Fångad på bild

Trots att jag fotograferar mer, och mer regelbundet nu än vad jag någonsin har gjort tidigare och på så sätt har massor av bilder från nutid så finns det något sällsynt vackert i gamla foton. Är det här ett mätbart faktum som beror på den lite korniga kvaliteten på gamla bilder? Eller beror det på att fotografier har ett nostalgiskt värde, ett värde i att det är en bild från en svunnen tid? Jag vet inte men det ligger något magiskt i bilder från förut.

Här är en minimindy kanske år 1996 eller 1997? 

Ett av mina mål för år 2018 är att fotografera mera. Och inte bara matbilder utan också fånga människor, fånga naturen, fånga det vardagsvackra. Jag har lyckats helt okej med det under den tid som hittills har förlöpt, men jag märker att jag under en vanlig vardag sällan kommer att tänka på att plocka fram telefonen och föreviga det jag ser. Jag har också börjat experimentera lite mer med vinklar och kompositioner och med att redigera bilder, men det är tur ändå att jag har en mängd släktingar och vänner som är så mycket bättre på det där än jag.

Men 2018 hej, om jag sku bli lite bättre på att fotografera!

Jag ser din text, jag ser dig

Det är hjärtekrossande att elever och studerande på alla utbildningsnivåer är svältfödda på positiv respons då det gäller deras textproduktion. Det är så sorgligt att den enda respons som skribenten i skolan (gymnasiet, universitet etc.) ofta får är röda streck, röda kommentarer, rött, rött, rött. Felanalys har alldeles för länge varit det "rätta" sättet att hantera och bedöma texter.

Men vad gör det med dig och din självkänsla som skribent, om den enda respons jag ger är att jag - väldigt omsorgsfullt och noggrant - har markerat samtliga felstavningar, felaktiga uttryck och i stort sett allt som är "fel".

Har vi inte alla upplevt det där när man har lagt ner själ, tanke och hjärta i en produktion - och det kommer tillbaka till synes styckat och dissekerat. Inte ett ord om innehållet och de tankar som läggs fram, utan endast fokus på den språkdräkt (som ofta är ofullkomlig) som tankarna har klätt sig i.

Bilden ovan är tagen ur min pro gradu-avhandling som så gott är klar nu. De här små "Bra!" kommentarerna är så ovärderliga för mig som skribent. Och jag vet att jag verkligen inte är den enda som gläds över uppmuntrande ord i textskapandet. Jag har många slarvfel och stavfel som inte stavningsprogrammet har snappat upp som min handledare har noterat, och det gör mig absolut inget att korrigera det. Det behöver göras och jag vill verkligen att det ska vara proffsigt. Men att ibland mötas av de här positiva "Bra"-kommentarerna göra så mycket. Tänk vad tre ynka bokstäver kan göra med orken, motivationen och framför allt med självkänslan och självförtroendet inom skrivandet!

Så du som jobbar med elev- eller studerandetexter: snälla kom ihåg att ge respons på alla nivåer inte endast på stavning, grammatik utan också på högre nivåer som de idéer och tankar som läggs fram. När du läser en uppsats som din elev eller studerande har skrivit, kom ihåg att du genom att läsa texten har möjligheten att kommunicera: "Jag ser din text, jag ser dig och vad du vill föra fram" och kom ihåg att ge uppmuntrande feedback och att lyfta fram det goda. Jag tror att det alltid finns något positivt att lyfta fram. Glöm inte att göra det.

Vi var hjältar och vi räddade julen

En vacker jul till trots blev det inget juluppdrag i år. 

Då jag och min storebror Max var riktigt små, hade vi, precis som barn bör, långtråkigt i väntan på tomten. För att mota vår otålighet hade min påhittiga mor fått en idé. När vi på julaftonsmorgonen vaknade för att tassa fram till våra julstrumpor, vari vi visste att ett litet paket skulle finnas, fann vi bara att våra småpaket var spårlöst försvunna! Men ändå inte helt spårlöst, för några ledtrådar hade julklappstboven lämnat efter sig. 

Juluppdrag 2003. 

Juluppdrag 2003. Tomten var kidnappad men vi fann honom i bastun!

Nåväl, vi löste det mysteriet och fann våra julklappar till sist (de var i vårt yngre syskons potta ! En tom sådan dock!). Lite visste min mor att det lilla finurliga påfundet var startskottet för en nittonårig tradition i det Åströmska släktet. 

