Planering är A och O

Precis som väldigt många andra därute är jag en listig människa; jag gör listor över mitt liv. Listor är mitt sätt att få ordning och reda, mest i mitt eget huvud men också rent praktiskt. Jag är en utpräglad planeringsmänniska som alltid ska göra allt till pappers förrän jag kan göra det på riktigt. Därför är det föga förvånande att jag envist håller mig till papperskalendrar, post-it lappar och anteckningsböcker.

Jag tycker själv att jag är duktig på att planera, och därför tänker jag nu dela med mig av hur jag gör när jag veckoplanerar.

Veckokalender: i min veckokalender fyller jag konstant och efterhand i  möten, tandläkarbesök, Samuels fotbollsmatcher, festligheter med mera. Alltså inget märkvärdigt.

Veckans mål: varje vecka brukar jag göra en lista på vad jag vill uppnå under veckan. På min veckans mål lista skriver jag ner två olika sorters mål:

1) De där måsten som man kommer ihåg ibland, men som oftast ligger undangömda någonstans i bakhuvudet (anmälningar, förnya biblioteksböcker, svara på något mejl jag glömt, posta brev eller att boka biljetter)

2) Övriga mål. Det är sällan något väldigt stort utan kan handla om att skriva X-antal sidor i avhandlingen eller uppnå något träningsrelaterat mål. Under tiden då jag hade närstudier, alltså kurser att närvara på och uppgifter att lämna in, skrev jag också in vad jag ville ha gjort under veckan i studieväg.

Jag gör alltid mina listor med en stor ruta att kryssa för när det är gjort. Det är viktigt att också känna sig nöjd över att uppnå de mindre målen!

Tjusigt planeringsmaterial är alltid roligt. Kalendern och post-it lapparna  från Akademibokhandeln, favoritpennan från Granit.

Översikt på veckan: vilka dagar är fullbokade, vilka har spelrum? När har jag tid att göra storkok, när är jag tvungen att värma upp rester? I det här skedet synkroniserar jag kalendern med min bättre hälft och på så sätt har vi koll på veckans när och var.

Dagens mål: efter en snabb översiktsblick på veckans program delegerar jag veckans mål till konkreta dagar. Veckans mål bryts då ner till dagens mål. Jag försöker fördela arbetsbördan jämnt. Att ha "Boka båtbiljetter" eller "Förnya bibbaböcker" som program på måndagmorgon känns lite löjligt, men det är ändå en oerhörd lättnad. Jag behöver inte göra det under en sömnlös natt för jag vet att jag gör det på måndag morgon.

Trots att jag är en planerare in i benmärgen har mina viktigaste planeringsrelaterade insikter varit att:

• Vara snäll med mig själv och inte kräva för mycket eller förebrå mig själv för ouppnådda mål. Jag är bara en människa och det är okej!
• Jag planerar för att vara flexibel. Syftet med min digra planering är ju i slutändan att jag ska hinna göra det som måste göras, för att sedan kunna göra det jag vill göra.
• Jag är inte en slav under min planering. Planeringen är min hjälpreda inte min chef. Spontana kaffeträffar eller besök är bara bra för att orka!

Hoppas ni fick inspiration till er egna veckoplanering! Kom ihåg att det som fungerar för mig kanske inte gör det för er så behåll det goda och pröva er fram. 

Vilka är dina bästa veckoplaneringstips? Kommentera gärna här under!

Aldrig för söndrig

I torsdags köpte jag ett nytt puder. Eller tja. Inte så mycket puder såsom contour kit, men i alla fall. Vid kassan envisades jag med att inte ta emot en plastpåse, utan istället sätta pudret och mina övriga produkter i min egna handväska. Men oskickligt nog åkte pudret ner i golvet precis när jag skulle sätta den i väskan. 

Ni som någon gång ägt ett fast puder vet hur frustrerande det är när det åker i golvet. Stengolv dessutom. Jag behövde inte ens öppna produkten, jag visste att pudret hade spruckit. Och jag hade inte fel. Men som tur misströstade jag inte utan anammade min kära fars levnadssätt: "Det finns aldrig något som är för söndrigt". Det bästa är att för att fixa det här krävs bara sådant som de flesta av oss hittar hemma!

Så här kommer nu en "Fixa pudret" quick fix!

1. Förberedelser: en skål, en grillpinne, en sked och sprit. Septidin - barnfamiljens räddare! 

2. Använd skeden och gröp ur pudret och krossa pudret i skålen.

3. Spreja sprit i pudermoset. Spreja lite i taget tills pudret blir en kompakt massa, lite som modellera. Oroa dig inte fastän pudret blir mörkare och pudermassan verkar minska!

4. Härligt geggigt! Nu är det bara att sätta pudergeggan tillbaka i dosan. 

5. Smeta ut. Använd grillpinnen till att smeta ut degen till en jämn och fin yta. Det kladdar rejält så förbered dig på kladd!

6. När ytan är tillräckligt jämn - torka bort överlopps puder. Låt pudret stå och lufttorka över natten. 

7. Nästa morgon är det klart! Nu är det bara att använda ditt puder. Nästan som nytt!

Milstolpe

Idag, den första september, är en milstolpe i mitt liv.

I två år har jag planerat och ruvat på idéer och drömmar, och det känns alldeles overkligt att nu kunna göra verklighet av en av dem. Och idag är dagen äntligen här - det är min officiella bloggreleasedag! 

