litteratur

Hur jag väljer böcker

För ett tag sedan frågade jag mina IG-följare och Facebookvänner om vad som är avgörande för dem, när det kommer till att ta sig an en ny bok.

Det finns ju nämligen oändligt mycket att läsa, och sist och slutligen kan vi inte läsa allt. Vilka faktorer eller aspekter som är viktiga för oss, när vi väljer att plocka upp en bok är därför något som intresserar mig.

I det här inlägget kommer jag att dela med mig om hur jag väljer böcker.

gros5-blogg.jpeg

Min läsning har förändrats väldigt mycket under åren. Tidigare, i mina tonår, läste jag helst böcker där igenkänningsfaktorn var hög. För mig var det viktigt att känna igen mig i karaktärerna, och kunna spegla mig själv i den verklighet som skildrades.

Numera läser jag gärna litteratur som utmanar. Det är klart att jag också läser böcker som jag vet att överensstämmer med min syn på livet, men i stor utsträckning läser jag böcker som ger mig helt nya perspektiv.

Någon klok sade en gång: “Jag har ju bara ett liv — genom böckerna får jag uppleva så många andra!”. Det får sammanfatta min filosofi gällande läsning.

IMG_4637.jpg

På en rent praktisk nivå bestäms min läslista utifrån följande faktorer:

Efterforskning. Ja, jag ägnar förhållandevis mycket tid åt att läsa om böcker. Jag skrollar gärna igenom bokhandlars och förlags webbsidor i jakt på nya intressanta namn och titlar. Mer tips på hur man får läsinspiration hittar du i det här inlägget.

Kända författare. Jag har vissa författare som jag troget följer. Dessa är Karin Erlandsson, Peter Sandström, Jonas Hassen Khemiri, Stefan Ahnhem, Fredrik Backman för att nämna några. Jag har fattat tycke för de här författarnas teman, röst och stil och följer deras karriär och böcker, om inte slaviskt så åtminstone väldigt troget.

Aktuella böcker. Böcker som tar upp teman som är aktuella i samhället läser jag gärna. Just nu är det förstås många böcker om rasism, feminism och polarisering som gäller.

Fängslande teman. Böcker som har annorlunda teman eller intressant handling fångar mig. Till exempel gillade jag David Levithans bok Du som handlar om en pojke som vaknar upp i en ny kropp varje morgon. Boken om Kim Wall önskade jag in till biblioteket i Vasa och väntar med spänning på att få läsa den.

Baksidestexten. Trots att jag väldigt långt planerar min läsning älskar jag att strosa i lugn och ro bland bokhyllor. Hittar jag en bok med en intressant titel plockar jag upp den och läser baksidestexten. Verkar boken intressant åker den ofta hem med mig. Det här visar verkligen på hur viktigt det är med baksidestexten!

IMG_4671.jpg

Vad är avgörande för dig
då det kommer till att ta dig an en ny bok?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: icke-normativ litteratur

På sistone har jag läst tre böcker som på olika sätt har varit normkritiska.

IMG_5263.jpg

Pajtim Statovci (2018) Tiranas hjärta

För ett år sedan läste jag Statovcis debut Min katt Jugoslavien (SÅ bra!) och den märkliga titeln till trots var det en av de bästa böckerna jag läste 2017. Tiranas hjärta var ursprungligen en integrerad del av Min katt Jugoslavien, men förläggarna bad Statovci göra det till en separat roman. Ett gott val, tycker jag.

Samma tematik som står att hitta i hans debut återkommer också här. Alldeles utan att blinka berör Statovci de stora frågorna som människans brustenhet, identitet och tillhörighet. Det här är läsning som skakar om. Det är läsning som lämnar avtryck, stör och skaver, precis som god litteratur ska.

Jag måste bara säga: mannen är ett litterärt geni!

IMG_5261.jpg

Déa Solin (2018) En spellista för sömnlösa nätter

Född 1995 debuterar Déa Solin med en normkritisk ungdomsbok (eller hur noggranna vi nu är med att kategorisera böcker i ålderskategorier) En spellista för sömnlösa nätter. Solin berör stora samhällsaktuella teman på ett fräscht sätt.

Jag bara älskar sättet på vilket Solin kombinerar musik (låttexter) med liv i den här romanen. Det känns på något sätt nytänkande trots att det är ett uråldrig grepp. Men Solin har satt fingret på det som äldre generationer inte förstår: dagens unga lyssnar inte på musik — de lever med, i och genom musik.

