Första intryck

Vi har ju nyligen flyttat till ett härligt, lugnt område utanför Vasa.

Och följaktligen har vi ju också fått en mängd nya, fina grannar. Jag brukar vara rätt så bra på att ge goda första intryck, men ibland, vet ni, lyckas det ju inte riktigt helt.

En granne råkade se mig när jag bara snabbt skulle pallra in till vännerna next door. Inget märkligt med det, men grejen var att jag just då låtsades att jag var Tony Sund och hade på mig kepsen bakfram (så där med öronen utskjutande), mina mjukaste byxor och gummistövlar som jag inte hade lagt på ordentligt.

Ja, och så gick jag på ett riktigt slashas number one swag thug life-sätt.

När jag märkte att en dittills okänd granne befann sig på gården vände jag snabbt kepsen rätt väg igen, och grannen trodde jag tog av mig kepsen av ren artighet. 1800-talet ringde och vill ha sina seder tillbaka.

Hå hå.

En annan granne träffade jag för första gången när jag genomsvettig efter cykeltur både till och från gymmet (och givetvis ett gympass däremellan) stövlade in med en frän arom och hojtade “HELLÅ” åt min Samuel. Lite visste jag att en dittills okänd granne också befann sig hemma hos oss.

Hej bara hej nya grannen.

En tredje granne skrämde jag halvt livet ur eftersom hen råkade stå i vår farstu när jag kom in springande och sjungandes (eller vrålandes, det är en tolkningsfråga) på Babblarnas “Här kommer Babba — Ba ba ba ba baa!”.

Henrik Fexeus skulle vända sig i sin grav om han hade någon.

Som tur var tror jag stenhårt på att första intryck går att reparera.

Hoppas stenhårt.

Stenhårt.

Som tur är jag hur charmig som helst när jag väl vill. Foto: Ebba Åström

Att se fram emot

Livet är ju mest vardag.

Eller: livet är mest havregrynsgröt, för att använda den eviga och väldigt lämpliga metaforen för det trygga, invanda vanliga.

Jag gillar vardag och tycker att det är skönt med rutin och tydliga ramar. Men visst känns det ibland som att havregrynsgröten nästan växer i munnen på mig och att mina dagar bara upprepar ett aldrig sinande mönster av väckning, jobb, träning, sömn repeat.

Just därför är jag mån om att alltid ha något att se fram emot i mitt liv. Något liiite, om ens pikulite, utöver det vanliga.

Som en bokhylla på väg på posten, som en ny bok att se fram emot att få börja läsa, som en snart antågande semester, som en resa, som ett paket med saker som doftar gott.

Eller som nu, en helg i mitt kära västra grannland med ännu kärare människor.

Att ha något att se fram emot är så vitalt för mig; det får mig att orka med vardagslunk och havregrynsgröt.

Vad har du att se fram emot just nu?

I rätt riktning

Interaktion är allt bra intressant.

All form av mänsklig kontakt och kommunikation har alltid fascinerat mig, och det var också en bidragande orsak till att jag valde att studera svenska språket i tiderna — jag kände mig nästintill tvungen att lära mig mer.

Jag förundras över kommunikation.

Jag förundras över människans implicita signaler; om det som förblir osagt men som ändå hänger i luften som ett annalkande störtregn.

Jag förundras över människor som vet när de ska säga något mjukt och milt och när det är tid för tillrättavisande eller mer krävande ord.

Och jag är tacksam över att jag har vänner som vet när jag behöver ord som smeker medhårs, och när det helt enkelt behövs en puff i rätt riktning.

Foto: Ebba Åström (2017)

Det lilla storslagna

Jag håller på att acklimatiseras till vardagsverkligheten.

Det tar en tid för mig att inse att viljan till mycket är stor (det är sällan där det brister) men att det snarare är tiden eller orken som svackar.

Men jag acklimatiseras, sakta men säkert.

Som alltid strävar jag efter att inte nödvändigtvis sänka mina krav, men kanske bara sträva efter en mer lågmäld förnöjsamhet.

