Den eviga balansgången

Molly är som sagt en rätt nöjd bebis vilket ger mig generöst med tid att syssla med sånt som jag gillar att syssla med.

Så jag har jobbat på med en artikel som börjar vara redo för att sändas in till en tidskrift. Och jag har haft olika projekt här hemma, skött en hel del ärenden på stan och helt enkelt pynjat på med ett och annat.

Det är på alla sätt lyxigt att ha tid för allt sådant men ibland om kvällarna känner jag mig nästan helt slut och har ett stygn av dåligt samvete över att jag inte har “njutit av bebistiden” utan istället varit produktiv på olika sätt.

För ett av de bästa orden jag fick höra inför mammaledigheten är att bebisen bara är bebis en gång, men forskning och jobb finns alltid kvar.

Följaktligen är en av mina farhågor att jag ska jobba bort den här tiden, eller fokusera mer på att vara produktiv och få saker gjorda istället för att ta vara på den här tiden.

Samtidigt vet jag, att min personlighet är sådan att slappa dagar med bara soffhäng och lite verkstad gör mig oerhört rastlös. Sådana dagar är viktiga och välbehövliga ibland, men jag behöver verkligen något för händers för att vara nöjd i längden.

Jag är inte en sådan person som bara ligger och myser bort dagarna, men det behöver ju inte betyda att jag inte kan njuta av den här mysiga tiden.

Ändå vill jag inte blicka tillbaka på den här tiden och tänka suck, varför kunde du inte bara carpa lite diem Mindy!?

HUR gör man? Hur hittar man en sund balans mellan dessa poler? Ack, balansgången.

Sånt jag gör: caféar med vän. Det är väl både mysigt och produktivt? Foto av min kompis Anna

Min förlossningsberättelse

Vår Molly föddes punktligt på beräknat datum på Valborgsmässoafton.

Jag har länge varit tveksam till huruvida jag ska dela min förlossningsberättelse eller inte, men eftersom min upplevelse var enbart positiv ser jag det som ett viktigt bidrag bland alla narrativ om att föda barn.

Jag hade en makalöst fin förlossningsupplevelse och därför vill jag dela den med er – för att sporra, uppmuntra och erbjuda en röst om att det kan vara fint och positivt att föda barn.

Vi hade förberett oss genom att delta i en profylaxkurs, jag hade gjort en del avslappningsövningar (men väldigt lite egentligen) och så hade jag läst några böcker om förlossning, bland annat Föda utan rädsla (ur vilken Samuel läste kapitlet för stödpersoner).

(Föda utan rädsla metoden var för övrigt det som hjälpte mig och oss mest under hela förlossningsarbetet.)

Innan jag själv blev gravid, och ännu långt in i graviditeten, förstod jag inte poängen med förlossningsberättelser. Nu älskar jag att ta del av dem. För jag tror att något så stort och mäktigt som att föda barn måste få berättas, återberättas och delas.

Så här kommer den, min förlossningsberättelse.

Sista magbilden mellan värkar under torsdagförmiddagen den 29.4.

Formellt sett var min förlossning rätt kort, i journalen står det 9 timmar, men jag brukar skämtsamt säga att jag hade en ”en och en halv veckas förlossning”.

För en och en halv vecka innan beräknat datum, tisdagkväll den 20.4, trodde jag att vattnet gick. Jag ringde in till förlossningen och de bad oss komma in på kontroll på onsdagmorgon 21.4.

Allt såg bra ut och de konstaterade att fostervattnet fortfarande var kvar och att jag hade haft en så kallad falsk vattenavgång – de yttre fosterhinnorna hade spruckit, men inte de inre i vilket själva babyn ligger. Vidare konstaterades att jag var 1 cm öppen och att det fortfarande fanns en del kvar av livmoderhalsen.

Nå, alla tester och undersökningar som de utförde på mig då gjorde att jag började få mer sammandragningar. Under en och en halv veckas tid hade jag sammandragningar om nätterna som gjorde ont och var regelbundna (om än inte täta).

Varje natt i en och en halv veckas tid trodde jag således att “NU är vi igång”. Men varje morgon i en och en halv veckas tid klingade sammandragningarna av på morgonen och under dagen hade jag absolut NOLL känningar.

Det här var rätt tufft så där rent mentalt.

Till en början isolerade jag mig helt och fokuserade bara på att vila, äta näringsrik mat, ladda batterierna och tanka oxytocin. Men trots att jag fick många tecken på att förlossningen närmade sig (teckningsblödning, slempropp, förvärkar) så kom det aldrig igång.

Efter en vecka gav jag upp med min isolering och oxytocintaktik.

I en svag stund tänkte jag att jag aldrig kommer att föda det här barnet och att jag kommer att vara gravid tills jag är 80 år. Under onsdagen den 28.4 storstädade jag huset i ren frustration för jag tyckte inte att min oxytocintaktik verkade fungera.

Det här var en del av oxytocintaktiken. Vila, mys och tupplurer.

Och natten till torsdagen den 29.4 sov jag som en stock. Jag som hade haft nattliga värkar under mer än en veckas tid kände inte av en enda. Jag var inte ens uppe på natten för att göra mitt vanliga toabesök – så djupt sov jag.

Men jag vaknade på torsdagmorgon 29.4 klockan 05.50 av en plötslig mensliknande värk i ryggen och magen.

Prick klockan 06.00 kom följande värk. Jag försökte att inte tänka på det, att intala mig att det bara är mina förvärkar som spökar men ungefär 06.10 kom följande och de gjorde mer ont än vad mina nattliga förvärkar någonsin hade gjort.

