litteratur

Läst på sistone: det jag inte visste att jag ville veta

Säga vad man vill om dessa undantagstider men de gynnar mitt läsflöde enormt!

Att mitt favoritställe (biblioteket) är stängt är synd men lyckligtvis finns det läsplattor och ljudböcker.

Jag brukar ofta lyfta fram romaner i dessa läst på sistone-inlägg.

Den här gången tänkte jag däremot lyfta fram böcker som rör sig mer mot fakta och biografi hållet.

Personligen läser jag inte så mycket i den här kategorin, men jag vet att många av er som kikar in här gärna (och kanske till och med helst) läser fakta framom fiktion.

Här presenterar jag tre böcker ”faktaböcker” mer ingående.

Jag har läst den kritikerrosade och omtalade Ålevangeliet av Patrik Svensson, den imponerande grafiska släktkrönikan Heimat av Nora Krug samt Mikko Paasis berättelse om den otroliga grottdykningen som räddade ett fotbollslag i Thailand 2018.

Stay tuned för recension.

IMG_0782.jpg

Patrik Svensson (2019) Ålevangeliet

I kategorin: Det jag inte visste att jag ville veta, placerar sig den här väldigt högt upp.

Precis som titeln avslöjar är det här är en bok om ålen.

Egentligen är den ändå en bok om livet. Fakta och minnesfragment varvas med varandra i den här eleganta boken om den mystiska ålen, men boken kommer i slutändan att handla om så mycket mer.

Jag som starkt ogillar allt som är vått i allmänhet och allt som är vått och slemmigt i synnerhet trodde inte att jag skulle bli förtjust i varken boken eller ålen. Nu är jag förtjust i båda (om än med lite förbehåll till den senare).

Det är Svenssons imponerande sätt att skriva och dra paralleller från ålen till livet, tron, människor och livets stora frågor som gör den här till en sann bladvändare och en värdig mottagare av Augustipriset.

Den här boken är också ett fantastiskt exempel på hur forskning kan populariseras för att få större spridning.

Läsvärd i så många kategorier!

IMG_0877.jpg

Nora Krug (2018/2019) Heimat

Den här imponerande.

Jakten efter ens rötter och känslan av hem och samhörighet (det som på tyska kallas heimat och uttalas ”hhajmat”) leder jaget i boken på en resa genom tid och rum.

Jag har länge vetat att många tyskar upplever en kollektiv känsla av skuld på grund av landets illgärningar under andra världskriget. Att den här skuldskänslan ännu sträcker sig till vår generation visste jag däremot inte.

Också författarjaget i Heimat påtalar detta när hon börjar utforska sin släkt och dess historia närmare.

Boken handlar om rotadhet, skuld, arv och försoning. Boken är scrapbook-aktig till sin form och präglas av fantastiska illustrationer, urklipp och autentiska texter från årtionden tillbaka.

Och vilket fantastiskt begrepp heimat är.

Slutresultatet blir en bok som måste upplevas, kännas. Det är ett helgjutet verk som inte kan annat än lämna mig märkbart berörd.

IMG_0901.jpg

Johanna Elomaa (2020) Grottdykaren: Mikko Paasi och den dramatiska räddningsoperationen

Jag var en av dem som med hjärtat i halsgropen följde med händelserna i grottan i Thailand under den stekheta sommaren 2018. Var du?

I den här boken berättar Paasi om den otroliga räddningsoperationen som räddade tretton unga människors liv.

Men inte bara det: en ödesdiger händelse i Paasis ungdom gör att boken också har en genomgående underton av skuld vilket gör att all eventuell “den felfria hjälten to the rescue”-tematik är som bortblåst.

Djupt mänsklig och inspirerande. Lite väl upprepande på sina ställen men det oaktat ett rörande livsöde och en verklig händelse att uppmärksamma.

Och hur bra skulle den här boken inte göra sig som film? Läs, så vet du vad jag menar!

Blev du inspirerad att läsa någon av böckerna?
Har du kanske gjort det redan?
Vad tyckte du?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Marsböcker 2020

Mars gled ljudlöst över till april och det är dags att summera marsmånadens bokskörd.

Mars fortsatte där februari slutade: i ljudböckernas tecken. Jag har verkligen kommit att älska att lyssna på ljudbok när jag promenerar, tränar, diskar, städar. Så en hel del sådant. Jag har också njutit av långsam soffhängsläsning.

Detta har jag läst i mars. Låt er inspireras!

Nina Lykke (2018) Nej och åter nej. Ett triangeldrama om än i en rätt fräsch tappning. Lykke skildrar samtidsmänniskans världsångest och livskriser på ett övertygande sätt. Störande och läsvärd.

