litteratur

Läst på sistone: livsöden värda att berättas

Jag är av den åsikten att allas livsberättelser är värda en egen bok.

Ändå finns det förstås livsöden som gör sig alldeles särskilt bra i bokformat, och på sistone har jag läst tre böcker om både verkliga och fiktiva livsberättelser (och också kanske en blandning av dessa två).

Pachinko.jpg

Min Jin Lee (2017/2018) Pachinko

Den här boken blev jag tipsad om av en vän från USA. Jag skulle vilja kalla den en generationsroman eftersom den spänner över årtionden och följer med en koreansk familj som emigrerar till Japan.

Eftersom jag automatiskt läser mycket litteratur av och om västerlänningar har jag som mål att under 2019 bredda mitt geografiska och litterära spektrum och läsa böcker om och/eller av människor från Asien, Afrika och Sydamerika. Den här boken var således ett gott val.

Generationsromaner och historiska romaner kan ibland vara sega och tungrodda, men den här hade ett behagligt flyt och en skön puls vilket underlättade läsningen. Den är informativ i det avseendet att den lyfter upp kulturella, geopolitiska och religiösa frågor i Korea och Japan — något som jag i vanliga fall inte hade fått upp ögonen för.

Den här boken har varit en ordentlig skräll i USA och jag tycker att den också förtjänar uppmärksamhet i Norden.

Boken om Kim Wall.jpg

Ingrid & Joachim Wall (2018) Boken om Kim Wall — när orden tar slut

Det här var utan tvekan rörande läsning.

Kim Wall, vars namn så tragiskt sattes på världskartan i augusti 2017, blir hedrad och, i viss mån kan jag tycka också återupprättad, genom den här boken. Hennes föräldrar har skrivit om händelserna den där sensommaren som för alltid skakade om deras liv och tragiskt nog släckte Kim Walls.

Jag älskar att Kims föräldrar vill att Kim ska bli ihågkommen som mer än ett offer — att hon var en lysande journalist gör den här boken mig verkligen medveten om.

Det är klart att det här är läsning som förargar — våldshandlingen emot Kim är så brutal och obegriplig, det är klart att det förargar — men den här boken är inte en hämnd utan det är en bok som värmer och visar på medmänsklighet och tröst i de mest ofattbara lägen.

Min fantastiska väninna.JPG

Elena Ferrante (2011/2016) Min fantastiska väninna

Jag är väldigt sen med att hoppa på Ferrante-tåget men ni vet vad man säger om hur det är med bättre sent…

Elena Ferrantes böcker har varit rejält omtalade (och utlånade) och hon har hyllats för sin träffsäkra uppväxtskildring, sitt avskalade men slagkraftiga språk och sin utsökta detaljrikedom.

Jag förstår varför Ferrantes böcker har liknats vid Knausgårds alla kamper, men eftersom jag inte gillade dem heller (vilket skandalöst erkännande!) blev jag inte heller helt övertygad av den här.

Jag måste ändå säga att jag beundrar Ferrantes sätt att skildra den speciella sorts avundsjuka och den psykologiska spänning som kan finnas barn (och människor) emellan.

Visst var den läsvärd men jag hade kanske förväntat mig lite mer eftersom den var så hajpad.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Mera böcker

På fyrtiofem kvadrater finns det inte så värst mycket svängrum.

Vi har de allra mest nödvändiga möblerna och några halvnödvändiga sådana, men utrymme för mycket dekorationer och extra grejer finns inte alls.

Så mina böcker har tråkigt nog varit tvungna att finna sin plats i källare, bakom lyckta dörrar och i mörka vrår. Skulle man endast se vår lägenhet skulle man inte veta vilken boknörd som bor där.

Tills idag.

För i samband med min snäppet maniska rensning av grejer i Marie Kondos-anda har jag också tagit itu med mina böcker. Rensat böcker men också låtit mina böcker stå framme.

För jag har ju en teori som jag skrev om här på bloggen för ett tag sedan. Att man ska fylla sitt liv med det man vill ha mer av (läs här).

Jag vill ha mer av litteratur.
Alltid.

Och därför plockar jag nu fram mina böcker.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Mera böcker och mer Runebergstårtor åt folket. Alla dagar, helst.

Marie Kondo-metoden är ju supervettig och tacksam. Tills hon säger så här:

mariekondo30books.jpg
Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

En fröjd för ögat

Jag blir så inspirerad av vackra böcker.