Värkarna fortsatte komma med tio minuters mellanrum och klockan halv sju väckte jag Samuel. Han reagerade empatiskt men måttligt för jag hade ju haft falska värkar förut.

Värkarna fortsatte komma och när vi åt frukost klockan 08 hade jag redan 3-4 värkar på tio minuter och var tvungen att profylaxandas igenom dem. Samuel jobbade hemifrån och fick väldigt bråttom att boka in möten för att delegera vidare sina arbetsuppgifter.

Jag ringde förlossningen kring klockan 09 och de sade att jag får komma in när jag känner för det. Jag ville ändå försöka vara hemma så länge som möjligt.

Så jag tog en varm dusch (så skönt!), satt på pilatesbollen och kopplade upp mig till TENS-apparaten (älskade den!) som jag hade fått låna av en vän. Jag tankade bärsoppa och slökollade på Grey’s Anatomy för att distrahera mig.

Jag använde mig av två mentala bilder under hela förlossningen. Den första fick mig att orka igenom värk efter värk. Den andra bilden fick mig att slappna av under värken.

Rep-metaforen var bilden jag föreställde mig för att orka igenom värkarna. Varje värk drog jag mig fram längs ett rep och varje värk tog mig från en knut till en annan. Jag föreställde mig att jag ålade (eller tetsade, som de säger i militären) fram i lera – med regn piskande i ansiktet och iskall vind bitande i kinderna.

Den andra bilden var att jag sjönk ner under en våg i havet. Jag föreställde mig att det enda jag kan göra är att helt ge upp, helt kapitulera för vågen och inte försöka kämpa emot. Min kropp blev tung och jag slappnade av.

Så här höll jag på.

Andas. Tung. Ner.

Jag slutade klocka värkarna där vid 09 för jag visste redan då att de var regelbundna, mellan 45-90 sekunder långa och sjuka.

Till lunch åt vi potatismos och köttfärslimpa och jag försökte få i mig så mycket som möjligt.

Klockan 14 åkte vi in till förlossningen vid Vasa Centralsjukhus. Inte för att jag inte klarade mig hemma, utan mest för att få en uppdatering om läget. Jag ville inte åka in för sent utan gärna hinna landa i förlossningssalen i god tid.

Det var en utmaning att hitta parkeringsplats mitt under en arbetsdag och vi var tvungna att parkera en god bit från huvudingången.

Av någon anledning tyckte vi ändå det var rimligt att promenera den ca 800 meter långa vägen från bilen till ingången, och det gick helt bra men vi var tvungna att pausa och andas var femtonde meter.

Bilden från vår ”promenad” in till VCS. Barnmorskan sade när hon såg mig: ”Du ser nog lite för glad ut” vilket jag nu i efterhand kan förstå så väl. (Det var inte kul att höra då 😅)

Vi blev mötta av en härligt uppmuntrande barnmorska som välkomnade oss till undersökningsrummet.

Babyn mådde bra men jag var fortfarande bara öppen 2 cm. BESVIKELSEN! Här hade jag trott att jag var på god väg, men i medicinska termer var jag ännu bara i latensfasen – inte ens i aktiv förlossningsfas!

Barnmorskan gjorde en hinnsvepning där och då och rekommenderade oss att åka hem, kanske ta en promenad (inte en chans med min sammandragningskänslighet!), duscha, vila, äta och så vidare.

Jag var besviken men tyckte ändå det lät som det bästa vi kunde göra. Vi åkte hem men svängde in via Burger King för att köpa oss (mest mig) en trösteglass.

Väl hemma kunde jag faktiskt vila lite.

Bild från tiden hemma. Jag TENS:ar, tupplurar och uppdaterar mamma. Ändå helt glad fastän jag började få rejält ont vid det här skedet.

Jag slumrade till mellan värkarna och det gjorde gott. Vi gjorde precis som barnmorskan sade och hinnsvepningen gjorde sitt. Redan 18-tiden var värkarna så sjuka att jag upplevde att varken andningen eller avslappningen riktigt räckte till. Så jag började ljuda.

Ett mörkt “aaaa” eller “mmm” i kombination med att jag hängde över bord, bänkar, skåp eller Samuel underlättade. Vi märkte också att det var effektivt när Samuel helt sonika klämde sina händer hårt, hårt mot mitt huvud eller tryckte ner mina axlar.

Jag var lite rädd för att vattnet skulle gå hemma (för jag hade hört att värkarna gör ännu mer ont efter att vattnet har gått) så klockan 21 körde vi in på parkeringen till Vasa centralsjukhus igen.

Den här gången parkerade Samuel så nära dörren som möjligt och hjälpte mig att gå in den 15 meter långa vägen från bilen till huvudentrén.

Vi pausade 5 gånger under den sträckan och jag stönade fram mina mmm:n och aaa:n medan jag klängde på valfri stolpe eller Samuel. Vi skrämde troligtvis vettet ur taxichaufförerna som stod uppradade och höll andan i tron på att en baby när som helst skulle ramla ur mig.

Jag satt och väntade, andades och ljudade mina mörka läten medan Samuel flyttade bilen till en långtidsparkering.

Samma barnmorska som hade tagit emot oss klockan 14 hade avslutat sitt skift och mötte oss av en slump i aulan. Hon sade att hon genast märkte att det var det igång på riktigt – det märktes på min andning. Hon sade att hon nog misstänker det blir en baby ännu inatt. PEPP!