För när jag når ett stadium av “det här var kanske inte precis det jag ville, men det är ändå bra” märker jag ju genast — gott. Livet är ju gott!

Dagens små glimtar av livets goda har varit:

härligt flyt med en arbetsuppgift jag jobbar med. Trevligt lunchsällskap och fina lunchdiskussioner. En apelsin som var fantastiskt god. En komplimang mitt under jobbdagen. Ett berikande samtal under kaffepausen. Aprilmånads identitetskris som har lett till härlig sommarvärme.

En bok som jag tänkte på under dagen och som låg framför nosen på mig i bibliotekshyllan. Dagens svettiga träningspass med svägerskan. Gott cykelföre. Fint besök av en granne. Min Samuel hade städat vårt hem. Solnedsgångsstretchning. Bokläsning och god smoothie.

Det behövs inte mycket, egentligen. Bara jag minns att se det lilla storslagna.

En glimt av livets goda från sommaren 2018.

Närvarande, här

Jag har försökt vara närvarande den här påskhelgen.

För våra vistelser i våra hemtrakter är få, korta och programfyllda. Och människorna vi vill träffa är många, härliga och värdefulla. Men det är en omöjlig ekvation att hinna, än mer orka, med allt.

Men jag har strävat efter att vara närvarande. Är det inte det vi alltid borde sträva efter? Att inte låta oss försjunka i telefonskrollande och sociala medier-flöden när vi omges av de människor som betyder mest, till och med tiofalt mer än våra halvbekanta some-vänner.

Utöver jakten efter medveten närvaro har jag varit en flitig kyrkobesökare, ätit alldeles för mycket godsaker, läst böcker, påskbastat och bara njutit av långledigheten och kravlösheten.

Det blev en lite annorlunda påsk i år.
Men en bra en, i alla fall.

I väntan på vintern

Många, många är vi som har väntat på att vintern ska komma.

Inte då i meteorologisk bemärkelse utan i symbolisk, ska vi säga idiomatisk bemärkelse. Winter is coming är nämligen ett känt uttryck i serien Game of Thrones, vilken har säsongspremiär i natt (!!!)

Jag har väntat i två år på den här dagen och äntligen, äntligen!

Medan andra finländare med bestörtning läste om sannfinländarnas många röster i riksdagsvalet och damlejonens svidande ishockeyförlust i dagens tidning har jag varit mest bestört över nyheten att streamingtjänsten, i vilken Game of Thrones visas, hade totalcrashat.

Nå.

Till skillnad från de två övriga händelserna gick den här åtminstone att åtgärda. De övriga två är det lite värre med.

Under de här två åren, mellan säsong sju och åtta, hann jag med mitt uppdrag att läsa de fem utkomna böckerna i serien i väntan på bok sex och sju. Dessutom har jag också hunnit börja läsa en bok som handlar om själva världen, ätterna, krigen och det förflutna i Westeros med omnejd där serien utspelas.

*Nördvarningsklockorna går heta*

Det är en massiv historia till bok; jag mätte att jag får fyra pocketböcker att rymmas på en sida i den här bjässen. Men det är otroligt intressant!

För några inlägg sedan skrev jag att jag alltid har en bok med mig i väskan, det är däremot aldrig den här.

Jag har glädjen att dela säsongsstarten med några andra av mina ivriga Game of Thrones-anhängare till vänner i Vasa.

Jag hoppas på mycket intrigmakande, många oförutsedda händelser, några jump scares och många tappa-hakan-i-ren-förvåning-moments.

Winter is here.

Kan inte säga annat

Folk frågar oss hur vi trivs i vårt nya hem. 

Ja. 

Jag kan ju inte säga annat än bra. Med eftertryck. Väldigt bra, ovanligt bra.

Över förväntan snabbt har vi, så att säga, bott in oss och börjat känna att det här är vårt hem. Det är så skönt att känna att det här inte är en tillfällig boningsort, någonstans att förvara våra saker och sova om natten utan att det faktiskt är vårt.

Jag trodde jag skulle uppleva någon slags separationsångest eller enorm morkkis över att ha lämnat vår stadslägenhet och närheten till centrum, men jag är endast och enbart glad över att slippa oljudet och brådskan som stadskärnan präglas av.