Visst är innehållet det centrala för mig (jag har till och med skrivit ett inlägg om de bästa fula böckerna) men det är något alldeles särskilt när en bok jag umgås med också är en skönhet för ögat.

I ett litteratursamtal berättade en ny vän som jag fick under min Bostonresa att boken Pachinko av Min Jin Lee är en av hennes favoriter.

Det avgjorde saken.

Så fort mitt plan landade i Vasa gick jag utan tvekan och totalt utan förhandsinformation till biblioteket och lånade hem den.

Ack lyckan när jag märkte att den inte bara är bra (är halvvägs som bäst) utan att den samtidigt är en sann fröjd för min estetiska själ.

Jag menar: bara se på den!

Pachinko-blogg.jpg

Så den här skönheten umgås jag med nu för tiden.

Vad läser du för tillfället?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: femstjärniga böcker

Jag har läst toppenbra böcker i januari!

Det finns ändå inte en chans att hinna rapportera om allt, så därför väljer jag att ta upp tre böcker som har fått fem stjärnor av mig i min Goodreads-app.

Femstjärning litteratur på väg åt ert håll, håll i hatten och varsågoda!

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö.jpg

Håkan Nesser (2005) Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

Den här boken minns jag att jag och min klass 7f behandlade i tiderna (åh, minnen!) Jag minns att jag gillade den redan då, men föga hade jag kunnat ana hur mycket jag skulle tycka om den här när jag läste den igen i vuxen ålder. Det är verkligen en crossover-bok!

Håkan Nesser är fenomenal. Den här boken är en slags uppväxtskildring samtidigt som det är ett mysterium. Det är humor och blodigaste allvar och allt på samma gång. Vad mera kan man egentligen begära av en god bok?

Läs den. Människor i alla åldrar. Läs den.

Så här upphör världen.jpg

Philip Teir (2017) Så här upphör världen

Ja, jag är kanske lite sen med att läsa den här.

För att säga sanningen har jag faktiskt varit lite “rädd” för att läsa den tidigare för jag trodde att den skulle vara en dystopisk miljö-apokalyps som skulle få mitt känsliga hjärta att förgås. Så fel jag hade.

Tvärtom skulle jag vilja kalla den här romanen en relationsroman.

En familj åker från huvudstaden till landet för att fira sommaren. Utan vardagens och storstadens störande element tvingas de konfrontera sig själva och sin familj på ett helt annat sätt. Samtidigt stiftar de bekantskap med människorna i grannhuset, som är en slags neo-hippierörelse (fast de skulle aldrig beskriva sig själva som så).

Jag blir nästan rädd av de otaligt många igenkännande relationella och psykologiska beskrivningarna i den här boken. Särskilt tolvåriga sonen Antons perspektiv på livet, människan, sig själv rör mig djupt.

Enormt bra. Jag tipsar samtidigt om Philip Teirs Vinterkriget. Läs den också.

Lincoln i Bardo.jpg

George Saunders (2017) Lincoln i Bardo

Det märkliga namnet till trots är det här väldigt häftig och besynnerlig läsupplevelse — jag har aldrig läst något liknande.

Min initiala reaktion var mild chock. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till boken för det såg nästan ut som ett manus. Efter en snabb googling var jag med på noterna igen.

Det handlar om Abraham Lincolns son Willie som dör och hamnar i ett tillstånd som kallas Bardo, vilket är ett post-liv men pre afterlife-tillstånd. Han är inte den enda själen i det här tillståndet, utan bekantar sig med många andra själar som inte har velat släppa tag om livet men som inte heller vågar ge sig av. Det är deras röster som ekar.

Det är en härlig kakofoni av röster, och en mäktig läupplevelse. Absolut värd Man Booker priset. Läs!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bland ätter och drakar

Den senaste veckan har jag befunnit mig med näsan i en bok.

Det där var kanske inte så sällsynt scenario egentligen men ska vi säga så här: med näsan ovanligt djupt nere i en väldigt tjock bok.

Jag har alltså haft en rikigt läs-slutspurt av Svärdets makt, den tredje boken i George R. R. Martins serie om Game of Thrones

Boken är en massiv rackare på 925 sidor bestående av utförligt beskrivna stamtavlor (alla dessa ätter!), mycket intrigmakande och många så kallade plot twists.