Med åren har det blivit många juluppdrag och mysterier att lösa. VI har blivit kontaktade av tomten, julklappskommittén - till och med NASA - och många andra. Vi har varit på jakt efter Betlehems stjärnan, julklappar och även tomten själv! Vi har traskat i meterhög snö, fastnat i diken, sökt efter reflexstjärnor med ficklampa, frusit, ringt samtal, löst pussel och alltid, alltid räddat julen till sist.

Juluppdrag 2005.

Efter nitton stadiga år av tissel och tassel under dan före dopparedan, och tidig väckning på själva julaftonsmorgon hade min mor beslutat att mina syskon och jag har fått vår beskärda del av juluppdrag. Vi tyckte däremot inte att vår mor hade fått detsamma.

Därför, det år som skulle ha blivit tjugoårsjubileet, blev det ombytta roller och det var vår mor som fick i uppdrag. Elisabet Ren (ordförande för renföreningen för-ren-ingen) kontaktade vår mamma med nyheten om att Rudolfs röda mule hade blivit stulen! Den hemliga underrättelsetjänsten salaporoliisit hade uppgifter om att mulen sannolikt finns någonstans nära hemmet, och det blev mammas uppgift att leta efter den!

Både vår mamma, och mina syskon och jag, har räddat julen många år i rad, sak ni veta. Det här är en alldeles härlig tradition som alltid gör julaftonsmorgonen ännu mer spännande. Men varnande ord från min mamma: "Man ska tänka länge förrän man startar traditioner! Ännu tjugo år senare kan dina 20+ barn kräva att ett mysterium ska lösas på julaftonsmorgon klockan 07!".

Tänd ljus, tänd ljus

Det hör till min årliga luciauppdatering att dela med mig av ett klipp från luciakröningen 2011. Jag hade fått den enormt stora äran att, tillsammans med två fantastiska och skönsjungande tärnor, sprida ljus, sång och värme i karlebynejden. Det är ett av mina käraste minnen.

Decembermånaden tycks vara extra mörk i år. Därför låter jag en dikt av Bo Setterlinds och ett youtubeklipp med sången "Till Betlehem mitt hjärta" från kröningen tala för sig själv. Sångens och diktens budskap är så starkt i sig.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.

Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.

Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.

Tänd ljus!

Bo Setterlind

Ett tack till dig

För ett år sedan då jag väldigt intensivt planerade min blogg, kämpade jag samtidigt med en bloggrelaterad osäkerhet. Den här osäkerheten hade till stor del att göra med den utsatthet som en blogg innebär.

I dag är de allra flesta av oss på något sätt "offentliga". Säkert också du som läser, har facebook eller någon annan social profil, som gör att vem som helst kan kommentera och skriva vad som helst till dig, om dig. Min blogg hittas ganska lätt med några sökord på internet, och i princip vem som helst kan läsa och kommentera.

Så min bloggrelaterade osäkerhet bestod till stor del av rädslan för vad ni, mina läsare, skulle kommentera. Jag har valt att godkänna möjligheten till att kommentera anonymt, för jag vill att tröskeln till att kommentera ska vara låg. Men den här låga tröskeln innebär förstås också lägre tröskel för att vara elak, för att såra och skada.

Nu efter tre månader av nästan dagligt bloggande har jag ännu inte fått en enda elakt sinnad kommentar. Tre månader är i och för sig inte en så lång tid, men jag måste medge att jag hade väntat mig mycket mer näthat. Och även om det kommer någon elak kommentar någon gång, det kommer det säkert, är jag ändå tacksam över att ni har gett mig möjligheten att med ro logga in på min blogg. Inte alls rädd för vad ni skriver till mig, om mig.

Så till dig, vem du än är, tack för det!

Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography

Mitt hjärta, på scen

Idag hade jag en liten keikka. Keikka är ett så bra ord för att beskriva just vad det är. Till mina svenska läsare, eller till er som mot förmodan använder google translate  (Gud hjälpe er), kan jag säga att det alltså är en spelning. Det kan förvisso vara annat också, men i det här fallet är det just det - en musikspelning.

Och det var inte covers. Eller ja, delvis är det det, men inte enbart. Och inte heller var det bara mina egna låtar. Det var det ja, men inte heller enbart det.

Det var en del, en i synnerhet stor del, av mitt hjärta på scen. Där och då. Kom och ta. Först till kvarn.