På det här sättet, och på många andra sätt, ger Solin en röst åt den unga generationen — en nödvändig röst alltså.

IMG_5262.jpg

Eva Ström (2018) Rakkniven

Den här boken är en uppföljare på August Strindberg pjäs Fröken Julie. Ja ni hörde rätt!

Jag har alltid tyckt att Fröken Julie slutar så fel, trots att jag förstår att den är skriven under en tid då samhället var annorlunda. Ändå har jag alltid känt att Fröken Julie blir felbehandlad och att slutet är orättvist. Just därför blev jag så lycklig när Eva Ström skriver fram en fortsättning på berättelsen.

Berättelsen slutar inte med en rakkniv. Snarare börjar den där.

Den här romanen är icke-normativ ur ett samhällsperspektiv, Rakkniven är rimlig nu, men hade den skrivits på 1800-talet hade den varit banbrytande. Jag älskar att Fröken Julie får upprättelse, hon behöver få det. Vi behöver få det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

De bästa fula böckerna

För ett tag sedan hade jag en gallup på instagram och facebook där jag frågade mina följare: vad är avgörande för dig då det gäller att ta dig an en ny bok? 

Många svarade att faktorer som avgör är om författaren är bekant, om boken är aktuell eller om baksidestexten är fängslande. Förvånansvärt många sade ändå att pärmen avgör och det här fann jag väldigt intressant!

 Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Beklagar att bilderna är olika storlek i det här inlägget. Jag var tvungen att gå waaaay back i bildarkivet i min tidigare blogg för att hitta de här bilderna.

Att pärmen avgör om vi plockar upp en bok eller inte, säger väldigt mycket om hur läsning ser ut idag. Förut kunde förlag ge ut samtliga böcker med exakt samma pärm, men endast med ett annat författarnamn och boktitel (ni har väl sett de mörka böckerna med sirliga gulddetaljer hemma hos far- och morföräldrar eller på antikvariat?).

Jag har full förståelse för pärmens betydelse — jag påverkas absolut av det! Jag tror ändå att det finns mycket sanning i det engelska talesättet: “Don’t judge a book by its cover”, hur klyschigt det än är.

Mitt bästa tips för dig som vill minimera pärmens inflytande på din läsning är: studera litteraturvetenskap! Jag har aldrig läst så många fula böcker som under min studietid och jag hade gått miste om väldigt många pärlor om jag inte hade gjort det.

Därför vill jag dela med mig av de bästa fula böckerna jag har läst!

utvandrarna2.jpg

VIHELM MOBERG (1949) UTVANDRARNA

Ja, det här klassiska utvandrareposet är såklart med. Bör sägas att jag läste den här i en version från 1995 som är förskräcklig. Men storyn är ju fenomenal och något som alla borde läsa.

Relativt nyligen har böckerna kommit ut i en urläcker pocketutgåva och det gör att läsningen inte alls är så motig som den var när jag läste de där tegelstensböckerna med gulnade sidor, suspekta lukter och genomful pärm. Som tur visste jag att innehållet var värt det. Varenda sida.

cervantes.jpg

MIGUEL DE CERVANTES (1615) DON QUIJOTE

Det här var min favoritbok av de närmare 150 böckerna som jag läste när jag studerade litteraturhistoria. Fastän den är fyrahundraår gammal är den inte alls utdaterad. Det är en roman om en fattig adelsman, Don Quijote, som har förälskat sig i riddarromaner (väldigt populära när boken utkom) och följaktligen tror att han själv lever i en sådan värld. Att han råkar ut för dråpliga situationer är föga förvånande.

Don Quijote är en bok att gapskratta till. Den är ful som stryk (fastän min version ovan inte var illa) men innehållet är guld. Läs den för allt i världen!

änglarnas svar.jpg

STEFAN EINHORN (2011) ÄNGLARNAS SVAR

Se på pärmen och erkänn: det är inte bok man direkt skulle plocka upp ur bokhyllan. Den ser ut att vara urgammal och så är den från 2011, men fastän pärmen inte är särskilt tjusig måste jag ge en eloge till förlag och författare i och med att boken är klimatsmart pocket.