Vi stövlade in till förlossningen och jag fick en värk samtidigt som barnmorskan A tog emot oss.

Inte lika glad och betydligt mer trött andra gången inne i undersökningsrummet.

A tog in oss i observationsrummet och tog kurvan på mig. När hon gjorde den inre undersökningen kände jag plötsligt hur något varmt bara rann ur mig – klockan var 21.45 och vattnet gick!

Och värkarna efter vattenavgång – wow vad de ökade i intensitet.

Jag fick på mig en patientklänning och så frågade A vad jag hade för gameplan. “smärtstillande” sade jag men “kanske kejsarsnitt” hann jag tänka (på skoj) för de här värkarna var riktiga monstervärkar.

Men eftersom jag bara var öppen 5 centimeter föreslog A ett varmt bad och lustgas. Jag var tveksam för jag är ingen vattenmänniska. Samuel uppmuntrade mig ändå för jag hade haft stor hjälp av duschen därhemma, så badet var planen!

Så länge badet tappades upp gick vi i korridoren till en förlossningssal. Sträckan var än en gång imponerande 20 meter men jag var tvungen att pausa fem gånger under den sträckan.

Jag tyckte lite synd om de mödrar som var inne i förlossningen samtidigt, för A berättade att de flesta har fått smärtstillande och skulle försöka sova under natten. ”Lycka till” tänkte jag bara innan jag stannade och stönade mig igenom nästa värk.

Väl framme i förlossningssalen satte jag mig på en pilatesboll och fick använda lustgasen.

Busungen till man som flinar brett under värsta monstervärkarna! Han var så bra på att hålla stämningen upp under hela förlossningen, min Samuel ❤️

Samuel satt på en stol bakom mig och tryckte sina händer mot mitt huvud, mina axlar och min korsrygg. Han var ett så bra stöd hela tiden och uppmuntrade mig alltid att ljuda mörkt och att slappna av. Och så kom han med sportdryck och vatten när jag behövde.

Under de första två andetagen med lustgasmasken blev jag lite yr och började må lite illa, men sedan förstod jag att jag måste andas på ett annat sätt (tänka Darth Vader) och att jag också kan ljuda i masken på utandningen.

DÅ blev lustgasen min stora räddning.

Grejen med lustgasen var den här: den tog inte bort smärtan, absolut inte, men den gjorde smärttoppen lite planare. Att koncentrera mig på Darth Vader-andningen på det här konkreta sättet gjorde också att jag fäste tankarna på annat under värken.

Jag började andas in gasen så fort jag kände av att en värk började och rätt snabbt insåg jag att det bara krävdes typ tre in- och utandningar och så var det värsta över.

På det här sättet ramades värkarna in väldigt tydlig och förhindrade min upplevelse till att bli en enda smärtdimma där värkarna kommer och går utan tydligt början och slut. Fantastiskt bra.

Badkaret fanns i en annan sal så när vattnet hade tappats upp skulle vi förflytta oss. Igen. Jag kunde bara ta mig några meter till förlossningssalens dörr när jag konstaterade att jag inte kunde gå en meter till på grund av smärtan (dessutom utan min kära lustgas!).

A hämtade en rullstol men konstaterade när hon kom tillbaka: “Mindy vi kan ta dig till badet om du vill, men då misstänker jag att du också kommer att föda i vattnet”.

ALDRIG tänkte jag men svarade (hoppas jag) något mer artigt. Vi återvände således till pilatesbollen, lustgasen och tryckmassagen.

Efter en dryg kvart kände jag ett enormt tryck neråt och sade åt A att jag tror att jag kände en krystimpuls. A sade att hon gärna kollar läget så jag klättrade upp på britsen.

Jag var fortfarande bara 5-6 centimeter öppen men babyns huvud var väldigt lågt nere, och det förklarade troligtvis trycket neråt.

Jag blev kvar på knäna på britsen och jobbade på med lustgasen. Efter ännu en kvart var jag hela 8-9 centimeter öppen. Jag kunde inte TRO mina öron. Och ytterligare tio minuter så var jag fullt vidgad, redo att börja krysta.

Den erkända grattisbrickan!

Krystvärkarna var av en helt annan karaktär än de tidigare sammandragningarna. De gjorde inte alls lika ont utan kändes snarare som en impuls; en reflex som tar över hela kroppen och bara gjorde att jag måste krysta.

Krystvärkarna var också betydligt kortare, bara 15-30 sekunder i jämförelse med förlossningsvärkarnas 60-90 sekunder. Det här gjorde emellertid att jag till en början inte krystade tillräckligt hårt eller länge för att det ens skulle räknas som att jag krystade.

Först efter 20 minuter av krystande dokumenterade och berättade A att NU var krystfasen igång. Då förstod jag att jag faktiskt kunde dra ut på krystningen och våga krysta också fastän smärttoppen klingar av.

Så jag började ta i lite mer.

Efter ett cirka tjugo minuter sade A att jag skulle lägga mig på sidan. Hon konstaterade att babyns huvud placeras mer fördelaktigt om jag låg på sidan, för då kan babyn lättare tränga sig igenom bäckenet.

Så jag fortsatte krysta liggandes på sidan. Samuel höll i mitt ben och jag armkrokade mitt knäveck med ena handen och höll i lustgasen med den andra. (Ironiskt nog var bicepsen på den arm med vilken jag höll i mitt knäveck det som har gjort mest ont efter förlossningen – ACK den träningsvärken!).

