sidan.

Jag talar givetvis om den obligatoriska doktorandkursen i kvantitativa metoder och metodologi.

För grejen är att jag i mina studier till ämneslärare i svenska och litteratur inte har haft en enda kurs – eller ens föreläsning – om kvantitativa metoder. Som renodlad humanist är det sällan jag har behövt det.

Förrän nu.

Och jag har bävat inför kursen. Och för att ens kunna gå den kursen på forskarnivå har jag behövt gå två grundkurser med kandidat- och magisterstuderande. Och dessa inledde jag ifjol höstas.

Jag har aldrig haft ett starkt mattesjälvförtroende utan har alltid förlitat mig på mina andra förmågor och kompetenser, och därför var jag uppriktigt sagt skitnervös inför kursen.

Pressen var inte obetydlig – jag måste bli godkänd annars kan jag inte slutföra mina forskarstudier.

Och jag kämpade.

Satt med SPSS och klickade fram analys efter analys. Lärde mig grunderna så småningom, tyckte att jag nästan började behärska dem och blev till och med lite fascinerad där en sväng. (Det gick över).

Min stora räddning och fröjd under hela förra läsåret var mina goda kollegor och K och I med vilka jag satt och grubblade och våndades igenom uppgift efter uppgift (men vi hade också väldigt kul längs vägen).

När jag väl hade avklarat de båda grundkurserna och skulle inleda doktorandkursen i kvantitativa metoder blev jag sjuk- och så småningom också mammaledig.

Men jag var så envis! Jag hade ju kämpat och förberett mig hela hösten och halva vintern på detta och ville inte ge upp! FYRA ynka inlämningsuppgifter rörde det sig om och jag vägrade se mig besegrad.

Jag klarade uppgift 1 (som var en hel del repetition från grundkurserna) relativt smärtfritt. Uppgift 2 klarade jag av med hjälp av min storebror.

Efter att jag hade haft det första tecknet på förlossning och åkt in på kontroll till VCS åkte jag raka vägen hem till K för att göra uppgift nummer 3. (Jag kunde fokusera så där måttligt just den gången).

Och när Molly sov sina dagstupplurer i juni gjorde jag uppgift 4 enligt bästa förmåga. Jag lämnade in alla dokument och loggade ut över sommaren. Jag hann nästan glömma bort hela kursen

men igår kom domen.

Och jag blev GODKÄND! Och inte bara godkänd! Jag fick vitsordet 3 av 5!

Få gånger har jag varit lika stolt över mig själv!

Den här kursen har följt med mig lika länge som jag var gravid så det här (goda!) vitsordet blev en slags förlossning. En oerhört positiv sådan.

Jag gjorde det.

Och jag är sjukt stolt!

Det är upp till mig

Min far är fenomenalt bra på att vända allt till det positiva.

Och jag har tänkt mycket på det där på sistone, på hur vi tacklar våra omständigheter.

Molly som hittills har sovit som en stock både om dagar och nätter har börjat bli kinkigare om dagarna och svårare att få att sövd till sina dagstupplurer (om nätterna sover hon ännu väldigt bra, tack gode Gud för det).

Hon är inget fan av vagnen och gillar inte över huvud taget att ligga ner på rygg. Det är rätt svårt att söva en bebis som inte gillar att ligga ned.

Men bärsjalen är vår räddning!

Molly trivs jättebra i den och det underlättar för mig också – jag behöver inte stå lutad över hennes säng i desperata försöka att lugna och trösta eller gå omkring och bära henne tills bicepsarna krampar.

Men förstås ger bärsjalen minskad rörlighet och kapacitet till att pynja på här hemma. Det är lite som att vara gravid igen, fast den här gången med en dubbelt så stor baby.

Och till en början gjorde min minskade rörlighet mig frustrerad.

“Jag hinner ju inte göra allt jag hade planerat under Mollys tupplur. Jag kan inte plocka upp leksaker från golvet eller dammsuga obehindrat! Frustrationen!”

Så här tänkte jag.

Tills jag insåg att jag egentligen var helt slut.

Jag satte mig istället ned i min sköna nya läsfåtölj och gjorde det bekvämt för både mig och Molly. Hon var så varm och mjuk mot min hud och jag kysste hennes babydoftande hjässa.

Där och då insåg jag att samma fenomen – Mollys tupplursstrejkan och bärsjalens orörlighet – faktiskt kan tas på två sätt.

Och det är helt upp till mig att välja.

Samuel bär vagnen på vandringsleden och Molly sitter nöjd i bärsjalen.

Samtidigt

Mitt liv just nu består av så lite och så mycket samtidigt.

Utifrån sett har mina dagar aldrig varit så händelselösa. Min kalender har aldrig gapat så tom som den gör nu.

Jag börjar nästan vara en sån person som har ett program i veckan och använder dagarna innan till att förbereda mig och dagarna efter till att återhämta mig.