Det kommer alltid ett tillfälle - någonstans efter att jag har sagt "Ja, jag kommer" och före själva spelningen - då jag intensivt ifrågasätter mitt beslut. Och inte bara det. Jag ifrågasätter mina sånger, min kompetens och men mest hela min självbevarelsedrift.

För det känns verkligen så. Mitt hjärta på scen. Inte för att mina låtar är som om de vore mina barn. Nej inte därför. Men mina låtar är jag. Det är länge sedan jag slutade skriva tonårens klyschiga "You're my life, You're my dream, You're my everything I need" (ja det finns en sådan sång).

Mina sånger är jag. Jag är mina sånger. Songs for you, truths for me som ett av de mest genialiska albumnamnet lyder.

Men det är befriande. Det är berikande och så enormt givande. 

Så. Mitt hjärta och jag, var på scen idag. 

Foto: Hannah Salo från mina goda vänners bröllop i augusti 2015.

En månad med bullet journal

Nu har jag hållit på med bullet journal-tekniken i lite på en månad, och jag tänkte dela med mig av min 30-dagiga erfarenhet av planeringstekniken.

Bullet Journal (bujo) är som en alternativ, eller snarare kompletterande, kalendermetod. I stora drag går det ut på att samla (nästan) allt i ett. Jag som har listor på allt, skriver ner precis vad jag måste ha gjort varje månad, vecka och dag, överkonsumerar post-it lappar, planerar blogginlägg och skriver dagbok kan med den här metoden spara allt i en och samma bok. I min bullet journal.

Bullet journal är helt unika och personliga; i princip finns det lika många bullet journaler som användare. Man börjar helt från ett tomt häfte och börjar designa sin egen journal. Bullet journalen har en årsöversikt, månadsöversikt och daglig översikt. För att hänvisa till olika aktiviteter: att göra, möte, jobb, kom ihåg osv. används olika symboler, det är det här som kallas bullet. I praktiken är det små symboler. Nyckeln till de symboler jag använder visas nedan (trots att den inte riktigt är uppdaterad med nuläget).

Jag har en årsöversikt, alltså från oktober 2017 till oktober 2018. Får jag veta att jag ska på ett bröllop i augusti 2018 (vilket jag ska, yay!) prickar jag in det där. Efter det gör jag en månadsöversikt där jag fyller i vad jag ska ha gjort varje månad. Jag skriver ner förväntningar och mål.

Därefter gör jag en veckoöversikt för varje vecka. Det här motsvarar i princip en vanlig kalender. Här fyller jag i vad jag ska ha gjort under veckan och vilka mål jag har för veckan. Jag brukar också skriva ned uppmuntrande citat åt mig själv, eller fylla sidorna med lite finfult klotter och annat.

Jag är än så länge i testskedet vad gäller layout, och prövar mig fram i jakt på en layout som fungerar bäst för mig. Just nu har min veckoplanering ett väldigt kalenderaktigt utseende då det ser ut så här:

Det bästa med bullet journal-tekniken är den dagliga planeringen. Det kan verka lite överväldigande att planera in "allt" som ska göras under en hel dag, men jag har märkt att jag är så mycket mer smart i min tidsanvändning när jag strukturerar upp min dag noggrannare. När jag har en massa lösryckta tankar som stundvis ploppar upp men sedan dyker ner i glömskan igen känner jag mig stressad. Den dagliga planeringen har gjort mig så mycket mer rofylld. Jag brukar också försöka dokumentera hur jag har känt mig under dagen eller veckan.

Tidigare har jag skrivit ner min to-do lista i min vanliga kalender, men jag märkte fort att jag blev så styrd av klockslagen i kalendern. Om jag hade prickat i att jag skulle tvätta kläder och baka muffins - vilket tar 30 minuter, högst - men rent utrymmesmässigt i kalendern såg det ut att uppta hela förmiddagen. En vanlig kalender fråntog mig möjligheten att skriva ned små aktiviteter och spjälka upp en stor aktivitet ("Skriv gradu") till många små.

En annan super egenskap med bujo-metoden är att jag också kan samla allt möjligt i min bujo. Till exempel en minneslista på när jag senast har svängt madrasser, bytt tandborste, bytt kontaktlinser med mera. Jag har också en önskelista där jag skriver ned saker jag skulle vilja ha, och en annan där jag skriver ned gåvotips åt andra. Jag har en bloggsektion, lista över produkter som är bra, komplimangsamling med mera. Jag använder telefonen också till listor, men så ofta har jag raderat mina listor i misstag. 