Efter ännu cirka tjugo minuters krystande sade A att hon snart skulle vilja klippa för att babyns huvud lättare skulle ta sig fram. DÅ väcktes något inom mig och jag minns tydligt hur jag tänkte på ren och skär kokkoladialekt “Nå int JIRI veeden byri du klipp na!” och tusan som jag tog i efter det.

Uppenbarligen gav det resultat för efter dryga fem minuter informerade A Samuel om att det finns en knapp som han ska trycka på när hon säger till, för då kommer hjälpbarnmorskan in.

Samuel frågade om det alltså ska vara två personer när babyn är nära vilket A bekräftade. Oj vad det sporrade mig att fortsätta – jag visste ju att det betyder att vår dotter är nära!

Samuel fick tecknet från A att trycka på knappen och jag krystade för brinnkära livet. Det gjorde faktiskt inte ont att krysta men jag minns att jag blev väldigt andfådd och bara flämtade efter luft mellan värkarna.

Klockan blev 00.00 och insikten om att vår baby kommer att födas på beräknat datum var svindlande – det händer ju så sällan! Och det betyder att vi kommer att få en Vappu-baby!

“Hon har hår på huvudet!” utbrister A och frågar om jag vill känna. Och visst hade hon det! Så mäktigt att för första gången känna vår dotters hjässa. Det blev så verkligt med ens.

Jag kände egentligen inget särskilt när huvudet kom ut, men jag blev uppmanad av A att andas djupt och bara krysta försiktigt och med ens, klockan 00.21, rutschade resten av kroppen ut!

A lyfte upp henne så vi fick se henne för första gången. Och hur ska jag beskriva det – jag var häpen, förvånad, adrenalinstinn.

Men hon, vår dotter, var fulländad.

Hon hade betydligt mer hull på kroppen än jag hade föreställt mig. Hon hade runda kinder, stora ögon som genast var öppna, hår på huvudet och perfekta små händer och fötter.

Vi märkte att hon hade lite problem med andningen, det lät rossligt, så A och hjälpbarnmorskan torkade bort slem och såg till att hon hade det bra innan hon lyftes upp på mitt bröst.

Jag grät och minns att jag mest kände mig oerhört förvånad. Det och en stark beskyddarinstinkt sköljde över mig. Samuel höll om sina tjejer för första gången och det var en väldigt mäktig stund.

Efter någon minut fick Samuel klippa navelsträngen och ganska snabbt efter det sade A att han fick komma med henne till ett barnbord där de skulle hjälpa henne med andningen.

Jag blev kvar i förlossningssalen med hjälpbarnmorskan och bara pustade ut.

Samuel, A och babyn kom tillbaka efter tio minuter. Allt var stabilt med babyn och vi fick vara tillsammans på riktigt för första gången – vår lilla familj.

Dagen efter på barnintensiven.

Jag fick hålla vår dotter i min famn och så småningom lämnade barnmorskorna oss i fred och kom med den berömda grattisbrickan.

ALDRIG har en smörgås, yoghurt, te och jaffakex smakat så gott! Jag som knappt hade fått i mig något annat än bärsoppa och sportdryck på ett dygn SLUKADE allt medan jag och min dotter lärde oss att amma.

Jag och Samuel försökte ta in vad som hade hänt. Det var omöjligt men vi försökte i alla fall.

När klockan var närmare 04 på morgonen kom barnmorskorna in. De vägde och mätte henne och konstaterade att hennes syresättning var lite dålig och att hon skulle behöva vara inne på barnintensiven åtminstone över natten.

Vi blev varmt emottagna där och kände att hon var i trygga händer under sin första natt, trots att det inte var i våra händer. 05-tiden inkvarterades jag och Samuel i ett familjerum på BB och försökte sova.

Vi fick förstås varsin brits men kände att vi behövde och ville somna nära, nära efter den starka och stärkande upplevelsen vi hade varit med om. Så vi somnade så, på samma brits i varandras armar.

Omtumlade, genomtrötta, lyckliga, lite oroliga över vår baby men ändå i enormt trygga händer.

Och vår baby, Molly, blev snabbt frisk igen.

Vi har hyst en oerhörd respekt för vårdpersonal efter den här upplevelsen. Vi fick ett så oerhört proffsigt, skickligt och empatiskt bemötande av alla vi hade att göra med under förlossningen, på BB och på barnintensiven.

Ett tack känns inte nog, men i alla fall, tack <3

Vår skatt ❤️

Hur vi frågar

Den vanligaste frågan jag har fått under de senaste veckorna är “Sover ni nåt?” *

En väldigt legitim fråga med tanke på att bebis- och småbarnstiden inte precis brukar präglas av jättemycket skönhetssömn.

Jag har reflekterat en hel del över frågor – eller snarare hur vi ställer våra frågor – på sistone, för det kan ju göras på så många olika sätt.

Särskilt frågan “Sover ni nåt?” brukar ofta ställas på ett lite medömkande sätt: huvudet lite på sned, mjuk och försiktig röst, hundvalpsögon.

Och jag har full förståelse för att folk gör så här. Jag vet att jag själv gör det ibland.

För skulle jag vara utmattad och lida av total sömnbrist skulle jag knappast vara på humör att svara på samma fråga ställd med en käck och hurtig röst.

Att fråga på det här sättet är att närma sig ärendet från ett empatiskt håll. Att fråga på det här sättet är att göra det med goda intentioner; vi vill visa medkänsla för småbarnsförälderns tuffa vardagssituation med korta, avhuggna nätter.