Annika Luther (2019) De sista entusiasterna. Den här läste jag i början av mars när coronakrisen ännu inte hade kulminerat i Norden och Finland. Den här boken kommer nära, väldigt nära, men är inte skrämmande utan endast intressant. Recension här.

Alex Schulman (2018). Bränn alla mina brev. Alex Schulman skriver öppet och sårbart om sin egen ilska, sina förfäders ilska och mörkaste hemligheter. Väldigt avslöjande om den svenska kultureliten. Ryslig läsning om hur ett psyke sakta kan brytas ned.

Khaled Hosseini (2003/2009) Flyga drake. I serien “den här borde jag redan ha läst för länge sedan”. Om barndom och trauman, flytt och rotlöshet och jakten på försoning. Gripande, sträckläsningsvarning!

Ann-Luise Bertell (2020) Heiman. Jag har alltid haft en svag punkt för historiska romaner som utspelar sig i ett landskap som jag kan känna igen. Den här är en skildring av Elofs liv, från barndom till ålderns höst. Kapitlen är korta och känns ibland hackiga, men därför passar den kanske snuttläsaren. Jag hade gärna läst mer sammanhållna, böljande kapitel. Recension här.

Jaqcuelyn Woodson (2007/2019) Fjädrar. Ungdomsroman av författaren till Brun flicka drömmer (också bra!) Den här berörde mig i sin tematik men jag blev aldrig riktigt uppslukad av den.

Merete Mazzarella (2020) Skulle vi alla kunna samsas. Oerhört vassa samhällsskildringar och kloka ord om vår samtid. Mazzarella klämmer åt där det gör som mest ont men gör det med de mest varsamma händerna. Trots att jag inte håller med om allt kan jag inte låta bli att storgilla den här! Recension här.

Jo Nesbø (2002) Smärtans hus/Nemsis. Förvirrande med två titlar på samma bok (den ena titeln äldre medan den andra är nyare). Lyssnade som ljudbok. Inte så värst hänförande trots att den hade flera whaaat-tillfällen.

Edward Snowden (2018/2019) I allmänhetens tjänst. Visselblåsarens egen berättelse. Den här fokuserar en hel del på mannen bakom läckan, vi får veta på vilket sätt Snowdens intresse för IT väcktes och utvecklades. Egentligen handlar boken väldigt lite om själva läckan ochSnowdens liv just nu, vilket jag gärna hade sett mer av.

Natascha Kampusch (2016/2017) 10 år i frihet. För några år sedan läste jag 3096 dagar som handlar mer om hur Kampusch blev fångad och hur hennes liv i fångenskapen såg ut. Den här boken handlar om livet efter fångenskapen. Jag blir märkbart berörd av hennes berättelse, förargad över människors stupiditet och kan inte annat än beundra Kampusch resa i frihet.

Håkan Nesser (1995) Återkomsten. Van Veeteren #3. De här deckarna, med snart tre decennier på nacken, gillar jag av den anledningen att de inte är övermodiga försök att få till det mest blodiga, brutala, råa. Snarare är de deckare för hjärnan och på det sättet är de behagliga att läsa.

Philip Teir (2020) Jungfrustigen. Den här boken var en av mina favoriter i mars. En bok som stör och berör. Det är uppslitande läsning, att läsa om hur Rickard hittar en ny kvinna och bryter upp med fru och barn. Språket är flytande, perspektivet så viktigt och jag kunde verkligen känna med i huvudpersonens tvivel, kval och kamp.

Yaa Gyasi (2017) Vända hem. Det här var månadens bokklubbsbok och också en av mina favoriter i mars. Det är en släktkrönika som spänner över flera generationer med början i 1700-talets slavhandel fram till modern tid. Det lönar sig att läsa den här långsamt och göra lite anteckningar för det kryllar av karaktärer. Skickligt uppbyggd. Jag är imponerad!

Philip Pullman (1995) Guldkompassen. Lite science fantasy för ungdomar på den då. Den här boken kombinerar teologi, fantasy och magisk realism på ett häftigt sätt som får mig att vilja diskutera den mer djupgående. Spännande, inte för hemsk och fin läsning för såväl äldre som yngre.

Kring denna kropp.jpg

Stina Wollter (2018) Kring denna kropp. Sist men inte minst, den här essäsamlingen av Wollter. Temat kretsar kring kropp och kroppslighet och sätts i perspektiv till vår samtid. Jag blir så pepp av den här boken, särskilt av ljudboksversionen som uppläses av Wollter själv. Och till och med Kokkola nämns i den! Läsvärd!

