Fångad på bild

Trots att jag fotograferar mer, och mer regelbundet nu än vad jag någonsin har gjort tidigare och på så sätt har massor av bilder från nutid så finns det något sällsynt vackert i gamla foton. Är det här ett mätbart faktum som beror på den lite korniga kvaliteten på gamla bilder? Eller beror det på att fotografier har ett nostalgiskt värde, ett värde i att det är en bild från en svunnen tid? Jag vet inte men det ligger något magiskt i bilder från förut.

 Här är en minimindy kanske år 1996 eller 1997? 

Här är en minimindy kanske år 1996 eller 1997? 

Ett av mina mål för år 2018 är att fotografera mera. Och inte bara matbilder utan också fånga människor, fånga naturen, fånga det vardagsvackra. Jag har lyckats helt okej med det under den tid som hittills har förlöpt, men jag märker att jag under en vanlig vardag sällan kommer att tänka på att plocka fram telefonen och föreviga det jag ser. Jag har också börjat experimentera lite mer med vinklar och kompositioner och med att redigera bilder, men det är tur ändå att jag har en mängd släktingar och vänner som är så mycket bättre på det där än jag.

Men 2018 hej, om jag sku bli lite bättre på att fotografera!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.