Samtidigt är en fråga ställd på det här sättet också en fråga full av presumtion – förutfattade meningar om hur det är eller kanske borde vara.

Jag tänker att samma fråga också kan ställas på ett rätt så neutralt sätt.

Ett sätt som inte är fullt av antaganden åt varken det ena eller det andra hållet. Ett sätt som visar på empati och förståelse utan att för den skull var laddat med ett förutfattat svar.

Ett "Hur sover ni?" i all sin enkelhet.

Inte laddat och inte styrt, utan en öppen fråga som ger möjligheten att svara ärligt.

För det skaver ibland att säga ”vi sover jättebra” om frågan inte bäddar för ett sådant svar.

Det här gäller förstås inte bara barn och sömn. Det handlar om vad vi än frågar.

Och inte bara frågar för ofta ställer vi ledande frågor ("Nå ni får inte säkert sova så bra?") – som inte ens är regelrätta frågor utan snarare något slags frågande kommentar.

Som ni märker har jag verkligen reflekterat över frågor och frågeställande på sistone.

Det kanske säger mer om mig och mitt rätt monotona (om än trevliga) liv just nu än något annat, men kanske också du har funderat på detta.

Hör isåfall av dig för jag diskuterar gärna mera!

* Jag kan ju passa på att svara på frågan ifall ni undrar. Vi sover faktiskt över förväntan bra. Enhetliga tre-fyra timmars pass mellan de korta amningspassen och riktigt skönt och djupt däremellan.

Huvudet vill

Jag är inne i den fjärde trimestern.

Vilket är de tre första månaderna efter att bebisen har fötts.

Jag hade aldrig hört fjärde trimestern förut, men blev upplyst under en av de många kurserna vi deltog i under graviditetn.

Den fjärde trimestern handlar helt enkelt om att acceptera postpartumkroppen, nya prioriteringar och tankesätt och inte tro att allt är som innan graviditeten och förlossningen.

För det är det inte.

Mentalt är jag nästan precis som förr. Jag mår väldigt bra, jag är pigg och känner mig lätt i kropp och sinne och skulle bara vilja börja träna som förut – äntligen utan mage och en massa extra vätska och tyngd i kroppen.

Men jag märker ändå att fastän mitt huvud redan är där – i mitt träningsglada jag där jag lätt kan göra burpees, löpträna och dansa utan hämningar – så är min kropp inte riktigt med.

Och det är ju egentligen inte förvånande med tanke på vilken enorm belastning och omställning det är för kroppen att gå upp en massa kilon och bära och föda ett 3-kilos barn.

Men i mitt eget huvud tror och tänker jag att det absolut inte är några problem att röra på mig som förut.

Det är lite som att återgå till jobb efter att ha varit utbränd – är man utvilad och känner sig redo tror huvudet att det är bara att fortsätta köra på som förut “för nu äntligen orkar jag ju igen”.

Men alldeles för lätt fastnar man i samma gamla hjulspår som var själva orsaken till utbrändheten och i värsta fall finner man sig i samma träsk igen.

Trots att jag ser på människan som en holistisk enhet upplever jag en enorm diskrepans mellan vad mitt huvud vill och vad min kropp kan just nu. Så jag försöker agera diplomat emellan de två och hitta någon slags balans.

Det är sjukt svårt, men det är värt det.

Och jag tror stenhårt på att jag ännu kommer att kunna röra mig utan hämningar och förbehåll, det kräver bara lite tid.

En av dom sista promenaderna innan bebe behagade anlända - 2 dagar innan värkarbetet kickade igång och 3 dagar innan hon föddes. Känns som en livstid sedan!

En dag i livet

Vardagen har rullat igång i det Svenlinska huset men denna gång är det en lite ny typ av vardag.

Så här ser en helt vanlig vardag ut numera.

07-tiden
Vanligtvis vaknar vi vid den här tiden. Molly är hungrig och får mat och Samuel kokar kaffe och gröt.

08.00
Samuel åker iväg till jobbet och jag sköter undan morgonsysslorna (bädda sängen, klä på Molly, tömma diskmaskinen, diska grötkastrullen och plocka upp i köket). Efter det brukar Molly chilla eller halvslumra bredvid mig när jag planerar dagen, jobbar lite eller pynjar på med något pyssligt som bookstagramkontot eller min dagbok.

10.00/11.00
Second breakfast. För både Molly och mig, varpå jag tar en vagnpromenad så Molly får sova. Jag lyssnar på en ljudbok medan jag går runt med barnvagnen. Det är verkligen dagens höjdpunkt, denna vagnpromenad! Därefter kort dusch för mamman medan Molly sover vidare i vagnen.

Dagens höjdpunkt - vagnpromenaden!

12.00
Lunch. Min favoritlunch för tillfället är sallad med isbergssallat, rucola, gurka, körsbärstomater, vattenmelon, fetaost, cashewnötter, konserverad kycklingfilé på burk (låter vidrigt men är såå saftigt och gott!) och så citronolivolja to top it off. MUMS! Molly får också “lunch”.

13.00
Efter lunchen brukar jag ofta ta en tupplur om jag känner för det. I annat fall brukar jag läsa lite, sköta olika ärenden, sköta hushållssysslor, träffa en vän över en kopp kaffe eller bara chilla. Molly sover också.