Nog om pärmen, innehållet då. Boken handlar om Hanna som kommer till Sverige efter andra världskriget med de vita bussarna. Hanna får anställning som barnflicka vid en familj. Hon är god men väldigt reserverad. Vad hon har varit med om är ett mysterium som så småningom löses upp under bokens gång.

Det är många år sedan jag läste den här, men det är en bok som lämnar kvar. Den berörde mig djupt och jag läser den gärna igen.

Vilken är din bästa fula bok?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: kvinnor i fokus

I det här novemberrusket är det rimligaste man kan göra att unna sig många och fina lässtunder. Det har jag sannerligen haft med de här tre böckerna, där den gemensamma nämnaren har varit fokuset på kvinnor.

 Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Vet inte varför kvaliteten blev så suddig i den här bilden — beklagar!

Koko Hubara (2018) Bruna Flickor

Första gången jag hörde om den här boken häpnade jag. Jag läste om den i en tidning och min första tanke var: “Bruna Flickor — så får man väl inte säga” för jag tyckte det lät så politiskt inkorrekt.

Men givetvis väcktes titeln min nyfikenhet, och nu när jag har läst boken förstår jag att termen Bruna Flickor inte alls är politiskt inkorrekt utan snarare motsatsen — det är ett sätt att ge rum åt de som inte är “synliga i statistiken, i media och i den kultur som man existerar i” som baksidestexten säger.

Det är en livsviktig bok som vågar trampa samhällets ömmaste tår, och som modigt och vasst lyfter upp strukturella problem. Genren, definieras av författaren själv, som personliga essäer och Hubara illustrerar skickligt hur det privata och det allmänna lever i en oundviklig symbios (eller parasitism?).

Det enda jag har att anmärka på är att själva textlayouten är väldigt tungläst. Texten var kompakt, marginalerna breda och radbrytningarna få vilket gjorde att det kändes väldigt komprimerad. Jag hade gärna läst en luftigare text.

I övrigt är det en rasande samling samhällsskildringar som definitivt gör läsaren obekväm. På ett bra, viktigt sätt.

IMG_5091.jpg

Kate Quinn (2018) Kodnamn Alice

Det här var en bok som jag slukade under en vecka när jag var sjuk. Det är en bra bok att sluka, i och med att berättelsen är i fokus och väldigt framåtsträvande. Språket är funktionellt men inte särskilt skönt eller stilistiskt välformulerat.

Boken är baserad på den sanna historien om Alice-nätverket, vilket bestod av kvinnor som rekryterades som spioner under första och andra världskriget. Jag har alltid fascinerats av historia, och som historisk roman är det här fängslande läsning.

Jag kan inte dölja att jag har lite svårt för att läsa amerikansk chic-lit, och en gnutta av det återfinns i den här boken. Men med tanke på bokens handling och tiden den utspelar sig i är den här berättelsen förstås till stor del är långt ifrån lyckliga klyschor och “the american dream”.

Den här boken kan jag rekommendera åt dig som vill ha medryckande läsning där själva handlingen är det viktigaste.

IMG_4966.jpg

Margaret Atwood (1985) Tjänarinnans berättelse

Den här boken är högaktuell i och med den nya TV-serien. Boken är däremot flera årtionden gammal redan.

Jag måste erkänna att jag var lite rädd att börja läsa den här boken, för jag hade hört att serien är ryslig. Men jag försökte förhålla mig så fördomsfri till boken som möjligt, och jag tror det underlättade.

Boken utspelar sig i framtiden i samhället Gilead, där högt uppsatta män styr samhället i en fundamentalistisk ideologi. Eftersom nativiteten är låg på grund av alla naturkatastrofer och krig har välbärgade män, så kallade Anförare, skapat ett samhälle där det är möjligt att anställa tjänarinnor, vars enda syfte är att bidra till tillökning till Anförarnas familjer. I fokus ligger tjänarinnan Offred och hennes berättelse.

Jag skämtar inte när jag säger att jag stormläste den här.

Jag kunde inte sluta. Det är en bok som stör och berör. Det är absolut ingenting för den känsliga läsaren, men jag vågar ändå påstå att den inte är lika hemsk som TV-serien (trots att jag inte har sett den), för här ligger Offreds egna berättelse; hennes tankar, känslor, rädslor i fokus.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Varför jag delar mina läsupplevelser

Jag tycker att ni kan inleda er helg med att läsa den här superintressanta artikeln om litteraturpplevelser i sociala medier i Svenska Yle.