Jag är som sagt ännu i testskedet, men jag har blivit positivt överraskad av att använda bujo. Min första tanke när jag hörde att man själv ska skapa sin kalender tänkte jag suck - vem orkar det? Men nu när jag väl är igång ser jag verkligen fördelen med att skapa sin alldeles egna kalender, dagbok och listsamlare. 

Denna dagen, en dans

Idag har det varit danstävling här i Vasa. Jag har själv inte tävlat, men däremot fungerat som funktionär. Jag har fått stå och skyffla in dansare på scen, sett till att rätt person/grupp är på rätt plats och på väg in på scen vid rätt tillfälle.

Och fastän jag egentligen inte såg ett enda dansnummer fick jag se hundratals uppvärmande, stretchande och sista minutens-övande dansare göra sig redo för att ställa sig i rampljuset.

Det var fascinerande och en väldigt rik upplevelse att få följa med och bara få iaktta istället för att uppträda. När jag iakttog människorna såg jag dansare som rättade till håret och kläderna samtidigt som de nervöst småhoppade på stället för att upprätthålla värmen. Jag såg massor av piruetter, hopp och lyft. Jag såg häftiga, omständliga, ordinära eller färgsprakande dräkter. Jag såg en massa intressanta sminkningar, rekvisita och häftiga detaljer.

Och jag, som är så svag för allt som heter "Vi gör det tillsammans", blev flera gånger enormt rörd över mängderna av high-fives, kämpekramar och lycka till-sparkar. Hur många "jag är stolt över dig", "du var jättebra" och "lycka till!" har jag inte hört yttras idag? Hur många uppmuntrande och peppande ord? Jag såg glädjetårar, en härlig gruppkänsla och en underbar gemenskap.

Och dansnumren då. [Insert lång paus].

Bortom orden.

Det ironiska är att jag inte egentligen såg dansnumren, men någon skymt här och där, och redan att få veta vilket tema ett nummer har och vilken låt som har valts för att manifestera temat räcker ibland långt för att beröra mitt hjärta.

Dans talar bortom orden, bortom musiken och kan ibland ha en genväg rakt till hjärtat. Det upplevde jag idag.

Dansen är en genväg. Rakt till hjärtat.

Bild från en vårshow 2014.

Bild från Adiemus på Åbo Svenska Teater 2016

BIld från Svenska Dagen 2016.

Bli emoji-smart!

Det är dags att ge resultatet för emojiundersökningen jag gjorde för en dryg vecka sedan. Det har varit så intressant att analysera och tolka era svar, och jag har varit glad över de spontana emojidiskussioner som mitt inlägg har startat.

Varför en emoji-studie då? Det finns förvisso Emojipedia och andra sidor som finns till för att hjälpa oss att orientera i emojidjungeln, men det är själva användningen i vardagen som intresserar mig. Hur använder du emojier? För det är användare som formar språket, inte encyklopedierna. Nåja, nog om det.

Min övergripande slutsats av studien är att det är ganska häftigt att vi människor över huvud taget kan kommunicera med emojier. Vi har olika förståelse och uppfattningar för emojier, men ändå tycks vi förstå varandra. Den totala mängden svar jag fick är 107, och för att friska upp minnet kommer emojierna här en gång till

Emoji 1 heter Grimacing face på Emojipedia och ni har röstat så här. Majoriteten anser alltså att det är någon form av nervositet som visas, en fjärdedel av er ville emellertid specificera själva. En tiondel anser att den helt enkelt är glad. De kommentarer som oftast förekom var att emojin betyder:

• Ou nou, oh shieeet, hups, ooops
• "Snääääälllla" (i betydelsen "Kan du köpa choklad åt mig?")
• Obekväm, awkward, osäker, fattar inget
• Busig, galghumorleende
• Småarg, förvirrad, "Grr" (visar tänderna)
• Nervöst skratt "eheheh"'

Det är intressant, för fastän jag hade skrivit "nervös" som svarsalternativ var det ändå precis de här betydelserna jag var ute efter. Men nu vet ni nästa gång hur andra personer kan tolka den här emojin. Så använd den ogärna i betydelsen "Jag tycker om dig  😁 ". Det kan misstolkas rejält.

