Jag brukar alltid bocka av saker från min att göra-lista enligt prioriteringsordning.
Helt rimligt, tycker jag.
Med en nyfödd härhemma prioriteras babyns behov högt upp, och mina och Samuels individuella och relationella behov hamnar lite lägre ned.
Det är rätt naturligt, för vi ansvarar för ett litet liv som är helt avhängigt av vår omvårdnad och omsorg.
Ändå är jag väldigt mån om att jag och Samuel - som individer och par - har rum och tid att göra det som vi behöver för oss själva och som par.
Det ser helt annorlunda ut än tidigare och är på helt andra villkor, men jag är tacksam för att vi båda strävar efter att redan från start bibehålla de hobbyer och intressen som vi har.
För jag tror att steget till att gå rakt in i “projekt småbarnsfamilj” där barnens behov kommer först, först, alltid först är förrdiskt lätt.
Visst ska barnens behov tillgodoses, men att helt strunta i sig själv och sin relation för att barnen ska gå först är en enorm björntjänst i längden tror jag.
Det känns som att jag tar stora ord i min mun nu, särskilt med tanke på att jag bara har varit förälder i lite mer än två veckor.
Min intention är inte att agera relationsexpert. Snarare ger jag uttryck för en reell rädsla som jag har.
Därför vill jag skriva det här som en påminnelse till mig själv.
Jag vill påminna mig själv om att jag inte får tänka ”sen” när det kommer till min relation till Samuel och till mig själv.
Istället vill jag tänka ”nu, inte sen”.
Nu, inte sen. Alltid den vägen.
Det jag gör för mig och min relation nu kanske inte är stortartat eller alls på de sätt vi är vana med.
Men allt är väl bättre än inget när det kommer till att ta hand om sina relationer. Eller?
Min snygging 🤍