Jag lånade boken i oktober och påbörjade min läsning då, men kom av mig och läste en mängd böcker däremellan. En gnutta envishet och en näve nytänd GOT-inspiration fick mig ändå att sluka den här tredje boken under veckan som har gått.

Och nu när jag är klar med boken känner jag mig så där post bok-matt som man gör, när man har läst en riktigt bra bok och totalt har försjunkit in i den världen.

Att sedan stiga ur den världen, hörni. Inte. Kul. 

Särskilt svårt är det, när världen jag mentalt har befunnit mig i under veckan har varit fylld av drakar, färska fruktträd och en massa nya språk. (Och blod, död och förruttnelse, men det är en bisak).

Nu sneglar jag likgiltigt på alla mina väntande böcker i bokhyllan, och suckande drar jag upp en kritikerrosad samtidsskildring om människans existentiella kris. Suck.

Jag saknar drakar och magi, torneringar och Jon Snow. 

Kanske det är jag som har existentiell kris? 

IMG_5581.JPG

Om du känner dig taggad på att läsa GOT-böckerna rekommenderar jag det varmt! Jag skulle också tipsa om att läsa varenda enskild bok i ett sträck, och inte så sporadiskt (med flera månaders paus emellan) som jag gjorde.

Jag började med att se serien men ville ändå läsa böckerna. Så fastän jag kände till storyn har jag tyckt att det har varit väldigt intressant att helt enkelt få mer utförliga beskrivningar på det som endast nämns i förbifarten i serien. Det finns så många intrikata detaljer att ta fasta på i hela verket, och ständigt hittar jag frön och ledtrådar som jag spinner vidare på.

Att helt invaggas i den är fantastiska världen är en förmån, så reservera mycket tid för böckerna - de är värda det!

IMG_5579.JPG

 Är du en Game of Thrones fantast? Har du läst böckerna? Gillar du serien? Vad är det i serien som tilltalar dig? Skulle du vilja läsa böckerna?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: mysterier att lösa

Hej på er från ett soffliggande lördagsläge.

Dags att uppdatera min “senast lästa”-lista. Den här gången faller böckerna på olika sätt under rubriken “mysterier att lösa”.

Hoppas ni får inspiration!

IMG_5438.jpg

Meg Rosoff (2013/2017) Om jag försvann

Den här ungdomsromanen handlar om tolvåriga Mila som tillsammans med sin far reser till USA för att hälsa på pappans goda vän. Men några dagar innan deras avfärd försvinner pappans vän spårlöst och leder Mila och hennes far på ett äventyr i jakt efter honom.

Det här är en varm, humoristisk och speciell roman som jag bara måste gilla. Mila har ett nästan hundlikt sjätte sinne och en slutledningsförmåga i likhet med deduktionens mästare, Sherlock Holmes. Jag storgillar relationen mellan Mila och hennes far och gillar hur de många trådarna i berättelsen vävs samman.

Det är djupt, varmt och humoristiskt på samma gång. Rekommenderar för ung och gammal.

IMG_5440.jpg

Amy Gentry (2016/2017) Andras döttrar

Titeln och baksidestexten fängslade mig genast. Det handlar om en trettonårig dotter Julie som försvinner över en natt, och det handlar om en familjs desperata jakt efter henne. Efter flera år dyker hon plötsligt upp på trappan igen men verkar totalförändrad — är det verkligen deras Julie eller är det rentav någon annan?

Den här boken hör definitivt till kategorin Woman on the Train och Gone Girl, så om du gillade dem fattar du troligtvis tycke för den här också. Jag hade faktiskt ingen aning om hur allting hände ihop i romanen förrän jag hade läst boken i sin helhet.

Det minuset jag fann i den här boken är att den är lite klyshig och “amerikansk”, men det brukar ofta böckerna i den här stilen vara där innehållet är på bekostnad av språket.

Men om du gillar en medryckande story i högt tempo ska du läsa den här!

IMG_5544.JPG

Jonas Hassen Khemiri (2006) Montecore: en unik tiger

Det har varit ett sant nöje att läsa den här. Hassen Khemiri förtjänar ett nobelpris!

Det här är hans andra roman som redan börjar ha några år på nacken. Ändå är den tidlös i sin skildring av föräldraskap, uppbrott och integrering, rasism och utanförskap. Det otroliga språket och berättelsens uppbyggnad är ett fantastiskt mysterium för mig.