Vilken bok blev du sugen på att läsa?
Har du läst någon av ovanstående?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Kom igång med läsningen

I dessa tider är det utmärkt att hitta tillbaka till läsglädje och läslust.

Jag har tidigare delat med mig av tio tips för att öka läslusten men jag vill här utöka min lista.

Nedan alltså tre punkter du kan göra för att komma igång med läsningen i social distans-tider!

bocker-blogg.jpg

Ge ljudboken en chans

För ett år sedan tänkte jag “ljudbok — nej tack!”. Min erfarenhet av ljudböcker sträckte sig till att låna cd-skivor i biblioteket och somna på sängen när jag lyssnade till dem. (För att vakna upp XX minuter senare och vara helt borta i både det fysiska och narrativa rummet, så att säga).

När jag i år testade en gratismånad av en ljudbokstjänst kombinerade jag ljudboken med mina regelbundna promenader.

Och när jag kom hem från promenaden ville jag inte sluta lyssna. Jag lät ljudboken bli mitt sällskap medan jag drack mitt kaffe, kanske städade lite, tömde diskmaskinen.

Det finns tider då tystnad är viktigt att söka. Men det finns också mycket tystnad i vårt liv som vi kan (om vi vill) fylla med berättelser, ord och andra världar.

Ge ljudboken en chans!

allaböcker-blogg.jpeg

Träna dig till läsning

I vår stimulifyllda värld är läsandets långsamhet inte alltid tilltalande.

Många föredrar att se på en tv-serie eller lyssna på en podcast istället. Vackert så. Men om du känner att du vill försöka ge boken en chans kan det vara bra att sätta tröskeln lågt till en början.

Ett konkret sätt att göra det på är pomodorotekniken. Det finns lite olika versioner men grundtanken är att jobba (= läsa) ett visst antal minuter, t.ex. 10, 15 eller 25 minuter och sedan pausa 5 eller 10 minuter.

Och grejen med dessa jobbminuterna är att de ska vara verkligt koncentrerade minuter. Inget telefonskrollande eller fjärrkontrollsblippande under lästiden. Börja kanske med några minuter och öka vartefter.

De gånger som jag har svårt att komma till läsning är det ofta för att jag är rastlös.

Det i sin tur beror ofta på att jag har vant mig vid att få allt levererat snabbt och utan anstränging (jag öppnar instagram-appen, startar en serie på netflix eller kollar på ett youtube-klipp).

Böckerna har ändå en charm som de ovanstående saknar, så träna dig till läsning!

lasning-blogg.jpg

Börja med en riktigt bra bok

Om du känner att din läslust är på botten kan det krävas en riktigt bra bok för att väcka den igen.

Det finns böcker som suger läs(livs?)lusten ur en (Röda rummet jag tänker på dig) och då behövs en liten första hjälp i form energiboost (energibook). (Många parenteser här).

Hur vet jag då vilken bok som är riktigt bra? tänker du förstås.

Det är en knepigare fråga.

Du kan till exempel utgå från en författare som du har gillat tidigare, läsa om en bok som du älskade när du var i din bokslukar-period, välja en bok som senare har blivit till en film som du tyckte om (spoiler: boken är alltid bättre) eller söka efter boktips på min blogg ;)

Några böcker som jag har gillat mycket:
Mariette Lindsteins Sekten på Dimön
Stefan Ahnhem Offer utan ansikte
Daphne du Maurier Rebecca
Håkan Nesser Levande och döda i Winsford
Fredrik Backman Björnstad
Carlos Ruiz Zafón Vindens skugga
Kaj Korkea-aho Gräset är mörkare på andra sidan
Jonas Hassen Khemiri Pappaklausulen
Suzanne Collins Hungerspelen
Hanya Yanagihara Ett litet liv

läsläs-blogg.jpg

Hoppas du kommer igång med läsningen!

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: tre finlandssvenska nyheter

Det är rena rama julafton på den finlandssvenska bokscenen just nu!

Massor av härliga, både debuterande och erfarna, finlandssvenska författare har kommit ut med en mängd fina boknyheter under de senaste månaderna.

På sistone har jag läst Annika Luthers skrämmande samhällsaktuella roman De sista entusiasterna som handlar om ett livshotande virus. Jag har läst Merete Mazzarellas essäsamling Skulle vi alla kunna samsas? och Ann-Luise Bertells historiska släktkrönika Heiman.

Jag gillade dem alla (helt ojävigt!) så fortsätt läsa för recension.