Jag har bloggat till och från under en stor del av mitt liv, men ändå är det med skräckblandad förtjusning jag inbjuder Dig, vem du än är, att ta del av den här bloggen - en liten glimt av mitt liv.

Jag hoppas att jag ska kunna ge dig fina läsupplevelser. Jag hoppas på att få utveckla och dela med mig av mitt eget skrivande. Och jag hoppas på interaktion. Jag hoppas att du, min läsare, vill och vågar kommentera, höra av dig och go crazy på "Like"-knappen längst ner på varje inlägg. Jag brukar själv vara blyg med att kommentera på bloggar om jag inte personligen känner bloggaren ifråga, men jag jobbar på att uppmuntra och kommentera bloggar jag läser. Det minsta lilla livstecken från er läsare gör oerhört mycket. Och vem har sagt att man inte kan börja knyta nya kontakter just genom bloggar?

Därför hoppas jag att Du också vågar höra av dig - jag är tacksam för all slags kontakt!

Så välkommen till min blogg. Jag hoppas verkligen du kommer att trivas här! 

Hej blogosfären! Alla promotionbilder är tagna av min goda vän och den otroliga Sofia Ylimäki Photography

Förlängt vardagsrum

Jag har aldrig varit en balkongmänniska. Om man nu kan delas in i balkongmänniskor och icke-balkongmänniskor. I Åbo har jag haft balkong men det är mer undantag än regel att den över huvud taget blir använd. Jag har på sin höjd druckit en kaffekopp på balkongen då vårsolens första strålar når vårt norra land efter en beckmörk vinter. För jag menar, vem är inte lite av en soldyrkare då?

Men nu har vi äntligen en balkong som blir flitigt använd för bokläsning, tv-serietittande, kaffedrickande eller allmänt häng. Det är fantastiskt att ha en balkong som känns som ett tredje rum! Allt som krävdes var en heltäckande matta, för att dölja det opraktiska och alltjämt smutsiga golvet, och en DIY-möbel som min Samuel snickrade ihop i klassisk lastpallsanda. Några kuddar och plötsligt blev det som ett förlängt vardagsrum.

Tänk vad småsaker kan göra stor skillnad. Underskatta aldrig det stora i det lilla!

Före: här skymtas det snuskiga golvet och våra tidigare balkongmöbler som förvisso var gångbara men inte riktigt ändamålsenliga.

Efter: ny golvmatta som täcker (nästan) hela balkongen. Lastpallssoffa gjord på 3 lastpallar, ett soffbord som vi inte har i användning inomhus, några kuddar, lite mysbelysning och voilá! Som en helt ny balkong!

Jag dansar genom livet

Jag är en dansare.

Det är självklart för mig. Ändå känns det vulgärt att uttrycka det sådär alldeles givet, utan vidare förbehåll eller bisatser eller parenteser. Det är faktiskt först för ett par år sedan som jag vågade säga det högt, på det där naturliga och självklara sättet. Förr sade jag "Jag dansar" eller "Jag håller på med dans". Men det är en stor skillnad på att intressera sig och ägna sig åt något, och att vara något. Att ha dans som en hobby är en sak, att vara en dansare en helt annan.

Jag har aldrig utbildat mig till dansare per se. Jag har inte dansat balett sen jag var 3, inte heller studerat nutidsdans vid något konservatorium. Jag har inget intyg eller diplom att skylta med. Det är därför jag har dragit mig för att säga att jag är en dansare. Det känns ofinländskt att hävda sådant om sig själv utan något konkret bevis på det. Jag antar att jag är påverkad av vårt byråkratiska land där allt ska finnas svart på vitt. På gott och ont.

Men likväl är jag en dansare. Det är en del av min natur. Det är vem jag är. Jag behöver inte ett intyg, jag behöver inte en utbildning. Jag kan inte sitta still när musik spelas, jag tänker i koreografier eller som uttrycket lyder "My heart beats in 8 counts".

Jag älskar att dansa, för dans kombinerar tre element som jag gillar både enskilt, men framför allt i kombination. De här tre elementen är musikalitet, känslor och fysisk träning. Eftersom musiken också är en enorm del av mitt liv känns det naturligt för mig att uttrycka musiken i rörelser; att hitta de där små effekterna i musiken och ge dem en fysisk gestalt. När musiken och rörelsen smälter samman bildas en dynamik och en oförenlig enhet. När det görs väl är det fantastiskt. 

En av fördelarna med att dansa är möjligheten att uttrycka känslor och sinnesstämningar. Dans och drama går väldigt hand i hand i det här avseendet. I dansen kan alla sorters känslor uttryckas. Både känslor som man själv upplever för stunden, men likaväl känslor som man aldrig har känt, få gehör. Vissa sånger och sångtexter kan vara mitt i prick i ens liv, och hur mycket mer levandsgörs inte texten om man också får uttrycka den med sin kropp. Dansen ger känslor rum.

Och förstås, den fysiska träningen. Jag njuter av att träna, men tycker att monotona träningspass såsom att promenera och springa kan bli enformigt i slutändan. Dans är en väldigt varierande träningsgren som kräver mycket av dansaren. Balans, koordinationsförmåga, explosivitet, statisk styrka och vighet för att nämna några. Och det bästa med ett svettigt danspass är att man sällan märker hur hårt man tränar förrän dagen efter då man vaknar upp med skön träningsvärk. 

Alla bilder är från när jag dansade i KDC i Åbo.