Boken handlar om författaren Jonas Hassen Khemiri som får ett brev från sin pappas barndomsvän Kadir. Kadir vill att de tillsammans ska skriva en bok om Jonas pappa fotografen. Med en otroligt häftig (och underhållande) språkblandning skildras deras framväxande manus och brevkorrespondens.

Till en början visste jag knappt hur jag skulle förhålla mig till boken, främst språket. Men precis som med mitt första möte med Ett öga rött kom jag över språktröskeln efter ett tag och kunde börja njuta av det genialiska språkbruket och den lingvistiska kreativiteten.

Den här boken är alldeles otrolig att läsa. Gör det!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Det gör böckerna

Jag är så tacksam för att jag, trots tröttheten, märker att jag fortfarande kan hämta energi ur böckerna.

Trötthet kan ju ibland vara alldeles handlingsförlamande och leda till en likgiltighet som jag förvisso känner av, men aldrig i kombination med böckerna.

Kanske är det verklighetsflykten och den monotona, IQ-befriade handlingen. Eller kanske det lugna tempot och den bekväma (ofta liggande) ställningen som gör att jag känner hur mitt batteri laddas för varje gång jag öppnar upp en bok.

Oavsett vilket, tankar jag energi varje gång jag får slungas in i litteraturen.

Som bäst skrattar jag hjärtligt i takt med Jonas Hassen Khemiris Montecore — en unik tiger. Utlovar recension till senare.

Och biblioteket då! Ah! Min själs trygga hamn, mitt hjärtas lyckliga bo, min hjärnas fridfulla näste. Må lovorden hagla över det fantastiska stället som biblioteket är.

Livet handlar ju om balans och just nu behöver jag vila. Vila ser olika ut för olika människor och för mig stavas vila litteratur. Därför kurerar jag mig starkt med litteratur för tillfället.

Hur tankar du energi?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: gripande läsning

Jag har haft privilegiet att få läsa riktigt bra böcker på sistone. Här kommer tre av mina senast lästa, som alla har varit gripande läsning på olika sätt.

IMG_5434.jpg

Carlos Ruiz Safón (2001/2005) Vindens skugga

Det här är det bästa jag har läst i år och den åkte direkt på min topp 10-lista.

Berättelsen är som en mattväv där lösa trådar småningom knyts samman i ett fantastiskt och otroligt mönster. När jag läste det här kom jag att tänka på Boktjuven, Sherlock Holmes-böckerna och också Kafkas Processen.

Den kretsar kring en ung pojke som stöter på en bok som förändrar hela hans liv. Han blir uppslukad av berättelsen och författarskapet, och jakten efter att få veta mer om författaren leder honom på ett otippat och skrämmande äventyr.

Som läsare bara måste jag få veta hur allt hänger ihop. Och det leder till att jag är klistrad vid boken från första till sista sidan. Läs den, gott folk!

IMG_5435.jpg

Albert Camus (1942/2009) Främlingen

I mitt projekt att läsa mer böcker ur litteraturhistorien tog jag mig an denna klassiker. Den är tidlös i sin övergripande tematik om meningslöshet och absurditet.

Den handlar om Mersault som av en slump görs till mördare. Trots att han är anklagad för mord anses hans “brott” att inte begråta sin framlidna mor vara ett lika allvarligt brott, och de här två händelserna spinner vidare i en absurd Kafka-spiral.

När jag läser den här kommer orden stilren och minimalistisk genast till mig. Det är läsning som väcker en mängd frågor och som har en väldigt lång eftersmak.

Läs om du vill ha lite mer utmanande läsning att bita i!

IMG_5436.jpg

John Boyne (2006/2010) Pojken i Randig Pyjamas

Jag måste erkänna: jag har en “skämslista” när det kommer till litteratur.

Och till skillnad från vad man skulle kunna tro består listan inte av böcker jag skäms över att ha läst, snarare över böcker som jag skäms över att jag inte har läst. Den här har länge varit på den listan men inte längre!

Som modersmålslärare är ju den här ett måste att ha läst, eftersom den används så ofta i skolkontext. Jag förstår det. Berättelsen om två pojkars möten på båda sidorna om stängslet till ett koncentrationsläger är gripande läsning.

Och visst är det genialiskt att skildra mänsklighetens mörkaste kapitel genom ett barns ögon. Det gör läsningen fängslande, tankeväckande och ett måste att läsa.