Den andra emojin, den med händerna, heter Folding Hands och majoriteten av er använder den i betydelsen "Ber/hoppas". En dryg tiondel av er använder den enbart / också i betydelsen high five. Övriga kommentarer om emojin är:

• Tack / arigato
• Slår ihop händerna som tecken på att något ska börja hända
• Yoga / kampsport / "hayaa"

Den tredje och sista emojin, heter Slightly Smiling Face, och hade också en intressant fördelning. Två tredjedelar av er anser att den här emojin är en försiktig glad emoji. En femtedel av er anser att den är glad, helt enkelt. 15 % menar att det är en sarkastisk emoji. "Jag ser dig när du sover" är min personliga tolkning av emojin, och det är roligt att åtminstone några av er nappade på det svaret. Jag tycker att ögonen och munnen är motsägelsefulla och därför ser den här emojin smått morbid ut för mig. Men era kommentarer till emoji 3 lydde:

• Stelt, styvt, låtsas vara glad men är det inte
• Ett vänligt och neutralt leende helt enkelt. 
• Avslutar en mening, tydligare än punkt (Det här fann jag oerhört intressant, kommunikationsnörden inom mig vill undersöka det här mer. Kanske vi i framtiden slopar interpunktion och kör all in med emojier. Jag hoppas inte).

Tusen tack för ert deltagande i den här undersökningen. Jag hoppas att ni nu är lite mer emoji-smarta, och att det här resultatet i alla fall visar på hur många olika sätt vi kan tolka emojier. Det kan vara bra att veta att de tolkas olika, för då undviker man missförstånd.

Tack! 😁 

haha

I mina öron just nu

Inspirerad av fina Emmi ämnar också jag dela med mig av vad som hörs i mina öron just nu. Bör nämnas att min musiksmak ungefär är lika bred som Replotbron är lång, och jag kan utan problem växla om från klassisk balettmusik till mainstream radiolåtar utan synbara defekter.

För att ni ändå kanske ska inspireras och få lite nytt till höstplaylistorna kommer här ett urval.

Uppenbarligen har jag en grej för hus som brinner för två av sångerna kör på det temat, märker jag nu. Sara Phillips låt är ganska behaglig att lyssna till under promenader, hennes låt "Boy Who Let me Down" är också härligt bitterljuv. Gillar ni lite mer akustiskt kanske Cody Fry och Cam är något för er. Alla som älskar Gessle ropar hej och lyssnar på "Småstadsprat" (som för övrigt har en väldigt hög igenkänningsfaktor vad gäller innehåll). 

Ända sedan jag såg filmen Paper Towns, baserat på boken skriven av John Green med samma titel, och fick höra låten "Falling" har jag haft en smärre crush på HAIM. De här tre låtarna av HAIM är mina klara favoriter. Det är omöjligt att inte bli på gott humör när man hör deras härliga och smått märkliga indierock. MUNA (och alla finnar skrattar) har lite samma stuk på sin musik och jag gillar speciellt "I Know a Place".

En salig blandning till sist. John Mayers senaste skiva, som utkom i våras, hoppas jag att inte har gått förbi en endaste en av er. Min favorit, och många andras favorit, är "In the Blood". Dear Evan Hansen är en relativt nyskriven musikal som jag så gärna skulle se. Jag har i alla fall lyssnat igenom deras fina soundtrack, och speciellt den här sången har jag fattat tycke för. Så om ni vill ha lite lättsmält och härlig musikalmusik - lyssna på den här (och hela albumet också för den delen).

Seinabo Sey är kanske mest känd för sin låt "Younger" men låten "Still" toppar faktiskt min Seinabo Sey-rankinglista. Låten hörde jag första gången under ett bröllop i en av mina favorit TV-serier New Girl, och kanske det är därför låten är så ljuv. När vi ändå är inne på TV och film kan vi avsluta med Tori Kellys version av "Hallelujah". Jag tycker att Leonard Cohens låt är ett mästerverk men jag tror inte jag är den enda som tycker den sjungs i tid och otid. Det här är däremot en uppdaterad text och en alldeles must-hear version. Tori Kelly gör det så bra.

Hoppas ni fick lite musikinspiration. Det är så lätt att köra i samma hjulspår. Nu vill jag höra från er! Vilken är era bästa låttips för hösten? Kommentera nedan!