Artikeln lyfter alltså upp hur litteratur och läsning idag inte alls är en lika enslig upplevelse som den kanske var förut, för idag delar läsare bilder på bokomslag och läsupplevelser på instagram och andra sociala medier.

När jag läste den här spännande artikeln började jag fundera på min relation mellan litteratur och sociala medier. Jag känner definitivt igen mig i det som Hanna Ylöstalo säger, att publicerandet av läsandet ibland är på bekostnad av det faktiska läsandet. Ironiskt nog.

430B2AC1-05AA-48C4-8BEE-BD1E8CEEA5D2.jpg

Ni vet ju det, att jag ofta skriver om böcker på min blogg, och mitt instagramflöde svämmar över av bokbilder (helst i kombination med kaffe).

Och orsakerna till att jag gärna och ofta delar med mig av mina läsupplevelser på sociala medier är för att jag väldigt gärna vill uppmuntra till läsning. Om jag lyckas inspirera en enda människa till att vilja plocka upp en bok, läsa något helt nytt eller utmana sitt läsande känner jag att jag har lyckats.

En annan orsak till att jag delar mina läsupplevelser är också för att jag vill höra om någon annan har läst samma bok. Jag vill höra respons och åsikter och analyser.

Jag själv blir inspirerad av att se böcker i mitt flöde — och min förhoppning är att just du inspireras av mitt!

092B1E60-0945-4E33-8E0F-969F3076E565.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: närstudier av människans psyke

Sedan jag började med min “läst på sistone”-serie, har jag haft det regelbundna nöjet att söka efter oväntade likheter mellan olika böcker. Det är lite av en guilty pleasure numera, och jag tycker att jag lyckades väl med att hitta en gemensam nämnare, nämligen närstudier av människans psyke, med mina senast tre lästa:

bygdebok-blogg.jpg

Johanna Boholm (2013) Bygdebok

Visst är det härligt att läsa litteratur skrivna av bekanta, lokala förmågor. Den här berättelsen skulle jag nästan vilja läsa som en novell. Orsaken till det är att istället för en tydlig, kronologisk narrativ är det framför allt känslan som är kärnan. Den är en liten och nätt bok som jag med nöje har försjunkit mig i.

I centrum ligger två systrar och deras gemensamma uppgift att skriva en bygdebok. I boken kretsar också “en mor en moster” och en pappa som är lika flyktig som han i Alfons Åberg.

Det är ett fantasieggande verk. Och jag gillar att frågetecknen är många även efter att ha läst, men känslan som boken förmedlar är vass.

färdasfälas-blogg.jpg

Britta Nygård & Monica Haga (2018) Färdas Fälas

Det här är en bok med ett innehåll i flera genrer, samtliga kretsande kring teman Identitet och tvålänningsskap. Nygård och Haga har båda flyttat från Österbotten till Sverige och i den här boken samlar de sina tankar kring hur det är att leva med den här känslan av tvålänningskap (som för övrigt var ett helt nytt, fantastiskt ord, för mig).

Trots att jag har få, närmare inga, personliga erfarenheter av tvålänningskap hör jag rösterna av många av mina emigrerade vänner genljuda i den här boken. Och jag gillar hur trasmattan återkommer i boken, som symbol för hur människan vävs samman av olika trådar, det tyckte jag var en allmängiltigt princip som också jag som enlänning kunde ta till mig.

Speciellt läsvärd för den som lever som en tvålänning!

saraehnholmhielm-blogg.jpg

Sara Ehnholm Hielm (2018) Och hjärtat, det var mitt

Av alla böcker som jag har velat läsa låååångsamt är det här nummer ett. Det är ett så mångfacetterat språk, det är hänsynslöst utelämnande och det är en bok som snabbt fylls med mina små post it-lappar på vackert formulerade ställen som jag vill skriva in i min bok med bevingande ord.

En mängd av essäerna utgick från andra författarskap och litterära verk, och jag måste medge att det var lite tråkigt att läsa de här eftersom jag inte kände till alla från förut. Å andra sidan fick jag mycket nya lästips, och det är ju alltid ett plus!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: skratt och allvar

Lite smått och gott av vad jag har läst på sistone. Precis som alltid: inga spoilers!

IMG_4895.jpg

JONAS JONASSON (2018) HUNDRAETTÅRINGEN SOM TÄNKTE ATT HAN TÄNKTE FÖR MYCKET

Det var härligt att träffa allas vår älskade Allan Karlsson som högt ovetande lyckas ställa till det igen.