De sista entusiasterna.JPG

Annika Luther (2019) De sista entusiasterna

Boksoundtrack: Povel Ramel & Wenche Myhre i “De sista entusiasterna” (en riktig öronmask!)

När coronaviruset ännu var ett avlägset virus i Asien och södra Europa tog jag mig an den här, helt ovetande om vad som komma skulle.

Boken utspelar sig i Helsingfors och till stor del på ett universitet. En forskare dör i sviterna av ett märkligt virus som snabbt sprider sig.

Det är inte utan rysningskänslor i ryggraden som jag läste den här. Det stora varvas med det lilla på ett trovärdigt sätt, och det är både samhälle och universitetspolitik som får sig en känga.

Jag har haft ett lite problematiskt förhållande till Luthers böcker tidigare.

Ofta börjar de starkt men dalar lite mot slutet och lämnar mig med en känsla av “den var bra men något fattades”. I den här boken lutar jag mot att det kan vara någon slags avrundning som jag inte upplever att Luther får till.

Ändå enormt aktuell och bra.

Skulle vi alla kunna samsas?.jpg

Merete Mazzarella (2020) Skulle vi alla kunna samsas?

Jag diggar Mazzarella.

Hon har ett så vasst öga för vår samtid samtidigt som inte dröjer vid samhällskritiken utan sträcker sig framåt, längre, bortom.

Den här essäsamlingen behandlar vår samtids tunga frågor såsom privatliv, massövervakning, klimatsituationen, nationalism och digitalisering — områden som är maffiga och som lätt orsakar antingen splittring eller uttråkning.

Mazzarella behandlar ändå dessa områden med värme och varvar de breda penseldragen med glimtar och detaljer ur sitt eget liv vilket gör det personligt och lättillgängligt på samma gång.

Håller jag med i precis allt? Nej, men det är lätt att tycka om boken i alla fall för det är allt annat än predikande och “ett sätt är rätt sätt”-tänk i den här.

Ögonöppnande och tankeväckande!

Heiman.jpg

Ann-Luise Bertell (2020) Heiman

Den här romanen handlar om Elof som växer upp i det tidiga 1900-talets Finland.

Den handlar om krigen, jordbruket, de egna ägorna (=heiman), dåliga tider och det emotionellt kyliga klimatet under nämnda tidpunkt.

Likt Vänd om min längtan är kapitlen också i den här korta och behandlar Elofs hela livshistoria i fläckar, ögonblick.

Jag irriterade mig inledningsvis på de korta kapitlen. Jag upplevde att de störde läs- och berättelseflytet.

Först när jag gav mig själv generöst med sammanhållen tid för att sträckläsa boken upplevde jag en kontakt med både huvudpersonen Elof och de andra karaktärerna i boken. Och först då kom jag att verkligen uppskatta och leva mig in i handlingen och den österbottniska byn som målas fram.

Du kanske, likt jag själv, tänker: har vi inte redan läst vår beskärda del av dessa släktkrönikor från krigstida Finland?

Efteråt är svaret: nej, det har vi uppenbarligen inte.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Februariböcker 2020

I februari har jag haft en gratismånad ljudbokstjänst och det har jag fullkomligt älskat.

Jag som har haft ett avigt förhållande till ljudböcker (för att jag ofta somnar eller blir försjunken i egna fantasier) har funnit, att så länge jag håller mig sysselsatt med till exempel hushållsysslor eller med en rask promenad kan jag lyssna i timmar.

Världens bästa grej är att diska långsamt och lyssna på ljudbok!

Här kommer en snabb överblick över mina februariböcker, varsågoda.

Håkan Nesser (2002) Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Är Håkan Nesser författaren med de mest udda boktitlarna? Svar ja. Det till trots är nästan alla hans böcker helt i min smak. Så också denna.

Sally Rooney (2019) Normala människor. Läste Rooneys debutroman i januari och fortsatte med den här i februari. Gillade helt okej men tyckte ännu bättre om Samtal med vänner.

Christel Sundqvist (2016) Vonne och Marie. Häftigt att läsa en roman som inte bara utspelar sig i min stad utan till och med på min arbetsplats (trots att det inte är explicit uttalat). Boken handlar väldigt lite om relationen mellan just Vonne och Marie men påminner om Heidi Hakalas bok Bara lite till fast med en huvudperson i medelåldern.

Matilda Gustavsson (2019) Klubben. SÅ intressant läsning om journalisten som grävde i Kulturprofilen och Forums verksamhet. Recension här.

Niklas Natt och Dag (2017) 1793. Den här förvånade mig över hur bra den var. En annorlunda och läsvärd historisk deckare. Recension här.