Precis samtidigt händer i verkligheten så mycket.

Inuti mig drar en virvelvind av känslor och tankar fram som dagligen får mig att utvecklas, växa, stanna upp, reflektera.

Jag lever starkt med mina andra relationer, gläds med de som går i väntans tider eller har fått barn, som ska börja studera, som lever, trivs, mår bra.

Samtidigt känner jag med de som kämpar. Sörjer allt som inte blev.

Mina dagar må rent praktiskt gå åt till att byta blöjor och få bebis att rapa, men aldrig har verkligheten varit så långt ifrån.

Att växa i

I söndags gjorde Molly sin kyrkdebut.

Vår lokalförsamling meddelade under en gudstjänst att Molly genom dopet har upptagits i församlingen och det ville vi ju givetvis åhöra.

Det råkade sig så att det inte var en vanlig söndagsgudstjänst, utan den här söndagen var det konfirmationsmässa.

Gudstjänsten inleddes med att en massa ungdomar i vit alba tågade in i procession. Deras föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon och faddrar satt i bänkraderna. Många fotograferade stolt, några torkade tårar. Allt var väldigt högtidligt.

Molly satt i bänkraden och sov sig igenom i princip allting, men för mig var det nästan en oförglömlig gudstjänst.

För Molly har precis blivit döpt.

För bara någon vecka sedan hade Molly på sig den dopklänning som hennes far blev döpt i. Den dopklänning som avsiktligt är alldeles för lång för en liten bebis. Den dopklänning som hon är tänkt att växa i.

Den klänning som om femton åt byts ut mot en vit alba.

När jag satt där i kyrkbänken undrade jag vad föräldrarna tänkte och kände.

Hur känns det för dem att det barn som de en gång har burit i sin livmoder, vaggat till sömns och lärt att gå plötsligt har blivit så vuxen? Kommer de ihåg när barnet blev döpt? Kommer de ihåg hur litet det var då, hur långt ner klänningen hängde mot golvet?

Hur känns det att se att det barnet har vuxit in i den klänningen nu?

Det var omöjligt för mig att inte bli sentimental där jag satt i kyrkbänken och såg dessa fina ungdomar stå där framme. Viss om att jag en dag, mycket snarare än jag kan tro, kommer att se Molly där framme.

Alla säger ju att det går så snabbt, att de bara är till låns. Den tanken är svindlande.

Sorglig, vemodig samtidigt som det är precis som det ska.

Älskade barn, må du växa i den klänningen.

Och må vi hjälpa dig att växa i den.

Den sommar som blev

Det har varit en fin sommar.

En annorlunda sommar för min del. Höga temperaturer och full sol är ingen höjdare för en två-tre månader gammal bebis så jag tror jag har slagit rekord i inomhusvistelse den här sommaren.

Jag har också tagit något slags anti-rekord i lästa böcker. Sommaren är aldrig min högsäsong i läsväg, men något av ett bottennapp blev det den här sommaren.

Men vet ni – det är riktigt, riktigt okej.

Idag är första dagen som vi har riktigt ordentlig vardag igen. Och det är otroligt skönt.

Vardag är så underskattat, semester lite väl hajpat.

Idag är dag ett av vardag efter semestern och Molly har tagit sina tupplurer lika punktligt som ett schweiziskt urverk. Det är så mycket lättare att planera in saker och ting när det är någon slags rutin och ordning på tillvaron.

Men sommaren ja, den blev fin, ändå, trots allt. Här är några glimtar:

Jag har bokklubbat ute i det fria. Kolla vilken skillnad i gräsgrönheten på den första bilden (juli) och i den senare (juni)! Okej okej lite editering på bägge bilder men ändå!

Jag har vagnpromenerat min familj. Molly är inte jätteförtjust i att vagnas, men däremot väldigt förtjust i vagnmobilen som moster Ebba har virkat. Supersöt är den!

Jag och Samuel har ätit mycket gott, varit på dop, kollat på fotboll (ugh vad slitsamt det var med alla sena EM-matcher!), avverkat hundratals kilometrar i volvon, diskuterat en hel del, idkat högläsning (av "I grunden god” av Rutger Bregman) och bara suttit tysta bredvid varandra på terassoffan.

Molly har fått träffa massor av människor som är viktiga för oss. Många kära återseenden den här sommaren, särskilt av alla sverigemänniskor i vårt liv. Det är underbart med alla famnar, alla hjärtan.

Jag har firat babyshowers! Både live och virtuellt har jag uppvaktat härliga blivande mammor och fina vänner.

Lagom till midsommar band jag en krans och firade med familjen. Min lillebror och flickvän hade fixat ett bäst-i-test midsommar-edition och det var hur kul som helst.

Jag vann inte.

