Sårbarhet föder sårbarhet

Människomöten förundrar mig.

Likaså faktumet att vi människor är så olika.

Jag fascineras av hur lätt det är att med vissa människor diskutera livets stora frågor, både på ett generellt men också på ett människornära plan. Och hur det i andra relationer krävs mycket tid och tålamod förrän ett sådant stadie är uppnått.

I mina möten med olika människor har jag ändå konstaterat en regel som gäller väldigt långt, oavsett hur samtalsdjupet i relationen tidigare har sett ut. Och det är att om en person tar initiativ till ett mer transparent samtal — då skapas ringar på vattnet.

Öppenhet leder till ärlighet.
Och sårbarhet föder sårbarhet.

Recept: chokladmoussekaka

Det finns en kaka som jag dagdrömmer om ibland.

Första gången jag åt den var hos min goda barndomskompis och för några år sedan var jag tvungen att kontakta henne för att få tag i receptet på kakan som jag alltsedan hade drömt om. Jag är ingen chokladfantast, men den här chokladmoussekakan är ändå något alldeles särskilt.

Den mjuka, fylliga smaken av chokladen som smälter i munnen är något himmelskt och faktum är att den här kakan kallas “vansinnigt god chokladmoussekaka” i mannamun.

I alla fall i min.

Min födelsedag till ära bakade jag den här godingen, och jag vill nu också bjuda er på receptet. Låt er inte avskräckas av gelatinet — jag ger också konkret och idiotsäkert tips på hur du lyckas med det.

Så varsågoda: låt era liv omvandlas av det här receptet på den vansinnigt goda kakan.

Tack till Anna och Ulrika för att ni har introducerat den här godingen i mitt liv!

Vansinnigt god chokladmoussekaka

Botten: 
175 g dominokex
50 g  smör

Fyllning
4 gelatinblad
175 g mörk choklad
200 g philadelphiaost
1 1/4 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 äggulor
2 äggvitor
2 dl vispgrädde

Gör så här:

1) Smält smöret i en kastrull, krossa dominokexen och blanda med smöret. Tryck ut bottnen i en form med löstagbara kanter och ställ i kylskåpet.

2) Smält mörkchokladen över vattenbad.

3) Blanda philadelphiaost, den smälta chokladen, vaniljsocker, äggulor och hälften av sockret i en skål.

4) Vispa resten av sockret med äggvitorna till hårt skum i en annan skål.

5) Vispa grädde i en tredje skål.

6) Blanda ihop innehållen från de 3 olika skålarna.

7) Lägg gelatinbladen i en skål med kallt vatten. Låt stå i 5 minuter. Häll bort det kalla vattnet och kläm ur vattnet ur gelatinbladen.

8) Koka upp ca 0,5 dl vatten. Häll det heta vattnet över gelatinbladen och rör om tills alla klimpar är borta. Försök använda så lite vätska som möjligt, men tillräckligt för att lösa upp gelatinbladen.

9) Häll gelatinet i en tunn och jämn stråle ner i chokladsmeten under ständig omrörning.

10) Häll chokladsmeten över bottnen i kakformen. Låt stå i kylskåp över natten.

Toppa gärna med grovriven choklad, kinder eggs, färska jordgubbar eller frukter innan servering.

Hoppas det smakar!

T j u g o f e m

Många år har förlöpt sedan den här bilden blev målad av mig.

Fint ändå, att det var en grej man gjorde för tjugofem år sedan, lät måla sina barn. Det är ingen som målar mig idag, men någon enstaka har tagit kort av mig.

Det gjorde jag förresten själv också i form av selfien nedan. Aldrig tidigare har två Mindysar befunnit sig på samma bild på det här sättet.

Min födelsededag idag alltså.

Den har spenderats delvis på riksåttan, delvis på soffan i barndomshemmet och senare ikväll på scen. Att äta festmiddag, fira ett brudpar och få betalt för att göra det jag älskar är en riktigt fin födelsedagspresent, ändå.

Mindy och Mindy. Bara tjugofem (tjugofyra?) år emellan.

Dagens skörd. Mama Åström Band i farten. We rock!

Mitt bästa relationstips

Alla hjärtans dag uppmärksammade vi inte på något storartat sätt.

Det är inte vår starka sida, det där med att ställa till med något alldeles extra för att det förväntas av oss. Nej, vi har aldrig varit några höjdare på att vara superromantiska.

Faktum är att vår gemensamma slogan för vår relation med tiden har blivit följande:

“don’t be a jerk”

— Mindy & Samuel Svenlin

[på svenska var inte en skitstövel].

Då kanske ni tänker att a) det var väl otroligt oromantiskt b) snacka om att hoppa över där staket är som lägst c) ni kan väl satsa lite och d) vad opedagogiskt att säga vad man inte ska vara istället för att säga vad man ska vara.

Och det har ni all rätt att tycka.

Men innan ni dömer oss, låt mig få berätta vad det innebär, to not be a jerk.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Jo.

Det innebär att välja att tro på det goda i sin partner. Att säga tack och varsågod. Att låta små gliringar gå ut genom andra örat. Att inte vara sarkastisk eller spydig. Att välja att inte tolka sin partners ord på ett negativt sätt.