Medan Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann handlar om historia är det här ett humoristiskt men ändå sannolikt samtids- eller till och med framtidsscenario.

Det som jag gillade mest i Hundraåringen — Allans dråplighet men likväl genomgående oskyldighet — återfinns i den här efterföljaren. Det är överdrivet, precis som en fars ska vara, men handlingen känns ändå trovärdig. Om det då beror på att Allan Karlsson verkar vara världens mest turdrabbade person, eller om det beror på de många verkliga personerna som figurerar i berättelsen, vet jag däremot inte.

Om du gillade Hundraåringen tror jag definitivt att du kommer att gilla del två!

IMG_E4899.jpg

TED FORSSTRÖM & KAJ KORKE-AHO (2018) #ZOO! HJÄRTATTACK

Det här är den typ av roman som jag har saknat i hela min ungdom. Lyckligt lottade är de unga (och vuxna!) som nu får ta del av #ZOO-böckerna!

Jag storgillar de många olika elementen i böckerna, särskilt de återkommande TOPP 3-rutorna. Det är alltså väldigt stimulerande och varierande läsning. Efter att ha läst den första #ZOO-boken önskade jag mer djup och inte bara ytskrap i svåra frågor, och det tyckte jag att jag såg mer av i den här andra boken. Bravo Ted och Kaj!

Och jag skrattar. Mycket, ofta och hejdlöst. Passar såväl unga och vuxna!

IMG_4894.jpg

RAFAEL DONNER (2018) MÄNNISKAN ÄR ETT KÄNSLIGT DJUR

Till en mer seriösare avdelning. 

Rafaels Donner debut är strålande.

I somras lyssnade jag på hans sommarprat (lysande, för övrigt) där jag ömsom förargades, ömsom grubblade och ömsom torkade smygtårar. Den som har lyssnat på sommarpratet känner igen en del av det han tog upp där i den här essäsamlingen.

Donner tar upp och behandlar teman som manlighet, tro och svaghet och kombinerar det privata och allmänna; eller snarare — han gör det privata offentligt. Han är öppen, rak och går orädd in på de mest tabubelagda teman i vår samtid.

Förutom att jag har hyser milda aversioner mot ettordsrubriker gillar jag Donners essäsamling enormt. Det här är, precis som essäsamlingar brukar, en bok jag vill läsa lite i taget — med andra ord det som jag brukar kalla kaffelektyr.

Läs den! 

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: bäst i höst!

Vilken härlig litteraturhöst det har varit. Jag känner mig alldeles bortskämd när jag plockar upp bok efter bok och varenda av dem fullkomligen levererar!

En bok har däremot stuckit ut alldeles extra, så låt mig nu få presentera min solklara favorit i höst:

IMG_4877.jpg

Jonas Hassen Khemiri (2018) Pappaklausulen

Den här boken skulle jag vilja kalla en relationsroman. Men den är det på ett icke-klyschigt och inte tråkigt återberättande sätt. Språket är enkelt och lättillgängligt, men ändå skärpt och träffande. Den handlar om relationer. I olika konstellationer.

I fokus ligger relationen mellan en far och hans två vuxna barn; en son och en dotter. Fadern är cynisk och konspiratorisk och höjer sin dotter till skyarna medan han ser på sonen som lite av ett misslyckande. Sonen igen har ett enormt bekräftelsebehov och vill ha ett diplom för varje grej han gör felfritt; pappans bekräftelse är det yttersta priset han jagar. Dottern har svårt att våga hänge sig i sin nuvarande förhållande (som enligt henne inte är en förhållande) och tycks vara omedveten om pappans ojämlika förhållningssätt till sina två barn.

Det blir minsann lite av ett triangeldrama.

Fascinerande nog, förkommer inga personnamn i boken. Fadern omtalas som “en far som är en farfar”, sonen som “en son som är en far” och dottern som “en dotter som är en mor”. Det kan tyckas svårbegripligt, men Khemiris skickliga sätt att byta ton och röst i texten, beroende på vem som fokaliseras, gör det lätt att hänga med de skiftande perspektiven. Khemiri går utan ansträngning från att berätta ur en sexårig flickas och en sextioårig mans perspektiv. Lika övertygande och träffsäkert varje gång.

khemiri-blogg.jpg

Det enda jag hade blev besviken på i romanen, var det sättet på vilket faderns relation till sonen skrevs fram. Jag kände mig lite underskattad som läsare när det dåliga förhållandet måste skrivas fram övertydligt så att det nästan gick till överdrift. Jag hade hellre föredragit att fadern med mer subtila medel och implicita signaler hade uppvisat sin besvikelse till sonen.