15.00
Kaffe och ordentlig mellis för både mor och dotter. Därefter sover Molly ännu en omgång.

16.30
Middagsprepp. Samuel kommer hem från jobbet.

17.00
Middag och därefter mys med barn och katt.

19.00
Läs- och lekstund med Molly. Vi har en härlig lekmatta som vi fick av Samuels faster som vi brukar hänga på. På vår läs- och lekstund brukar vi läsa poesiböcker, göra olika rim och ramsor (gärna med kroppsrörelser för att öka hennes kroppskännedom), sjunga sånger och öva att ligga på mage och träna nackmusklerna.

19.30
Kvällsrutin för Molly då vi tvättar och sköter om kroppen, byter blöja och lägger på pyjamas.

Bebisar i pyjamas! Och nej jag håller inte endast i hennes nacke fastän det ser ut så 🙈

20.00
Godnatt Molly! Fastän vi lägger henne 20-tiden är vi väldigt måna om att inte tassa på tå och viska med varandra. Vi har en kampanj på gång där vi medvetet har vanliga vardagsljud omkring oss fastän hon sover. Vi kan dammsuga, laga en smoothie och heja hejvilt på vårt fotbollslag trots att hon sover – och i alla fall hittills har hon inte klagat på vår ljudvolym.

Efter Mollys läggdags brukar jag och Samuel också prioritera vi-tid. Bara det att sitta och se varandra i ögonen och hinna byta några ord ger så mycket näring och ork i vår relation. Ibland har Samuel träningar på kvällen och då brukar jag läsa och leka med bästa Toukokatten.

22.00
Vid det här lager blir även jag trött och börjar gå och lägga mig. Första amningen sker kring 23-tiden, andra amningen mellan 03-04 och den sista kring 06-07. Däremellan sover hon väldigt bra, vilket vi är mer än tacksamma för!

Ungefär så ser en helt vanlig dag i mitt liv ut just nu. Det här vill jag dokumentera för framtiden – bara för att se ifall det förändras!

Du och jag i vår nya vardag 🤍

Nu, inte sen

Jag brukar alltid bocka av saker från min att göra-lista enligt prioriteringsordning.

Helt rimligt, tycker jag.

Med en nyfödd härhemma prioriteras babyns behov högt upp, och mina och Samuels individuella och relationella behov hamnar lite lägre ned.

Det är rätt naturligt, för vi ansvarar för ett litet liv som är helt avhängigt av vår omvårdnad och omsorg.

Ändå är jag väldigt mån om att jag och Samuel - som individer och par - har rum och tid att göra det som vi behöver för oss själva och som par.

Det ser helt annorlunda ut än tidigare och är på helt andra villkor, men jag är tacksam för att vi båda strävar efter att redan från start bibehålla de hobbyer och intressen som vi har.

För jag tror att steget till att gå rakt in i “projekt småbarnsfamilj” där barnens behov kommer först, först, alltid först är förrdiskt lätt.

Visst ska barnens behov tillgodoses, men att helt strunta i sig själv och sin relation för att barnen ska gå först är en enorm björntjänst i längden tror jag.

Det känns som att jag tar stora ord i min mun nu, särskilt med tanke på att jag bara har varit förälder i lite mer än två veckor.

Min intention är inte att agera relationsexpert. Snarare ger jag uttryck för en reell rädsla som jag har.

Därför vill jag skriva det här som en påminnelse till mig själv.

Jag vill påminna mig själv om att jag inte får tänka ”sen” när det kommer till min relation till Samuel och till mig själv.

Istället vill jag tänka ”nu, inte sen”.

Nu, inte sen. Alltid den vägen.

Det jag gör för mig och min relation nu kanske inte är stortartat eller alls på de sätt vi är vana med.

Men allt är väl bättre än inget när det kommer till att ta hand om sina relationer. Eller?

Min snygging 🤍

Det stora vemodet

Bland den myriad känslor som jag har upplevt under de här gånga veckorna har vemodet varit den mest dominanta.

Ett märkligt vemod som är kopplat till faktumet att ett kapitel i mitt liv så onekligen är avslutat.

Att vara gravid var en häftig resa.

Jag fick må så bra och jag njöt verkligen av att längta, vänta, fantisera om hur det skulle bli. Jag älskade att läsa om vad som händer med babyn vid varje ny graviditetsvecka och att känna det lilla livet sparka och härja i magen.

Att föda barn var också en mäktig upplevelse som jag alltid kommer att minnas glädje. Jag kände mig så stark den dagen och är så stolt över mig själv att jag klarade det.

Nu är den delen av resan över och ett helt nytt kapitel har tagit vid.

Och det är förstås ett enormt spännande kapitel som jag också ser fram emot, men ändå känner jag vemod över att nu har genomlevt min första graviditet och min första förlossning. För även om jag får fler barn i framtiden så kommer det aldrig vara första gången igen.

Det gör mig vemodig.

Och det känns lite töntigt.

Jag kan läsa någon broschyr som vi fick på BB-avdelningen och känna “åh vad kul det var”.

Men trots att det känns lite töntigt att jag är vemodig har jag tänkt mig att det är ungefär som en elitidrottare måste känna.

De tränar fysiskt och mentalt inför en viktig tävling i flera månader – kanske till och med år. De planerar och skapar delmål, visualiserar målbilder och förbereder sig praktiskt på alla sätt. De känner spänningen och nervositeten när dagen närmar sig. De lever upp – nu är det dags.

Och när dagen väl kommer är deras sinnen skärpta, deras kropp helt i synk med deras hjärna för de har förberett sig så länge. De stornjuter av att äntligen få göra det de har längtat efter så länge.

De gör sitt livs prestation, vinner tävlingen och står som segrare vid dagens slut. Oerhört glada, adrenalinstinna, enormt stolta över sig själva. Bästa dagen i deras liv!

