Mitt liv just nu består av så lite och så mycket samtidigt.
Utifrån sett har mina dagar aldrig varit så händelselösa. Min kalender har aldrig gapat så tom som den gör nu.
Jag börjar nästan vara en sån person som har ett program i veckan och använder dagarna innan till att förbereda mig och dagarna efter till att återhämta mig.
Precis samtidigt händer i verkligheten så mycket.
Inuti mig drar en virvelvind av känslor och tankar fram som dagligen får mig att utvecklas, växa, stanna upp, reflektera.
Jag lever starkt med mina andra relationer, gläds med de som går i väntans tider eller har fått barn, som ska börja studera, som lever, trivs, mår bra.
Samtidigt känner jag med de som kämpar. Sörjer allt som inte blev.
Mina dagar må rent praktiskt gå åt till att byta blöjor och få bebis att rapa, men aldrig har verkligheten varit så långt ifrån.