Som tur är jag ingen tävlingsmänniska

…

(sarkasm gör sig aldrig bra i text men min förhoppning är att det ändå lyser igenom)

Vi inkvarterade oss på landet och Touko trivdes bra med alla djur och med utsikten. Han hade gärna rymt och levt lantliv ute i det fria. Han försökte men misslyckades.

Någon natt sov vi också vid villan och det var ljuvligt. Många soldagar och kvällar spenderade vi vid det sommarparadiset.

Så hade vi en heldag tillsammans med vårt fadderbarn. Vi besökte till poropirtti, hade en heldag vid campingområdet med klättring, minigolf, hamburgare, dopp i havet, och shoppingrunda. Hon är helt ljuvlig och jag vet inte vem som hade mer kul – hon eller jag och Samuel. Säkert var det en win-win.

Vi hade dop och fick fira vår dotter tillsammans med familj och vänner. En väldigt fin och minnesvärd dag.

Jag har terasshängt en del med vänner. De här nedanstående bilderna är fångade av bästa Sofia. <3

Jag har fått nya grannar!

En av mina äldsta och bästa vänner med familj har flyttat in vägg i vägg med oss! M är också vårdledig och det är hur härligt som helst att ha dem nära!

Så har jag också haft både övningar och spelningar. Bilden ovan är från årets första bändövning där Max tog över mitt parti i en låt ;) Inte helt lätt att minnas alla arrangemang efter tio månader paus.

Bilden nedan är från årets första gig. Det gick över förväntan bra att sjunga efter graviditeten vilket gjorde mig oerhört tacksam. Kul att stå på scen igen!

En riktigt fin sommar blev det alltså. Tack för den.

Nu kör vi höst och jag är så redo!

Sånt jag hade glömt

Förra helgen hade jag den stora förmånen att få närvara och sjunga på ett bröllop där människor som jag har dansat med i Åbo närvarade.

Så utöver att jag fick vara med om ett härligt bröllop hade jag förmånen att träffa många av mina saknade dansvänner från några år tillbaka.

Och två saker, som jag med åren tycks ha glömt bort, blev jag påmind om.

Det första är hur mycket jag älskar att dansa. Och hur mycket jag har saknat det.

Trots att jag dansade när jag flyttade till Vasa och också jobbade som danslärare ett tag, så har dansen uteblivit under de senaste åren. Jag vill så gärna börja dansa igen och hoppas kunna göra det snart.

Det andra är hur otroligt generösa människor från södra delen av Finland är med att ge komplimanger.

Kanske har jag bara haft turen att lära känna de mest sprudlande och uppmuntrande människorna från Åbo och söderom Åbo, men jag tror också att vi österbottningar är lite mer reserverade och så nedkörda i jantelagen att vi glömmer bort att uppmuntra varandra.

Eller att säga högt allt det goda och fina vi ser och tänker om människor.

Mina åbovänner är i alla fall härligt generösa med att ge komplimanger och att strö beröm.

Och det är en jättefin egenskap och jag vill gärna ta efter dem.

Nåt annat jag också glömt: hur mycket jag gillar att stå på scen

Avbrutna samtal

Livet just nu är en hel del blöjbyten och en hel del avbrutna samtal.

Dessa avbrutna samtal har varit en av de största och mest utmanande förändringarna sen jag blev förälder.

Samtal om livets små och stora ting, om hur man har det och hur man tar det, är något av det mest givande jag vet. Min själ är aldrig så full av liv och näring som efter ett riktigt gott samtal.

Men dessa samtal kräver tid och oavbrutenhet och det är just det jag inte har. Därför känns dessa stunder när jag ostört kan sitta och samtala med en vän sorgligt avlägsna.

Givetvis förstår jag att detta också är en fas och såklart har jag fått uppleva dessa oavbrutna samtal också som förälder, men ändå är detta en av de största utmaningarna för mig: att acceptera samtal som blir fragmentariska, oavslutade, avbrutna.

Jag tror ändå på samtal på olika plan.

Jag tror att vi har ett samtal som påverkas av dagsformen och av yttre omständigheter som just blöjbyten och barnskrik.

Men jag tror också att vi under vår livstid håller längre och mer sammanhållna samtal. Livslånga samtal som inte direkt påverkas av dagsformen utan mer av intention och medvetenhet. Och av vilja.

En uppriktig vilja att upprätthålla ett pågående samtal med en kär person. En genuin önskan om att veta hur någon har det, på riktigt. Den här viljan lyser igenom och är oberoende dagsformen.

Detta livslånga samtal hoppas jag att jag för med mina närmaste. Detta samtal som över tid och i förlängningen, är kontinuerligt och sammanhängande trots att det dagliga samtalet är avklippt och snuttifierat.

Jag hoppas att jag mellan blöjbyten, matningar och nattningar till mina vänner och närmaste kan förmedla intentionen och viljan att upprätthålla ett samtal som sträcker sig bortom småbarnsårens avbrutenhet.

Jag hoppas det.

Men nu blir det blöjbyte