Men sen är det bara så definitivt över.

Månader av väntan är över och plötsligt börjar en vardag som förstås känns annorlunda och bra efter vinsten, men också tom – alla målbilder, delmål och planering är nu över. Idrottaren behöver nya mål, nya tävlingar att sikta in sig på, men innan det upplever idrottaren en slags tomhet över att det är över.

Ungefär så tänker jag mig att det är för elitidrottare. Ungefär så känns det i alla fall för mig.

Jag tror att det är viktigt att prata om alla typer av känslor som kan uppstå vid det första föräldrablivandet – för det mesta är ju normalt men många känslor är ännu lite tabubelagda.

Att bli förälder är en enorm omställning och människan tenderar vanligtvis kräva lite tid att anpassa sig till nya situationer. Så trots att jag känner mig lite töntig och lite skamsen över mitt stora vemod så vill jag ändå vara öppen med det. För jag tror att även detta är helt normalt.

Och mitt stora vemod till trots är jag förstås överlycklig över vår Molly och så tacksam över att vi har fått henne.

Men jag försöker tänka att den ena känslan utesluter inte den andra. Inte alls faktiskt.

Gör det för mig

En nyfödd gör onekligen att tiden och livet omprioriteras.

Det jag förut hade tid för hinner jag inte med i samma utsträckning och trots att både jag och Samuel var medvetna om det har det förvånat oss. Vi är lite i en acklimatiseringsfas som bäst, där vi försöker anpassa oss till detta nya liv.

Men en sak gör vi varje dag som jag har uppskattat och tror att är bra för oss båda.

Varje dag frågar vi den andra: vad behöver eller vill du göra för dig själv idag?

Samuel svarar kanske att han behöver träna, att han vill ringa ett samtal eller att han vill hinna fixa en grej med datorn under dagen.

Jag svarar ofta att jag vill hinna sköta något ärende på stan, fixa något med bloggen eller bookstagramkontot eller ha lite lyxig omvårdnad om min kropp.

Och grejen är att det som den andra lyfter fram som viktigt ska prioriteras högt, högt av båda.

För fastän vi nu är tre, fastän vi nu är en familj, så består vi ändå av individer. Och när individerna mår bra i en gruppkonstellation så märks det också i de inbördes relationerna.

Det är ett så lätt och konkret sätt att ta hand om sig själv och varandra på – att helt enkelt fråga vad behöver du göra för dig själv idag?

Och dessutom att erbjuda: hur kan jag hjälpa dig göra det?

Vår första utelunch tillsammans.

Några aningar inför förlossningen

Att föda för första gången var otroligt häftigt.

Jag hade förberett mig genom att läsa böcker, läsa andras förlossningsberättelser och gå profylaxkurs men ändå är ju att föda barn något som måste upplevas för att verkligen ha en förståelse för vad det innebär.

Precis som jag har gjort tidigare vill jag här lista några av de föreställningar eller aningar som jag hade och hur väl de stämde överens med verkligheten. Den här gången med fokus på förlossningen.

Den sista magbilden på mig. Tagen under förmiddagen torsdagen den 29.4

Jag trodde jag skulle reagera annorlunda på smärtan
Och det här baserade jag på min låga smärttröskel så där till vardags. Jag är inte alls smärttålig och tycker att det är ofantligt synd om mig om jag slår i tån eller huvudet i någon envis vinkel. Förlossningssmärtan är ju ändå en positiv smärta som för en närmare babyn och den insikten gjorde verkligen all skillnad.

Jag trodde jag skulle ha en lång förlossning
För det brukar det ju ofta vara för förstföderskor. Min förlossning var emellertid inte så värst långt, den aktiva fasen klockades till nio timmar.

Jag trodde jag skulle vilja fly eller drabbas av panik
Det här förvånade mig kanske mest, för det var inte en gång som jag skulle ha drabbats av panik, tänkt NEJ eller velat fly från förlossningsarbetet. Jag är själv förvånad över den målmedvetenhet med vilken jag tog mig an värkarna, och här tror jag bestämt jag får tacka Föda utan rädsla-metoden och profylaxkursen jag deltog i. Mental förberedelse är uppenbarligen väldigt viktigt!

Jag trodde jag skulle ogilla vatten som smärtstillande
Vatten är INTE mitt element men jag uppskattade varma duschar och var faktiskt på väg i badet också under förlossningen (men hann aldrig, mer om det i min förlossningsberättelse).

Jag trodde att min förlossning skulle starta med vattenavgång
Ingen aning om vad jag grundade det här på, men jag trodde faktiskt att det skulle börja med vattenavgång trots att jag vet att det är mer sällsynt. Jag råkade ändå ha en så kallad falsk vattenavgång, så delvis hade jag kanske rätt.

Jag trodde jag skulle vilja ta all medicinsk smärtstillande tillgänglig
Och detta än en gång på grund av min låga smärttröskel i normaltillstånd. Jag trodde stenhårt att jag skulle ta en epidural men nu nöjde jag mig med lustgas, pilatesboll, TENS-apparaten, massage, andning och läten och varma duschar. Troligtvis hade jag velat ha mer medicinskt smärtstillande om förlossningen hade varit väldigt utdragen men det aktiva arbetet pågick under en så kort men intensiv tid.

TENS-apparaten som jag hade fått låna av en vän. Vilken räddare det var!