Monica Borg-Sunabacka (2019) 1918. En ungdomsroman om det turbulenta året 1918 i Finland. Fungerar bra för läsare i åldern 9-15. Häftigt att läsa om hur de riksomfattande händelserna utspelade sig i grannstaden Jakobstad.

Katarina Frostenson (2019) K. Också den här om Kulturprofilen och Forum men ur ett helt annat perspektiv, nämligen ur Kulturprofilens frus. Recension här.

Malin Kivelä (2019) Hjärtat. Lågmält och hjärtskärande om ett nyfött barn med en hjärtsjukdom. Maktlösheten och bergochdalbanan av känslor blev påtaglig. Läsvärd.

Mikael Niemi (2017) Koka Björn. Månadens bokklubbsbok. Också den här en historisk deckare men den här gången med prosten, vetenskapsmannen och botanikern Lars Levi Laestadius i huvudrollen. En härlig Sherlock Holmes och Watson-känsla över denna.

Rosanna Fellman (2019) Strömsöborna. Debutdiktsamlingen av den här Jakobstadsbördiga författaren. Dikterna är kvicka, uppenbarligen påverkade av spoken word-traditionen. Samhällskritiskt, vasst och onådigt. Jag gillar.

Elisabeth Acevedo (2018) The Poet X. Den här blev jag rekommenderad av min amerikanska vän. Prosalyriskt om att vara ung amerikan med Dominikanskt ursprung. Om hur människans ramar och gränser kan kväva och om emancipation och strävan efter frigörelse.

Niklas Natt och Dag (2019) 1794. Del två i den här Bellman Noir-serien. Började bättre än föregångaren 1793 trots att det tog ett tag att förstå varför boken inleddes med ett så långt avstick. Också den här läsvärd!

Fatima Bremmer (2017) Ett jävla solsken. En av de bästa böckerna i februari. Jag hade ingen aning om vem Ester Blenda Nordström var, men allt jag inte visste att jag ville veta om henne fick jag veta. Ett äventyr, välskrivet och väluppbyggt. Jag är så fasincerad och imponerad! LÄS!

Matthew Walker (2017/2018) Sömngåtan. Oerhört fascinerande om sömnforskning. Aldrig har något så vanligt blivit så spännande. På ett sätt livsomvälvande för mig.

Legend.jpg

Marie Lu (2011/2013) Legend. Året 2020 är uppenbarligen året jag läser dystopiska ungdomsromaner. Väldigt lik Hungerspelen fastän jag inte föll lika uppenbart för den här. Ändå spännande intrig — jag kommer absolut att läsa de övriga böckerna.

Vilken bok blev du nyfiken på att bekanta dig med?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: tre gånger svenskt

Det har varit en hel del ljudböcker och en hel del svenska författare på sistone.

Jag har fördjupat mig i skandalen med Kulturprofilen ur två olika synvinklar och läst en prisbelönt svensk ”historisk” roman.

Två av böckerna fick 5/5 stjärnor av mig så fortsätt läsa för finfina boktips!

Adjustments.jpeg

Matilda Gustavsson (2019) Klubben

Skriven av kulturjournalisten som blev den grävande journalisten som avslöjade verkligheten bakom Kulturprofilen och Forum.

Den här boken är hennes berättelse samtidigt som andras röster, bland annat offrens, vävs in på ett smidigt och gripande sätt.

Jag höll andan när jag lyssnade igenom den här, jag ville inte missa ett ord, inte en enda detalj.

På ett sätt känns det hemskt att människors fruktansvärda upplevelser och en mans odrägliga beteende blir föremål för mitt intresse, å andra sidan är den här boken ett levande bevis på hur ingen ligger säkert då det kommer till manipulation, övergrepp och maktutövande.

Välskriven, väluppbyggd och viktig. Läs!

Adjustments.jpeg

Katarina Frostenson (2019) K

Myntet har två sidor och i andan av att ta del av flera människors perspektiv på samma händelser ville jag genast läsa den här efter Klubben.

Frostenson kombinerar olika genrer och tar in element från religion, konst- och litteraturhistoria och lyrik för att i en dagboks/reflektionsliknande text redogöra för vad som hände med Kulturprofilen och henne efter att den avslöjande artikeln publicerades.

Å ena sidan är jag lite besviken över att boken sist och slutligen inte handlade så mycket om just #metoo och Svenska Akademien.

Å andra sidan vet jag inte vad jag skulle tänka ifall boken mer explicit hade behandlat de händelserna, för allt som nämns om det nu görs i en avfärdande, arrogant ton som dessvärre underminerar trovärdigheten.

Hmm, svårt att säga vad jag tänker om denna. Läs den gärna själv för att skapa din uppfattning.

Adjustments.jpeg

Niklas Natt och Dag (2017) 1793

Pärmbilden är intetsägande och allt jag hade läst om boken innan gjorde mig föga imponerad.

Så fel ens första antagande kan vara ibland.

Det här är en bok som måste upplevas, helst i form av ljudbok, för att kunna begripas.

Ramberättelsen: år 1973. Ett förskräckligt mord som två män beslutar sig för att försöka lösa. Olika människors berättelser leder historien framåt och svaret till vad som har hänt blir sakta uppenbart.

Den här boken är ryslig och för mig var den lite kämpig att komma in i, men när jag väl hade fått upp takten ville jag inte sluta lyssna.

Jag har redan börjat på uppföljaren, 1794, och det säger väldigt mycket! Väldigt läsvärd!

Blev du taggad på att läsa någon av ovanstående?

Har du redan läst? Vad tyckte du isåfall?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Januariböcker 2020

Nytt år, nytt koncept!

Utöver mina läst på sistone inlägg kommer jag också att sammanställa en miniversion av det jag har läst under månaden.

Vi är ju redan inne i februari nu och jag får blicka tillbaka över januarimånadens bokskörd.

Så här såg den ut:

Håkan Nesser (1993) Det grovmaskiga nätet. Jag har som mål att läsa mera Nesser under 2020. Det här är första delen om van Veeteren. Inte så där typiskt rå och brutal som deckare i vår samtid, snarare en skön intellektuellt stimulerande detektivroman.

Marit Kapla (2019) Osebol. Den här är maffig till sitt omfång och fin till sitt innehåll. Kapla har intervjuat de kvarvarande människorna i en utdöende stad. Hög igenkänningsfaktor och fascinerande livsöden. Längre recension hittar du här.

Sally Rooney (2017) Samtal med vänner. Den här boken stör och berör, som alla goda romaner ska. Jag störde mig på pretentiösheten, huvudkaraktären Frances ständigt kyliga sätt men berördes över de träffande beskrivningarna över samtidsmänniskan livsvillkor. Längre recension här.

J. M Coetzee (1999) Onåd. På ett plan handlar den här om en universitetslärare i Sydafrika (efter apartheid) som har en affär med en studerande. Affären uppdagas och han flyttar till landet för att bo hos sin dotter som har en hundfarm. På ett annat plan handlar den om ras, makt, skam, apartheid och våld mot kvinnor.

Suzanne Collins (2008) Hungerspelen. Det här var min favorit under hela januari. En dystopi som inte alls förskönar våld bland barn och unga som jag först trodde. (När den här kom ut för tio år sedan trodde jag den handlade om anorexi, så fel man kan ha!). Recension här.

Paulo Coleho (1908/1995) Alkemisten. Meh. Hade inte läst något av Coelho tidigare. Är inte jättetaggad på att göra det heller efter den här som ändå verkar vara “hans mest hyllade”. Recension här.

Astrid Lindgren (1973) Bröderna Lejonhjärta. Jag försökte läsa den här som högläsningsbok med Sam, men grät efter sida två så det företagandet gick inte så jättebra precis. Fantastisk klassiker med tidlöst, gripande innehåll. Ett måste att läsa!

Håkan Nesser (1994) Borkmanns punkt. Projekt “Läsa Nesser” fortlöper med del två av van Veeteren. Den här litelite sämre än den första, men också den en intellektuell njutning.

Suzanne Collins (2009) Fatta eld. Hungerspelen del II. Jag gillar intrigen i den här ännu bättre än i den första boken, men huvudkaraktären Katniss aldrig sinande patos och rättvisekänsla blir mig lite väl mycket. Hade önskat mig en lite mer mångbottnad personlighetsskildring.

Yrsa Daley-Ward (2014) Bone. Fick den här diktsamlingen av min vän Dominique från Boston. Jag gillar den enormt och stör mig på min dåliga kulturella kompetens: hade svårt att förstå en hel del intertexter och anspelningar.

Karin Erlandsson (2019) Alla orden i mig. Provocerande och hänförande om text och skrivande. Recension här.

Mohsin Hamid (2017) Exit väst. En bok om dörrar till nya världar, nya liv. Om flykt och rädsla, rotadhet och främlingskap. Lågmäld och läsvärd. Recension här.

Helle Helle (2016) Om du vill. En man och en kvinna tappar bort sig på en löptur och blir tvungna att ty sig till varandra för att överleva. Om liv som delas, vad man väljer att berätta vid människomöten, hur naturen uppfattas av nutidsmänniskan. Den hade goda förutsättningar men faller platt för mig. Läs den ändå, om du vill.

Suzanne Collins (2010) Revolt. Galet mycket hatkärlek till att läsa den sista boken i serien. Älskade varje sekund, hatade att varje sekund var ett steg närmare slutet. Helförtjust i den här serien. Läs! Läs!

Tusen olevda liv finns inom mig.jpg

Tomas Sjödin (2011) Tusen olevda liv finns inom mig. [Ugh vilken bildkvalitet!]. En präst lämnar hem och hus för att slutföra ett projekt efter sin framlidna fru. En bok om att sörja, förtränga, hitta ny vänskap och ny tändning också på ålderns höst. Gripande vackert.

Har du läst någon av ovanstående?

Fanns det någon bok som du blev intresserad av att läsa?

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: jakten på lycka

Vad ska till för att en människa ska känna sig lycklig?

Böcker som jag har läst på sistone har mer eller mindre medvetet behandlat den här frågan, och nedan presenterar jag dem.

Jag har läst Karin Erlandssons självbiografiska essä/skrivdagbok Alla orden i mig, Mohsin Hamids hyllade bok Exit Väst samt en av Paulo Coelhos mest kända böcker Alkemisten.

Alla orden i mig.jpg

Karin Erlandsson (2019) Alla orden i mig

Det här är en bok om att skriva.

Men egentligen är det en bok om att skriva om man är Karin Erlandsson. Hon är sannerligen en makalös kvinna som helt enkelt sätter upp att hon ska skriva säg 5000 ord på en dag och så ger hon sig inte innan hon är klar.

Jag tror att jag har ett lite mer romantiskt förhållande till skrivande, för jag hennes sätt att skriva kan jag inte alls identifiera mig i.

Det oaktat är det oerhört fascinerande, stundvis provocerande, läsning som jag särskilt tog till mig nu när jag själv är inne i en omfattande skrivprocess.

Så trots att boken sticker i ögonen på sina ställen är det en väldigt ärlig och icke-förskönande bild av författarskap och skrivande som målas upp. Det uppskattar jag.

Exit väst.jpg

Mohsin Hamid (2017) Exit Väst

En lågmäld och gripande samtidsskildring.

Den handlar om två människor som möts i en värld som rämnar. Den handlar om flykt och främlingskap, om förlust och familj.

Den handlar om dörrar som öppnas upp till det nya, och den handlar om att våga gå igenom dessa dörrar. Bokstavligen.

Jag storgillar den här boken. Den är samhällskritisk på ett subtilt sätt samtidigt som den har inslag av … magisk realism? scifi? dystopi? Jag har svårt att sätta fingret på vad men jag gillar det.

Språket är minimalistiskt och skört och innehållet påminner mig mycket om Alice Zeniters Konsten att förlora. Läsvärda båda två!

Alkemisten.jpg

Paulo Coelho (1988/1995) Alkemisten

Nästan alla listor jag googlar mig fram till i jakt på boktips innehåller den här.

Helt ärligt vet jag inte riktigt varför.

Den inleddes starkt med sin sagolika, fabelaktiga berättelse om en pojke som söker efter sitt livsöde men någonstans efter de tio första sidorna är jag redan uttråkad.

Lyckligtvis var boken kort och koncis och inte mycket längre än den var, för i slutändan fick jag utslag av alla pinterestvänliga carpe diem-citat boken var överfylld av.

Om allt klysch hade skalats bort hade jag tyckt om den avsevärt mycket mer.

Men å andra sidan vet jag inte hur mycket av den redan tunna boken skulle vara kvar efter en sådan storstädning.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Läst på sistone: vem jag är

Läsåret 2020 har börjat helt okej.

Jag blir aldrig mätt på böcker, jag känner aldrig att jag har läst tillräckligt för mitt eget höga nöjes skull, men visst har jag kommit igång med läsningen också i år.

Bland annat har jag läst om böcker som på olika sätt har handlat om identitetsfrågor och kanske framför allt frågor om vem är jag i förhållande till min omgivning, mina relationer, min tid, mitt samhälle.

Nedan presenterar jag kort tre böcker om de här frågorna: Augustiprisvinnaren 2019 Osebol av Marit Kapla, den så omtalade Samtal med vänner av Sally Rooney och sist men inte minst Hungerspelen av Suzanne Collins.

Fortsätt läsa för recension och tips!

Osebol.JPEG

Marit Kapla (2019) Osebol

Osebol är en ort i Sverige som precis som många orter i Finland sakta men säkert tunnas ut i befolkningsväg.

Marit Kapla har intervjuat i princip alla vuxna människor som är kvar på orten och i den här märkliga, härliga hybridgenren får vi läsa om människornas liv i Osebol.

Till sitt omfång, till sin layout och till sitt tema påminner boken väldigt mycket om Ædnan av Linnea Axelsson och den jämförelsen är dessvärre till Osebols nackdel. Jag älskade Ædnan och hade därför svårt att ta till mig en väldigt liknande bok som inte levde upp till samma nivå.

Det oaktat är Osebol en bok som drabbade mig. Jag känner med och för personerna och grips av deras ofta dramatiska livsöden. Det är en bok om en döende stad som ändå är så fylld av hopp och liv.

En vacker, lågmäld men stark bok.

Samtal med vänner.jpg

Sally Rooney (2017) Samtal med vänner

Den här boken har jag hört talas om en hel del, inte minst eftersom en podcast på HBL med samma namn har uppkommit efter den här boken. Jag var, precis som ofta när det gäller hypade böcker, skeptisk till en början.

Men min skepticism mjuknade och jag blev rätt och slätt imponerad. Rooney målar upp samtidskvinnans livsvillkor på ett nästan obehagligt precist sätt.

Huvudkaraktären Frances är en rasande intelligent studerande som tillsammans med sin vän Bobbi lär känna ett välkänt författar-skådespelarpar i Dublin. Boken kretsar kring the clash of samhällsklasser, komplicerade relationer, kampen om status och längtan efter integritet och distans.

Det är inte själva handlingen som fångar mig i den här utan det är detaljrikedomen. “Hur visste Rooney att man precis i sådana där situationer biter sig nervöst om läppen?” och “Det där är välbeskrivet” var tankar som ofta dök upp när jag läste.

Fascinerande, alltså, i den bemärkelsen.

Hungerspelen.jpg

Suzanne Collins (2008) Hungerspelen #1

Jag är pinsamt sen med att läsa den här, men i alla fall.

När de här kom ut för lite mer än tio år sedan valde jag medvetet att inte läsa dem (och inte heller se filmerna).

Jag tyckte intrigen lät så fruktansvärd: att tjugofyra barn låses in på en arena där endast en av dem överlever. Eftersom jag själv led av en sådan weltschmerz vid den här tidpunkten kunde jag inte ta till mig en sådan ångest.

Jag var inte redo för de här böckerna då, men åh vad jag var redo nu.

Till skillnad från vad jag trodde frossar boken inte i brutaliteten. Nej, våldet är avskalat och egentligen en stor bisak i den större (magnifika) berättelsen.

Katniss Everdeen är en stjärna. Visst blir jag lite irriterad över att hon alltid är så sjukt rättvis och självuppoffrande, men å andra sidan är hon en karaktär som är mångbottnad och ständigt stadd i förändring.

Har du inte läst de här böckerna tidigare ska du absolut göra det.

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.

Bokåret 2019

Det är den sista dagen på 2019.

Eftersom jag redan har gjort en summering av årtiondet 2010 tänkte jag inte ägna mer inlägg åt liknande.

Istället vill jag ägna det här inlägget åt min favorit: böckerna.

Förra året beslöt jag att börja fotografera pärmbilder på de böcker jag läser, och slutresultatet blev ett härligt maffigt bokgalleri och samma sak ville jag göra i år.

Inledningsvis kan jag säga att jag är uppriktigt förvånad över den mängd böcker jag har haft möjligheten att läsa i år: jag landade på en siffra på 130 böcker!

Det är långt mer än jag själv hade tänkt eller ens kunnat ana med mitt mål på 100 böcker.

Jag har läst enormt mycket bra grejer det här året. Till min stora glädje har jag läst en hel del ungdomslitteratur vilket hittills har varit en bristvara i mitt läsförråd. Jag har också läst böcker av författare från andra världsdelar är Europa och Nordamerika vilket jag strävade efter under 2019.

Så, bästa läsare, här är mitt färgsprakande bokår 2019, varsågoda!

Min bästa bok i år? Lätt: alla böcker av Carlos Ruiz Zafón. Börja med Vindens skugga och sen är du fast!

Hittar du någon som du blir nyfiken på?

Recension på samtliga böcker hittar du
på min Goodreadsprofil

Gilla och kommentera gärna, också anonymt och utan e-postadress. Var snäll. Jag bibehåller rätten att radera kommentarer.