Men i övrigt är det en strålande roman. Khemiri blir bara bättre för varje bok. Ge den här mannen ett nobelpris någon (men inte i år, helst, tack!).

Frånvaron av personnamn gör berättelsen allmänmänskligt. Det handlar om en far och hans två barn ja, men ytterst handlar det om dig, om mig, om människan själv.

Är det här det bästa jag har läst i höst? Ja
Är det här bland det bästa jag har läst någonsin? Svar ja.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: mystisk litteratur

Det blir lite mystisk stämning här på bloggen nu när jag presenterar tre av mina senast lästa böcker. Två av dem är mystiska på riktigt, den tredje är inte alls mystisk per se, men förblev som ett mysterium för mig i alla fall.

Jag har som princip att fotografera alla mina lästa böcker mot vår vita vardagsrumsvägg. Nu har jag emellertid slarvat lite så en gemensam faktor för alla de här böckerna är att de är fotograferade via min iPad, fastän jag har läst dem som fysiska böcker.

Nåväl, här kommer de:

WhatsApp Image 2018-09-30 at 18.00.56.jpeg

Mia Franck (2018) Bombträdgården

Den här romanen hade alla grundförutsättningar för att vara utmärkt i min värld. Den handlar om finlandssvenska Lissu som endast åtta år gammal evakueras från krigshärjade Finland till idylliska Småland i Sverige. Här försöker hon anpassa sig till ett helt annorlunda liv än det hon har vuxit upp med i Finland, och hon förundras över hur saker och ting samtidigt kan vara lika men ändå så olika.

Bombträdgåren innehåller en del mystiska inslag i och med att Lissu kan se människors “rätta ansikte”, alltså hon ser människors själ avspeglat i deras ansikten, vilket var något jag tyckte om och gärna hade läst mer om.

Jag vet inte varför men av någon anledning föll den här romanen lite platt för mig. Jag undrar om det kan ha att göra med att jag hade svårt att placera den på en skala ungdomslitteratur-vuxenlitteratur (och kanske den är lite crossover till sin natur, vilket jag överlag brukar gilla) eller om det beror på att jag inte alls tyckte om formatet på själva boken, alltså måtten och materialet.

Men om du vill läsa om finska krigsbarn kanske du gillar den!

Kaj Korkea-aho (2009) Se till mig som liten är

P i n s a m t att jag läser den här först nu. Det här är en bok som jag har läst mycket om, och har hört andra människor prata så mycket om, att jag under en lång tid har levt i illusionen att jag faktiskt har läst den här. Nå så har fallet inte varit. Fram till nu.

Kasper, 23 år, är huvudpersonen i den här romanen. Kasper jobbar på korvfabriken i stan och är tillsammans med Lina. De två kämpar för att överleva kontrollerande och religiösa föräldrar, frestelser och skam.

Berättelsen är skickligt uppbyggd samtidigt i ett nu och i ett då, vilket ger läsaren en förförståelse för det nu som ständigt driver berättelsen framåt. Det är på många sätt en mörk roman, och den röda tråden i form av det återkommande röda ljusskenet är särskilt otäckt eftersom jag utanför mitt vardagsrumsfönster ser en stor radiomast som avger ett kusligt rött sken.

Jag gillar att Korkea-aho ofta har drag av mystik i sina romaner — det ger verkligen en extra krydda i läsningen. Jag har läst samtliga av Korkea-ahos senare böcker vilka samtliga har en en hög kvalitet. Jag anser ändå att standarden på den här debuten också är hög, fastän det är nästan tio år sedan den kom ut. Läs den, om ni inte har gjort det!

WhatsApp Image 2018-09-30 at 18.00.58.jpeg

Mara Lee (2018) Kärleken och Hatet

Den här diktsamligen snubblade jag över i biblioteket och faktiskt var det pärmbilden i samklang med titeln som fångade mig. Boken beskrivs av förlaget som en lyrisk undersökning och det är på många sätt en lämplig term för att beskriva vad det är frågan om.