Att inte vara en jerk kan också innebära:

Att göra en tjänst utan att klaga eller kräva beröm. Att ta initiativ till hushållssysslor fastän det känns som att det egentligen är “den andres tur”. Att välja att inte komma med motargument och börja munhuggas. Att andas djupt några gånger och inte säga saker i affekt. Att vara the bigger person.

Det låter kanske lätt.

Det låter kanske självklart — men när man lever i en nära relation med en annan människa blir också det självklara en utmaning. Och det är ganska logiskt; hämningarna dämpas, hövligheten minskar ofta med tiden för man blir tryggare med varandra. Och faktum är att det går snabbare att uppmana någon än att fråga artigt.

Foto: Sofia Ylimäki Photography

Vår tanke är alltså att det är bättre att inte vara en skitstövel alla dagar, än att vara superromantiskt någon gång om året.

Allt utöver att inte vara en skitstövel är förstås också väldigt fint och bra, såsom blommor, choklad och överraskningar enligt behag.

Men vi vet att man kommer långt bara med att inte vara en skitstövel. Väldigt långt.

Just därför är don’t be a jerk mitt allra bästa relationstips.

Alltid till ljudet av det

Jag är uppvuxen i en fotbollsfamilj.

Av de sju familjemedlemmarna i min familj har fem stycken själv spelat aktivt, en fungerat som huvudtränare och en varit ivrig soccermom åt fem barn.

Det ultimata vårtecknet i Rödsö var inte att fåglarna kvittrade eller att äppelträdet blommade. Nej, det ultimata vårtecknet var att tjälen hade gått ur marken på fotbollsplanen på vår bakgård.

För när Åströmsyskonen spelar barfota-fotboll på bakgården — då sjunger barnen “mor, nu är våren kommen mor”.

När vi inte spelade på bakgården spelades det inomhus på olika konsoler. Och när det inte spelades på konsoler visades olika matcher från världen över på vår skärm.

Det är klart att fotbollen har präglat mitt liv.

Under min uppväxt har jag ofta vaknat till ljudet av en boll mot en vägg och somnat till ljudet av en fotbollsmatch. En söndag är inte en riktig söndag om inte tv:n står på i bakgrunden från klockan 14 till klockan 22, och fyller hus och hem med ljud av ivriga kommentatorer, galna fans och premier league-signaturmelodin.

Därför är jag så tacksam för att jag fortfarande får somna till ljudet av fotboll. Det finns något så tryggt och hemvant med det.

Min bror Max, jag och min kusin Lukas.

Låt mig få höra din berättelse

Hur ofta är det som vi har förmånen att lyssna på en annan människas berättelse?

Vardagssorlet är det soundtrack vi lever våra liv till, och i det finns inte mycket utrymme för en längre, sammanhållande berättelse. Samhällshjulets tempo tillåter inte oss heller att stanna upp, andas ut och bara ta in. Såvida vi inte medvetet beslutar oss för att göra det.

Men den är så viktig, ändå.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Under den här våren har jag privilegiet att få lyssna på andra människors livsberättelser; om vad som har format dem, vilka avgörande skeden i livet som har gjort dem till den människa de är idag. Tänk vilken förmån det är, att lära känna en annan människa på det här sättet.

Det är något lika skört som vackert. Och därför är det med varsamma, mjuka händer jag ödmjukt tar emot den.

Berättelsen om dig.
Om mig.

Läst på sistone: livsöden värda att berättas

Jag är av den åsikten att allas livsberättelser är värda en egen bok.

Ändå finns det förstås livsöden som gör sig alldeles särskilt bra i bokformat, och på sistone har jag läst tre böcker om både verkliga och fiktiva livsberättelser (och också kanske en blandning av dessa två).

Min Jin Lee (2017/2018) Pachinko

Den här boken blev jag tipsad om av en vän från USA. Jag skulle vilja kalla den en generationsroman eftersom den spänner över årtionden och följer med en koreansk familj som emigrerar till Japan.

Eftersom jag automatiskt läser mycket litteratur av och om västerlänningar har jag som mål att under 2019 bredda mitt geografiska och litterära spektrum och läsa böcker om och/eller av människor från Asien, Afrika och Sydamerika. Den här boken var således ett gott val.

Generationsromaner och historiska romaner kan ibland vara sega och tungrodda, men den här hade ett behagligt flyt och en skön puls vilket underlättade läsningen. Den är informativ i det avseendet att den lyfter upp kulturella, geopolitiska och religiösa frågor i Korea och Japan — något som jag i vanliga fall inte hade fått upp ögonen för.

Den här boken har varit en ordentlig skräll i USA och jag tycker att den också förtjänar uppmärksamhet i Norden.

Ingrid & Joachim Wall (2018) Boken om Kim Wall — när orden tar slut

Det här var utan tvekan rörande läsning.

Kim Wall, vars namn så tragiskt sattes på världskartan i augusti 2017, blir hedrad och, i viss mån kan jag tycka också återupprättad, genom den här boken. Hennes föräldrar har skrivit om händelserna den där sensommaren som för alltid skakade om deras liv och tragiskt nog släckte Kim Walls.