Jag kan verkligen se att den här boken griper en ung och gammal publik, och också vana som ovana läsare.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokåret 2018

Hur länge har jag längtat efter att få publicera det här inlägget?

Från och med 2017 beslöt jag att fotografera pärmbilden på varenda bok jag läser, och nu får jag visa upp mitt härliga, spretiga, färgglada bokgalleri för år 2018.

Mitt mål att läsa 100 böcker under 2018 uppnådes inte riktigt, men 80 böcker blev saldot för hela året och det är jag nöjd med! Jag har samma mål på 100 böcker för i år också, och jag tror att jag sannolikheten för att uppnå det i år är många gånger större.

Men här, kära läsare, lite läsinspiration för året:

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: läskigt värre

Under den mörkaste tiden på året har jag passat på att läsa lita spännande, skrämmande litteratur. Trots att en god deckare aldrig sitter fel, finns det något alldeles särskilt med att läsa mörka historier som är i symbios med det omgivande vädret.

Så, låt mig presentera mina tre senaste lästa, som passar väl under rubriken “läskigt värre”.

IMG_5375.jpg

Lars Kepler (2018) Lazarus

Trots att jag hoppade väldigt sent på Joona Linna-tåget är jag helt hooked nu. Det här är den sjunde boken om den finska huvudkaraktären som är hård som sten och listig som få. Det är såklart ett mord, flera mord, i fokus i den här boken, men denna gång är Joona Linna personligen innästlad i hela mordhärvan.

Ibland läser jag böcker för att fly verkligheten, känna att jag lever och sugas med i dramturgin. Precis därför gillar jag att läsa Keplers böcker, inklusive denna.

Jag måste säga att Joona Linna stundvis är lite väl macho för min smak, men det fängslande sättet att berätta och driva storyn framåt väger upp mot machoheten.

Samtliga böcker om Joona Linna går att läsa fristående, men om du är helt ny med Kepler så rekommenderar jag dig att börja läsa från början och arbeta sig fram därifrån. För fastän varje bok utgör en egen komplett helhet så finns det förstås en röd tråd och ett genomgående mysterium som är orsaken till att jag återvänder till Linna gång på gång.

IMG_5378.jpg

Andrei Huhtala, Sanna Mander & Peter Sandström (2015) Rööluuvån — en liti hemsken saago

Den traditionella sagan i en nykarlebytolkning av Peter Sandström. Den här läste jag och Samuel högt för varandra och fnissade, stundvis gapskrattade, åt våra försök att läsa på trovärdig nykarlebydialekt.

Sagan känner ju de flesta till, och visst är det den ursprungliga versionen med vargens två måltider och stenar i magen som berättas här. Så visst är det “en liti hemsken saago” som kanske inte passar för de allra minsta, men desto bättre för vuxna!

Med färgglada bilder och färgrikt språk följer vi med Rööluuvån på hennes händelserika besök till mormor. Det är språkligt kreativt och fryntligt och fantastiskt.

Jag måste säga att jag bara älskar att dialekten har fått en uppsving under de senaste åren; att dialekt inte är en skamfläck utan något som hyllas i musik, teater, litteratur. Mera mera!

IMG_5374.jpg

Monika Fagerholm (2012) Lola uppochner

Också i den här boken sker ett mord, flera mord.

Men det märkliga — och det absolut bästa i den här boken — är att det faktiskt inte mordutredningen inte är i centrum. Nej, snarare är det det Flatnäs, det lilla samhället i vilket morden sker, och den psykologiska skildringen av invårarna i staden som fokuseras.

Fagerholm övertygar mig igen med sin sylvassa skildring av småstadens dramturgi. Till skillnad från deckarkungarnas storstäder (Stockholm, Köpenhamn, New York) storgillar jag att Fagerholm gör ett slag för den ensliga småstaden.

Den här boken är läskig på ett helt annat sätt en de två tidigare böckerna, för den här är så trovärdig i sin kritik av människans allra mörkaste sidor. Var och en som har bott och levt i en småstad kan känna igen trångsyntheten, baktalandet och smusslandet som är enormt läskigt.

Det är utmanande läsning, det medger jag. Fagerholm har ett säreget sätt att skriva som kan upplevas som svårt. Men om du har gillat Fagerholms Den Amerikanska Flickan eller Diva så är den här helt i din smak.

Läs om du vill utmana din läsning under 2019!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.