Det är rasande intellektuellt. Jag erkänner att jag inte har koll på alla utläggningar om grammatik och filosofi. Högt och lågt blandas om vartannat samtidigt som jag blir lätt förvirrad över de många genrerna som inrymmer denna samling. Hur förhåller man sig till en samling som förvirrar och förvånar och som inte går att greppa vid första läsning?

Kanske med fascination och förskräckelse i en märklig men ändå skön blandning. Jag vill dela med mig av verkets vackraste:

 Ur  Kärleken och hatet  av Mara Lee (2018)

Ur Kärleken och hatet av Mara Lee (2018)

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokrecension: Stefan Ahnhem ”Motiv X”

✖ tack till bokförlaget forum för recensionsexemplaret ✖


Regn och rusk råder, och vad är väl bättre än att gosa ner sig bland filtar med en bra bok? Och inte vilken bok som helst — en rykande färsk deckare såklart!

Jag har nyligen läst Stefan Ahnhems fjärde bok i serien om Fabian Risk: Motiv X. Den är alldeles pinfärsk och kommer ut till försäljning nu i september.

Ett tärningskast vittnar om att någon kommer att dö. En flyktingpojke från Syrien försvinner och hittas brutalt mördad. Samtidigt börjar andra märkliga händelser med rasistiska undertoner äga rum i Helsingborg. Fabian Risk och kollegorna på Helsingborgspolisen är alltså mer än sysselsatta.

Familjen Risk försöker hitta balansen igen efter att mattan rycktes under fötterna på dem, i samband med den dramatiska upplösningen i “Aderton grader minus”. Huvudpersonen Fabian Risk kämpar med att finna en jämvikt mellan det privata och det offentliga; och just däri ligger en del av grundproblematiken som lyfts upp i boken: finns det en gräns mellan det privata och det offentliga?

ahnhem-blogg1

Precis som i de tidigare böckerna är det en nästan filmisk gestaltning som genomsyrar verket. Det är inte bara de sinnrika beskrivningarna och de rikliga, obehagliga detaljerna som gör att läsningen blir visuell, utan också — och kanske framför allt — Ahnhems fenomenala taktkänsla och sinne för tempo. Läsningen blir påtaglig och nästan varje kapitel avslutas på ett sätt som får mig, nej, tvingar mig till att fortsätta läsa. Jag kan bara inte låta bli.

Det rika persongalleriet är fyllt av spännande personligheter, men jag hade gärna sett att karaktärerna varit ännu mer nyanserade och runda. Trots att den här boken avslöjar lite mer om vem Fabian Risk är under den hårdhudade polisfasaden hade jag önskat lära känna honom lite mer.

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.04.00.jpeg

Boken går in i en relevant dialog med samtiden då rasism, främlingsfientlighet och politik är centrala teman i boken. Att riksdagsvalet i Sverige bara ägde rum för någon vecka sedan, och att sverigedemokraterna har figurerat i många rubriker i den verkliga världen, gör det nästan absurt att läsa om Jimmie Åkesson i Fabian Risks värld. Det var en oväntad men välkommen överraskning. Boken är med andra ord uttalat politisk men ändå inte en moralpredikan.

Det är definitivt detaljerna och tempot som är bokens styrkor. Det är framför allt de här aspekterna som gör att jag fortfarande kan hålla fast vid orden, som jag uttryckte när jag läste Ahnhem för första gången 2014: “Det här är den skickligaste deckarförfattaren jag har läst”.

Efter läsningen upplevde jag däremot en tomhet. Dels den typiska livet-efter-boken-tomheten som var väntad. Men också en tomhet eller kanske paffhet till följd av att en del frågor fortfarande förblev obesvarade. Men jag är vid gott mod. En femte bok utkommer hösten 2019!

WhatsApp Image 2018-09-18 at 17.03.58.jpeg

Det här är en bok som passar för en läsare som vill ha medryckande sträckläsning och som tål otäcka beskrivningar och mardrömsframkallande scenarion. Till skillnad från några tryckfel, sammanskrivningar och satsradningar var det en bok lätt att sjunka ner i, svår att lägga ifrån sig.

Och för den här boken, precis som för samtliga Ahnhems böcker, får jag komma med en varning: du kommer att strunta i att duscha, äta och sova så länge du läser den här. Så välj tidpunkten för att läsa den här med omsorg, för när du väl har plockat upp den är den fastklistrad i dig.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.