Jag älskar att Kims föräldrar vill att Kim ska bli ihågkommen som mer än ett offer — att hon var en lysande journalist gör den här boken mig verkligen medveten om.

Det är klart att det här är läsning som förargar — våldshandlingen emot Kim är så brutal och obegriplig, det är klart att det förargar — men den här boken är inte en hämnd utan det är en bok som värmer och visar på medmänsklighet och tröst i de mest ofattbara lägen.

Elena Ferrante (2011/2016) Min fantastiska väninna

Jag är väldigt sen med att hoppa på Ferrante-tåget men ni vet vad man säger om hur det är med bättre sent…

Elena Ferrantes böcker har varit rejält omtalade (och utlånade) och hon har hyllats för sin träffsäkra uppväxtskildring, sitt avskalade men slagkraftiga språk och sin utsökta detaljrikedom.

Jag förstår varför Ferrantes böcker har liknats vid Knausgårds alla kamper, men eftersom jag inte gillade dem heller (vilket skandalöst erkännande!) blev jag inte heller helt övertygad av den här.

Jag måste ändå säga att jag beundrar Ferrantes sätt att skildra den speciella sorts avundsjuka och den psykologiska spänning som kan finnas barn (och människor) emellan.

Visst var den läsvärd men jag hade kanske förväntat mig lite mer eftersom den var så hajpad.

Mycket lek i mig

Om du fick välja att gå tillbaka till en viss tid i ditt liv — till vilken tid skulle du vilja återvända?

Frågan kom från och god vän och jag var inte sen med att haka på.

Jag älskar tankelekar av den här typen, och det här var en fråga som manade till rejäl eftertanke. Helt i min smak, med andra ord.

Rätt så snabbt levererade jag ett svar som jag fortfarande står för.

Jag skulle gå tillbaka till min barndom då jag kunde leka dagarna igenom.

Till en tid då pauser (högst ofrivilligt) togs endast för tömning av kroppsvätskor, och mat endast var ett nödvändigt ont för att orka leka mera.

Jag älskade att leka som barn.

Här är Mindy två år utklädd till John Smith från Pocahontas. Don’t mess with me.

Jag var bra på att leka för mig själv och kunde underhålla mig i timmar med att leka med mina Belleville-leksaker eller med de fina Disneyfigurerna som vi hade köpt i Kanada. Men mest av allt älskade jag när mina äldre kusiner bjöd med mig i sina lekar.

Vi var indianer, astronauter, Biker Mice eller detektiver.
Vi var sanna hjältar och vi räddade världen gång på gång.
Visst ni det?

Barndomens lekar har ett idylliskt skimmer över sig, för jag vet att jag aldrig mer kan uppleva den villkorslösa hängivenheten med vilken jag gav mig in i leken. Det var lek på lekens tillstånd och det var underbart.

Det var en fantastisk tid, att få leka som barn.
Och ännu finns det mycket lek i mig.

Här bor vi, ännu

Det är ofattbart att vi har bott här i mer än två år nu.

Det är kanske ännu mer ofattbart att våra dagar i det här hemmet nu är räknade, och att vi så småningom börjar söka oss till lugnare miljöer och större ytor.

Under studietiden flyttade både jag och Samuel en mängd gånger, och precis som för de flesta studerande var det därför klokt att köpa möbler som passar in i de flesta hem oavsett tapeter, stil eller storlek. De här möblerna hänger kvar ännu.

Det ska ändå bli skönt att verkligen kunna satsa  på vårt blivande hem, och verkligen investera i möbler - inte bara köpa billiga och funktionella möbler som tål flytt och förändring.

Idag fotograferade jag vårt hem, jag tänkte att jag ville göra det innan flyttlådor tar över och detaljerna är ett minne blott.

Med lite vemod men mest med enorm tacksamhet över att det har varit vårt, att det har varit så bra, visar jag härmed några glimtar ur vårt hem.

Det här höga fönstret ger härligt mycket ljus!

Och vår supermysiga balkong som på sommaren är som ett extra rum! bild från sommaren (obviously).

Vill du bo här? Finns i Vasa, ledig från och med 1 april.

Mera böcker

På fyrtiofem kvadrater finns det inte så värst mycket svängrum.

Vi har de allra mest nödvändiga möblerna och några halvnödvändiga sådana, men utrymme för mycket dekorationer och extra grejer finns inte alls.

Så mina böcker har tråkigt nog varit tvungna att finna sin plats i källare, bakom lyckta dörrar och i mörka vrår. Skulle man endast se vår lägenhet skulle man inte veta vilken boknörd som bor där.

Tills idag.

För i samband med min snäppet maniska rensning av grejer i Marie Kondos-anda har jag också tagit itu med mina böcker. Rensat böcker men också låtit mina böcker stå framme.

För jag har ju en teori som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Att man ska fylla sitt liv med det man vill ha mer av (läs här).

Jag vill ha mer av litteratur.
Alltid.

Och därför plockar jag nu fram mina böcker.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Marie Kondo-metoden är ju supervettig och tacksam. Tills hon säger så här: