Fem saker ni inte visste om mina syskon

Jag har vuxit upp i en familj med fem barn.

Folk frågar ibland hur det har varit att växa upp i en (sett till det finländska medeltalet) stor familj, och mitt svar är alltid att det på riktigt har varit underbart.

Under de senaste åren har jag särskilt kommit att uppskatta den relation jag har med mina syskon.

Det är så värdefullt att ha goda relationer med de människor som har vuxit upp i samma förhållanden och som känner en sedan barnsben.

Så, i andan av uppskattning vill jag lista fem saker ni inte visste om syskonen Åström.

Några syskon och några ingifta. Alla fina!

Vi har aldrig grälat
När jag på film har sett hur syskon brottas, river i hår, smäller i dörrar, inte pratar med varandra eller annars bara är riktiga sk*tstövlar åt varandra blir jag uppriktigt förvånad. Visst har vi smågnabbats, stört oss på varandra och irriterat klagat åt våra föräldrar ibland men ingen av oss har någonsin riktigt grälat med varandra.

Vi delar samma humor
Trots att vi är väldigt olika har vi en humor som (endast?) aktiveras när vi träffas sinsemellan. Det är en typ av humor som är väldigt fokuserad på språk, ordvitsar och roliga händelser som har inträffat. Om någon för tio år sedan har gjort eller sagt något lustigt är det rätt säkert att den personen får höra om det. Gång på gång. Det är lite irriterande ibland men oftast oskyldigt och roligt.

Vi gillar de flesta sporter men…
Vi har INTE lärt oss den ädla konsten att uppskatta simning eller skidåkning. Fotboll och baseball (inte den finländska nationalsporten utan snarare den amerikanska versionen) är våra favoritgrenar. Även i vuxen ålder brukar vi köra några matcher när vi alla är på besök i Rödsö.

Trots att vi har vuxit upp på landet är vi inte särskilt “jordnära”
Vi har bokstavligen vuxit upp med kor på ängarna omkring oss men ingen av oss är varken jordbrukiga, grönfingrade eller naturintresserade av oss.

Vi är musikaliska
Att jag, min äldre bror och syster håller på med musik är kanske inte så förvånande i och med att vi har ett syskonband, men att även mina yngre bröder Elis och Otto är superduktiga på att sjunga och att de spelar trummor respektive elgitarr är kanske något som inte de flesta vet.

Idag får jag träffa alla mina syskon och det är guld!

Bild från 2016 – vilka småttingar vi var!

Jag väljer dig

Vi firar förlovningsdag idag, min Samuel och jag.

Faktumet att vi har varit ett par under en tredejedel av vår levnadstid är en hisnande tanke.

Så är också faktumet att vi så tidigt vågade välja varandra; att vi så tidigt vågade ge oss i kast med det livsomvälvande men förvånansvärt banala som det innebär att dagligen säga ja till varandra.

Då vi förlovade oss visste vi inte vilka vi skulle bli, det vet vi ju knappt ännu heller. Och det är därför jag tycker det var modigt av oss att så tidigt välja att gå med varandra.

Det har faktiskt varit ett av de bästa besluten i mitt liv. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Vi båda har vuxit upp med Pokémon där en av catch phrasen lyder “[Namn på Pokémon-figur] jag väljer dig!”. Och om du hade varit en Pokémon hade jag uttryckt just de orden.

Samuel, jag väljer dig.

Varje dag, gång på gång. Lätt.

Odramatiskt

Livet just nu är sjukstuga dag 10, ett kylskåp som ekar tomt och ett hem som borde ha städats för en vecka sedan.

Men jag övar mig i konsten att förhålla mig till tillvaron lite mer … odramatiskt.

Jag har sänkt alla krav på att göra min egen babymat och tänker att det inte behöver vara så vidlyftigt och dramatiskt.

För det första för att jag är omåttligt ointresserad av matlagning över huvud taget, och för det andra är jag ännu mer ointresserad av att laga storslagna rätter åt en baby som dessutom äter kanske två skedar. För det tredje finns det ju superbra babymat på burk så varför skulle jag envisas med att kocka då?

Jag har också tänkt på att försöka anta en mer odramatisk hållning till livet när det gäller mycket annat:

Som mitt jobb (det är ju bara en avhandling), min kropp (det är bara en kropp, den är grundfrisk och stark och har fött barn och är helt otrolig när jag tänker på det), mitt hem (det ser inte ut som jag hade önskat och är långt ifrån magasinvänligt men det är funktionellt och tryggt och hem).

Det som verkligen är dramatiskt i livet är verkligen dramatiskt, och i min skyddade tillvaro är det lätt att skapa problem där inga finns.

Därför vill jag försöka avdramatisera det som inte behöver vara så dramatiskt.

Vi får se hur jag lyckas med det.

Jag som försöker ta tillvaron med lite mindre dramatik

Mammadagbok, del 1

Att vara mammaledig och ha en vardag som till stor del handlar om rutiner och tupplurer är både lätt och krävande.

Lätt för att det knappast handlar om kärnfysik att få ett barn att äta och sova och hållas nöjd. På ett teoretiskt plan är det inte alls svårt.

Men det är ändå krävande.

För en baby ska sova väldigt många gånger om dagen och det är enerverande om babyn inte somnar när den är övertrött, eller om den är tröstlös med ihållande magknip, eller om en moped med avklippt förgasare (eller vad nu har??) vrålar förbi precis när babyn har somnat.

På ett emotionellt och praktiskt plan är just det krävande och tufft ibland.

Och jag försöker hitta en sund balansgång mellan att:

1) inte tänka att det är så allvarligt, för ur ett större perspektiv är det verkligen inte det

och

2) acceptera att det här är min situation just nu: visa mig själv nåd och inte förminska faktumet att det är krävande ibland.

Med handen på hjärtat hade jag aldrig förstått vad som möjligtvis kan vara så utmanande med att vara hemma med barn.

Det låter jätteskönt ju: man bara chillar, leker, gosar, plockstädar lite då babyn sover, kaffedejtar en massa vårdlediga mammor och nemas problemas hakuna matata.

Nu inser jag vilken emotionellt utmanande tid det är: det är som att hopp och förtvivlan brottas med varandra under samma dag, under samma timme!

Och efter en hel dag är åtminstone jag ofta emotionellt utpumpad.

Här skulle jag kunna avsluta med nåt i stil med att “och fastän jag inte alltid tycker att det är jättelätt att vara hemma betyder det ju inte att jag inte älskar mitt barn”

men det vore att skriva självklarheter.

Jag tror att vi alla vet det vi det här laget och att vi kan gå vidare från den diskussionen.

Det här är min by

Fem år sedan på en Kokkola Cup turnering:

Jag stod och följde med en fotbollsmatch med mitt rödvita GBK, men med lika stort intresse följde jag ett gäng vuxna vänner med barn som hade slagit läger vid sidan av planen.

Och när jag säger att de hade ”slagit läger” är det inte alls en metafor.

Picknickfiltar, ihopfällbara stolar, parasoller, matsäckar, fotbollar, barnvagnar, cyklar, ryggsäckar och en massa, massa människor. På fotbollsplanen sprang åtminstone tre av vännernas samlade barn, men vid sidan av planen sprang kanske det tredubbla.

Det var en kaotisk, härlig, galen syn.

Alla barnen som yrade runt och spelade fotboll, brottades eller lekte med några medhavda leksaker.

Alla vuxna som försökte följa med matchen, följa med barnen vid sidan av planen, prata med vännerna, dricka kaffet och se till att varken extra barn eller bollar åker in på planen och plötsligt MÅÅÅL åt dem? åt OSS? HEJA GBK!

Ungefär så minns jag det.

Mest av allt minns jag ändå det här: att de vuxna ställde upp för varandra och hjälptes åt att hålla reda på alla barn.

En av vännerna höll någon annans baby i famnen, då denna babys mamma snabbt skyndade iväg på toa med ett äldre syskon. En av vännerna tog med sig kanske fem av barnen för att köpa saft i hettan. En av vännerna ingrep i en brottningsmatch mellan två barn som inte var dennes egna.

De här vännerna var varandras by och det var underbart att se.

Och jag minns att jag tänkte att jag också vill ha det där.

Jag vill också ha en by där vi hjälps åt, där vi bär varandras bördor och barn.

Där vi har det förtroendet och den relation emellan oss vuxna, att det känns som en naturlig förlängning att uppfostra varandras barn på det här sättet.

Livet hände och fem år senare befinner jag mig mitt i min egen by.

En by som till viss del är bokstavlig, då många av mina goda vänner med familjer bor i samma område. Men i min by finns också de som bor på annat ort till och med i annat land.

Likväl är de min by.

Jag är så tacksam och rörd över att få ha alla dessa vänner i mitt liv; att få ha min egen by.

En del av min by. Men den är så stor, så rik. Tacksam för var och en av er 🤎

Hänsynsfullheten

Jag bor i ett bostadsområde där det finns massor av barnfamiljer.

Det märks på mängden barnvagnar, sandlådor, lekparker och sparkcyklar.

Det är ett växande område också. Vart jag än tar mig på mina dagliga vagnpromenader går jag förbi nybyggen, grävmaskiner och husprojekt.

Men eftersom det är ett utpräglat barnfamiljsområde har jag märkt en sak som gör mig rörd:

det finns en stor respekt för barn här. Åtminstone för barnvagnar och sovande barn.

För ofta när jag är ute på promenad med en sovande M märker jag att bilar saktar ner, växlar upp eller till och med rullar ljudlöst förbi utan att trycka på gasen.

Hur fint är det väl inte när stora lastbilar fulla med stenbumlingar gör sitt bästa för att undvika onödigt buller som riskerar väcka babyn.

När mopeder släpper på gasen och bara sakta puttrar förbi.

Tänk vad en liten människa kan åstadkomma. Tänk vilken respekt och vilken hänsyn.

Visst finns det undantag också, men att jag oftast ändå noterar denna hänsynsfullhet gör mig så tacksam över att få bo just här.

Meningen

Ska allt vi människor är med om ha en mening?

Jag vet inte, men den frågan har gäckat mig på sistone.

För jag har väldigt svårt att tro att alla händelser - särskilt de svåra händelserna - i våra liv bör ha någon direkt mening.

Tanken på att försöka hitta mening i en avgrundsdjup verklighet är både tröstlös och kravfylld.

Hur kan man hitta mening i det nattsvarta, obegripliga? Hur kan en bottenlös smärta tänkas ha en mening?

Hur kan vi, när vi har öppna, blödande sår behöva fundera på varför vi måste gå igenom det vi gör?

Helt ärligt tror jag inte att vi mår bra av att tänka att allt det vi är med om ska ha en mening.

Så här tänker jag.

Att livet törnar och tär. Livet ger ibland ordentliga sår.

Och ett sår måste i första hand tas hand om. Förbindas, vårdas, få läka.

Det måste få ta tid.

För med tid bildas ärrvävnad.

Och kanske, men bara kanske, när det nattsvarta har övergått i ljusning och när det pulserande såret har bytts mot ett omhändertaget ärr går det att se något meningsfullt i det.

I alla fall för mig är den tanken mycket mer hoppfull, trösterik: att vi inte behöver söka efter en mening i allt, men att en hel del kan bli meningsfullt i efter hand i alla fall.

Men vi ska inte söka mening utifrån såret utan från ärret.

Och där tror jag hela skillnaden ligger.

Ödmjuk planering

Jag står förbryllad och ödmjuk inför de läxor och insikter som föräldraskapet ger mig.

Det är inga läxor som jag medvetet har sökt mig till, utan något jag helt enkelt har slungats in i och varit tvungen att konfronteras med.

Vår dotter lär mig så mycket om livet. Hon är totalt omedveten om det, men likväl.

Just nu tänker jag mycket på begreppet öppenhet, då det har varit den insikt som har präglat min tillvaro på sistone.

För så här är det:

Jag har planerat min dag in i minsta detalj; synkroniserat min to do-lista med Mollys sovschema, ordnat logistiken så att tupplurer utförs under bilfärden från plats A till plats B, packat med alla välbehövliga saker och helt enkelt gjort en minutiös förberedelse.

Ändå
kan allt gå helt i stöpet.

Tre timmars sovtur blir en timmes. Katten spyr hårbollar på mattan. Blöjan läcker och förstör bilstolen. Jag blir nersölad av valfri kroppsvätska. Hinner sist och slutligen inte i tid på grund av vägbyggen.

All den grundliga planeringen jag har gjort var, mer eller mindre, helt onödig.

Och andra gånger är det så här:

Jag vågar knappt lämna hemmet för att Molly brukar vagnvägra. Jag är lite för trött och bekymrad över hur det ska gå men bestämmer mig för att åka ändå. Jag rafsar ner ett ombyte och ett blöjpaket i all hast. Glömmer snuttefilten. Glömmer hudsalvan. Beredd på att få åka hem i förtid.

Men då går allt som smort.

Livet med barn lär mig vikten av öppenhet; att vara öppen för att det som vanligtvis brukar funka kanske inte alls gör det, och det som brukar vara omöjligt plötsligt kan bli hur bra som helst.

En öppenhet som handlar om att ta saker och ting som de kommer och inte försöka förutse hur det kommer bli – inte åt någondera håll.

En öppenhet som handlar om tryggheten i att jag och vi tillsammans klarar av de situationer som uppstår – även fastän vi inte har planerat in dem.

En öppenhet som handlar om att släppa tyglarna och försöka att inte ta saker och ting på alldeles för stort allvar.

Jag som är en kontrollmänniska och som älskar en förutsägbar tillvaro får jobba hårt på det här.

Fortfarande håller jag fast vid att planering är bra och viktigt, men det är inte hela världen fastän planeringen skiter sig och jag får improvisera.

Kanske den här typen av planering kunde kallas öppen planering, eller ännu hellre: ödmjuk planering.

Hur vi fick veta

Exakt för ett år sedan fick vi veta att vi väntade barn.

Min kropp är vanligtvis punktligt som ett Schweiziskt urverk, men plötsligt var jag en dag sen.

“Nå, några timmar hit eller dit är kanske inte hela världen” tänkte jag. Men när jag ännu var sen följande dag började jag misstänka något.

Så jag köpte hem ett graviditetstest. Eller ja, rättare sagt 8 stycken graviditetstest.

Jag förstod hur jag skulle använda dem men inte hur jag skulle tolka dem.

“Ett kontrollstreck ja, men vad betyder det där andra strecket? Visst ska det där utslagsstrecket vara minst lika starkt – helst starkare – än kontrollstrecket för att över huvud taget gillas? Ett svagt ljuslila streck betyder ju ingenting. Nä, det gör det ju inte.”

Första bilden med baby i mage (men det visste vi inte ännu).

Första gemensamma bilden sen vi fick veta att vi skulle bli tre.

Under hela helgen testade jag mig således igenom 8 stycken test, som samtliga visade två streck. Men av någon anledning hade jag fått för mig att båda strecken ska vara lika tydliga för att det ska räknas som ett positivt svar.

På söndag kväll, efter att ha fått samma utslag (alla positiva, men det fattade jag inte då) på åtta test började vi Googla (jag förstår inte varför vi inte bara läste instruktionerna på förpackningen!? Eller varför vi började Googla så sent!? Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring och någon typ av märklig overklighetskänsla).

Och vi insåg, efter en timme av intensiv googling, att redan ett yttepyttelitet streck är ett positivt graviditetstest. Ett utslag, oavsett hur svagt, betyder att jag är gravid.

Och känslan när det så sakta sjönk in?

Mild chock. Vi kunde inte ta in det. Vi grät, skrattade, och upprepade gång efter gång “Nej det kan inte stämma”.

Tröttheten i den första trimestern. Ugh. Den var galen.

Dagen därpå köpte jag ett av dom där dyra testen.

Och det visade ett stort fett plustecken över hela skärmen. Jag kunde inte förneka det längre. Det var rätt odiskutabelt.

Jag åkte in till jobbet men kunde inte koncentrera mig. Jag hade ju inte haft några kroppsliga känningar alls. Vid den tiden tränade jag 6–7 gånger i veckan, jobbade 100 %, höll fyra spelningar efter varandra och mådde toppen.

När jag hade börjat inse hur sakerna låg till ville jag förstås veta datumet för BF. Jag tänkte att det ju måste bli någon gång i början av juni.

“Jag är ju typ bara 1-2 dagar gravid ännu. Det är ju 40 veckor kvar, 40 veckor är en lååång tid.”

Via kvinnohusets graviditetskalkylator fyllde jag i uppgifter och fick svaret:

Beräknat datum 30.4 du är gravid i vecka 5.

VECKA 5 !!!
HUR KAN MAN GÅ FRÅN VECKA 0 TILL VECKA 5!?!?!

Lite, nej inget, visste jag om hur man räknar en graviditet. I vilken värld börjar man från 5!? I all rimlighetens namn ska man ju börja från nollstrecket och jobba sig uppåt därifrån, varifrån har de här fem första veckorna kommit!?

Som gravid var andfåddheten på mina träningspass var något helt nytt! Att försöka instruera, heja på och halvt ropa i en mikrofon samtidigt som jag rörde på mig var utmanande, men av någon anledning gick det.

När jag väl visste att jag var gravid började jag snart notera symptomen.

Tröttheten var det första jag lade märke till.

En trötthet som jag aldrig hade upplevt tidigare. En trötthet som fick mig att sova som en stock mellan 21–07 och dessutom fick mig att utan problem ta en två-timmars tupplur efter jobbet. Ibland tog jag till och med en lunchtupplur under arbetsdagen för jag var helt slut.

Kissnödigheten kom också väldigt tidig. Sen kom andfåddheten. Och morgonillamåendet, magknipet, HUNGERN. Doft- och smakkänsligheten. Tonårsaknen.

Vi ville inte berätta åt någon om graviditeten innan vårt första ultraljud och efter de första 12 kritiska veckorna.

Men vi var inte jättesmidiga och diskreta alla gånger. Som när vi hade varit på inskrivningsbesök till rådgivningen och sedan lämnat fram en massa “Vi väntar barn”-broschyer på köksbordet när vi bjöd in grannarna på spontankaffe.

Första magbilden. Vecka 12.

Oj oj. Många minnen. Vilken resa.

Ett år senare är det så självklart att det var lilla M hela tiden.

Det gör oss så tacksamma.

Öppna handflator

Idag har jag tänkt mycket på skillnaden mellan knutna nävar och öppna handflator.

Bildligt och reellt.

För i så många sammanhang är sättet vi håller våra händer på avgörande för hur vi hanterar situationen.

Våra händer är avslöjande, våra händer vittnar om vårt sinnestillstånd.

Ilskna knogar som vitnar, händer som vrids i osäkerhet, händer som gör sig redo att slåss knyts till nävar.

Men våra händer är inte bara ett symptom på hur vi har det, utan de kan även påverka hur vi har det. Så tänker jag i alla fall.

Det här blev särskilt tydligt för mig i förlossningen - hur avgörande var det väl inte att hela tiden tänka på att helt slappna av och vända handflatorna uppåt (istället för att krampaktigt knyta dem).

Kapitulera.

Det är något så sympatiskt med bilden av öppna handflator. För det är ju också sättet vi tar emot gåvor på. Bildigt och reellt.

Idag har jag på ett rent praktiskt plan haft en rätt utmanande dag där få saker gick som planerat eller som jag hade önskat. Men på ett, kan vi säga filosofiskt, plan har den här dagen varit ett slags genombrott för mig.

Och mycket tack vare de öppna handflatornas livsstil.

En halv-blyg vagnpromenadsselfie på det