Jag har växt upp på landet, omgiven av vida åkrar och mycket skog så den här mer rurala miljön passar mig alldeles utmärkt. 

Jag trivs enormt bra i vårt nya hem. 

Nej, jag kan nog inte säga annat. 

Vär inredning följer ännu väldigt långt ”man tager vad man haver”-konceptet. Här ser ni alltså väldigt extemporeinredning med tavlan på mig som barn (kallas även Mindy-Lisa) och min biblioteksbokshylla (trädgårdslåda). Att sånt. 

En lördag, tre tankar

Det är mycket på gång nu så jag bjuder på tre spridda tankar som sysselsätter min kognitiva verksamhet för tillfället.

Cykelinförskaffning. Det är med införskaffning av cykel som med införskaffningen av typ försäkring, elavtal och internetanslutning — väldigt ointressant, mycket som jag inte förstår och något jag helst skulle vilja att någon annan skulle sköta åt mig. Och att när jag väl använder det ska det fungera friktionsfritt. Tips på bra och snygga cyklar att cykla 10 kilometer om dagen med emottages i kommentarfältet. Tack.

Tapetsering. Vi har gjort om två väggar i vårt nuvarande hem men jag är sugen på att också fixa en tredje. Därför går jag fortfarande i tapettankar. Också här är jag inte så värst tålmodig och intresserad utan vill bara ha det gjort. Beige blir det, ifall ni undrar.

Vänner att chilla med. Det är snarare regel än undantag att när vi umgås med våra vänner är chill det bästa ordet för att beskriva vår verksamhet.

Med vissa människor måste det ske och hända hela tiden, men jag som gärna ser mig som en mer avslappnad person nöjer mig med en kaffekopp och en skön matta att ligga på. Därför hyser jag mycket kärlek åt mina vänner som också föredrar chill framför galej.

Ett av mina favorithörn i vår hem. Den här bilden är fångad av min goda vän Sofia Ylimäki-Lindqvist.

Ha en fin lördag, kära läsare!

I världsklass

Idag gjorde jag min comeback på jobbet.

Jag hade glömt de flesta av mina lösenord. Jag hade totalt missat att vi har fått ett helt nytt gäng från en helt annan del av huset till vår våning, men det var förstås bara en trevlig överraskning!

Det tog en god stund innan jag hade satt mig in i de olika projekten, och ännu har jag inte helt kommit in i den presentation jag ska jobba med under våren.

Men en sak hade jag inte glömt, och det är mina fantastiska kolleger.

Jag hade inte glömt hur skratten brukar eka i kafferummet, hur klagovisor på något sätt brukar omvandlas till lösningar och kreativt tänk och hur stöttande och uppmuntrande mina kolleger är.

Idag har jag blivit överröst av varma ord, glada hej:n och välkommen tillbaka-hälsningar. Var är väl bättre än det?

Att jobba med forskning är gott nog i sig själv.

Men att dessutom få göra det omringad av härliga, varma, ambitiösa och sympatiska människor gör det bara mycket bättre. Mycket, mycket bättre.

Jag har kolleger i världsklass. Och så eri me he.

Där jag är

Läget där jag befinner mig i just nu är fullkomligt renoveringsläge.

Om dagen river jag tapet, om natten drömmer jag om dem (och fick en fantastisk romanidé!) 

Att säga att jag inte direkt har tid för att blogga är en rejäl underdrift, jag har knappt tid att gå på toaletten känns det som.  Ändå ville jag kika in med ett hej här på bloggen som har lidit av vår renoveringsflyttkaos.

Men visst är det kul, visst är det häftigt att ha ett alldeles eget  hem! Men visst tar det mycket tid att bara fixa om två ynka väggar! Och visst tar det länge innan vi någonsin beslutar oss för att eventuellt bygga eget hus från start!

Nej, jag lyfter på hatten åt alla som har byggt och renoverat i dagar, månader, kanske år. Hujsigt bra är ni! 

Min man. Vår vägg. Vårt hem.