Jag trodde jag skulle vilja röra på mig mer under förlossningen
Jag hade en spellista med bra låtar, vi hade övat några dansmoves med Samuel och jag var taggad att aktivera mina höfter i svängiga latino-danser men så blev det inte. Jag var väldigt sammandragningskänslig så varenda rörelse orsakade en smärtvåg, och därför nöjde jag mig med att vara så stilla som möjligt.

Jag trodde att vår baby skulle födas på natten
Och det här stämde ju! Men det stämmer ju för de allra flesta födslar så det var kanske inte så konstigt ändå.

Jag trodde jag skulle vara rädd för att vara till besvär
I normaltillstånd är jag ofta väldigt mån om att vara andra till lags. Jag trodde således att jag under förlossningen bara skulle göra som andra sade utan att lyssna på min egen kropp och vilja. Det här skrev jag till och med ner i mitt förlossningsbrev som en heads up åt barnmorskan. Lyckligtvis brydde jag mig inte alls om ifall jag var besvärlig eller hade för mycket ljud eller orsakade för mycket uppståndelse under förlossningen. Jag vågade ta plats och säga hur jag ville ha det, och för det är jag glad och stolt.

Jag trodde jag skulle ha minnesluckor och otydliga minnesbilder från förlossningen
Men snarare är det som att alla mina sinnen förstärktes under förlossningen. Jag har väldigt tydliga minnen från hela händelseförloppet och har även stämt av med Samuel för att kolla att min förståelse av vad som hände är överens med hans.

Jag trodde jag skulle vilja hålla mitt förlossningsarbete “hemligt” så länge som möjligt
Och varken meddela vänner eller familj om att det är på gång. Det här stämde däremot inte ALLS för jag uppdaterade några vänner och min mamma regelbundet om hur det förhöll sig med processen. Det var alldeles för stort för att hålla för mig själv!

En första maj glass för att fira vår baby.

Det här är några spontana aningar som jag hade innan förlossningen.

Rätt lite av det som jag hade tänkt stämde överens med verkligheten, men lyckligtvis hade jag inte ristat in något i sten.

Snarare var en av mina största mål inför förlossningen att försöka hålla mig väldigt öppensinnad när det gällde alla praktiska och faktiska detaljer för att istället fokusera på det som jag faktiskt kunde påverka (mitt humör och min attityd).

Det som blev annorlunda

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om vilka aningar jag hade inför moderskapet.

Nu efter lite mer än en vecka in i moderskapet vill jag reflektera över vad som har varit helt annorlunda än jag hade föreställt mig.

Here goes.

Babybubblan is for real.
Jag hade aldrig riktigt förstått vad som menades med babybubbla. Nu gör jag det. Och jag trivs. Don’t spräck my babybubbla.

Förlossningen var en fantastisk upplevelse
Jag försökte ha ett väldigt öppet sinne när det gällde mina förväntningar kring förlossningen. Jag hade väl närmast tänkt att det är något plågsamt jag måste genomlida, men att det kommer vara så värt det i slutändan. Inte kunde jag ha föreställa mig att förlossningen skulle bli bland det roligaste (ja roligaste!) jag någonsin har gjort!

Hur många blöjor går det åt egentligen!?
Det här är kanske min största chock. HUR många blöjor förbrukar en baby per dag!? Helt sjukt många. Var inte förberedd på detta. Måste bearbeta det.

Jag har inte alls velat isolera mig som jag trodde
Jag trodde länge att jag efter BB-tiden bara vill vara hemma ifred med Samuel och vår dotter, och att jag vänligt men bestämt tackar nej till alla besök. Det här har däremot varit HELT det motsatta och jag har velat visa upp vår dotter åt hela världen! Sjukt stolt!

Moderskärleken var inte som jag hade tänkt mig
Jag har sett och läst en hel del förlossningsberättelser och jag bölar alltid big time när barnet föds. Jag hade väl tänkt att jag skulle storgråta när jag skulle se vår dotter för första gången och att jag skulle överväldigas av kärlek.

Visst grät jag när jag såg henne men jag överröstes inte av kärlekskänslor på det sätt som jag hade trott. Mest kände jag bara en enorm och intuitiv beskyddarinstinkt. Att ta hand om det lilla livet som plötsligt låg på mitt bröst kändes naturligt och fullkomligt självklart. Det var alltså snarare en instinkt som kickade igång och kärleken har vuxit fram under tiden. Vackert så.

Babybluesen har nästan helt uteblivit
Eftersom jag är en känslomänniska var jag förberedd på en ordentlig släng av babyblues. Det här har ändå (åtminstone hittills) nästan helt uteblivit. Det gör mig inget alls, faktiskt, det räcker med känslor i varje fall.

Vad gör jag egentligen om dagarna?
Våra dagar är rätt monotona och känns samtidigt långa och som om de rusar förbi. När jag vid dagens slut funderar på varför jag inte hann med X, Y och Z och vad jag gjorde istället har jag svårt att sätta fingret på det. Att ta hand om en baby (och göra det som nybliven, lite oerfaren förälder) tar sin tid helt enkelt. Och det måste det väl få göra, antar jag.

Kroppens återhämtning har varit snabbare än jag hade trott
Jag var beredd på att vara mer eller mindre sängliggande den första tiden efter att ha fött barn. Jag blev därför förvånad över hur bra jag har fått må och hur fint min kropp har återhämtat sig. Det är stor nåd och jag är väldigt tacksam över att kunna ta korta promenader och att inte ha ont.

Det här är några tankar om vad som har varit annorlunda än jag hade tänkt mig.

Vår skatt 💕