Skönt att leva

Mitt instagram-flöde fullkomligen flödar över av sommarsköna typer i blomsterkransar, vackra havsvyer och dignande matbord. 

Det är så vackert att se på.

Här firas det också midsommar, om än inte så mycket iklädd blomkrans som mina skönaste adidasshorts.

Vi har spelat lite bollsporter och unnat oss lite solnedgångspaddling och vattendropparna som flög från paddeln fick mina några-dagar-sedan-jag-såg-rakhyveln-taggiga-ben att resa sig i ragg av köld.

Det mesta borde vara så instagramvänligt idag. I verkligheten är mycket - ja, jag dristar mig till att säga det mesta - av mitt liv inte det. 

Men trots att mitt liv inte alltid nödvändigtvis är skönt att skåda på så är det ändå skönt att leva det. 

Jag tänker, det är väl ändå viktigast.

Inte alls dagens look, för den har inte alls fastnat på bild.

Trevlig midsommar, alla fina! 

Vår bästa tid

Jag steg ut ur gymmet.

Rosig om kinderna, varm i hela kroppen och med muskler som brände lätt av mjölksyra. Det hade regnat. Asfalten var mörkgrå och våt. Luften, som hade varit så tung och kompakt då jag startade hemifrån, var nu frisk, frisk och så syrerik.

När jag började cykla iväg hemåt, längs de härliga lantliga vägarna som mina hemtrakter så idylliskt kännetecknas av, var dofterna jag möttes av närmast explosionsartade. Doften av vått gräs och söta, färgstarka lupiner som är i sitt esse just nu.

Lite senare längs vägen var det någon som grillade något gott på terassen. Matos och gasgrill.

Jag ville bara fylla mina lungor med alla de här ljuvliga dofterna och aldrig låta det ta slut.

Trots att alla säsonger och årstider och skeden i livet har sina fördelar konstaterar jag ändå: vår bästa tid är nu.

Visst njuter du?

Kronobyidyll.

Att förvalta väl

Det är alltid lika fint.

Att få träffas i egen, fysisk hög person när den enda kontakt man har haft under många månader har bestått av ack så värdefulla, men aldrig jämförbara, facetime-samtal och whatsappmeddelanden.

Nej, inget går upp mot att mötas, äta, kramas!

Visst är det underbart och fint att ha ett kontaktnät som sträcker sig längre bortom de egna landsgränserna för visst njuter vi av våra Umeåhelger, men visst är det trist att endast vara förunnade varandras fysiska närvaro under vissa utvalda tidpunkter.

Men å andra sidan, vetskapen att tidpunkterna är få gör att de förvaltas väl. Och förvaltar — det gör vi minsann.

Vi förvaltar dem genom att göra det vi är bäst på helt enkelt. Och det är: mat, samtal, bus och träning. Inte nödvändigtvis i den ordningen (men högst troligt just i den ordningen) men i alla fall.

Jag är så glad att de är här för sommaren igen.

Må våra möten bli lika välförvaltade som alltid.

Att förvalta våra ansikten på någon form av organiserad bild är vi däremot inte lika bra på. Men glass däremot! Det kan vi!

Kärlek är fotboll

Vi firade årsdag igår, min Samuel och jag.

Och det gjorde vi genom att äta god mat och se på fotboll.

Det där med fotboll var inte en obligatorisk aktivitet som någondera av oss hade på schemat och bara måste ta del av. Det var snarare tvärtom; högst frivilligt valde vi att betala in oss för att se vårt svartvita hemmalag kämpa mot gulklädda Kuopiolaget.

De förlorade, trist. Vi hade en fin kväll ändå. Det är svårt att tjura i fint väder och trevligt sällskap.

Att fira årsdag med att se på fotboll låter allt annat än Hollywood. Det är det också. Men inte för oss.

För så här är det: hade vi inte haft fotbollen hade vi knappast haft varandra.

Bild från vår bröllopsresa 2015. En med mindre skägg, en annan med mindre ögonbryn.

Låt mig alltså framlägga några empiriska bevis för att kärlek, för oss, är lika med fotboll:

• Samuel fick upp ögonen för mig under de många GBK matcherna jag aktivt åskådade.

• Han råkade dessutom spela i samma lag som min bror och fick således veta vem jag var.

• Våra första inofficiella träffar var i samband med att Samuel hade fotbollsträningar och matcher i Karleby.

• Fotboll var ett ofta återkommande samtalsämne under våra tidigaste Facebook-chattar.

• Vi hade koll på ungefär när den andra kunde förväntas logga in i FB eftersom vi hade koll på den andras tränings- och matchschema på GBK-hemsida (stalker varning eller urgulligt kärlekssött!?)

• Fotbolls VM pågick under junimånad då vår vänskap aktivt höll på att bli något mer.

• Första gången Samuel kom hem till oss var för att ha “kisastudio” med våra vänner, som skickligt nog hade taktikerat (medvetet?) att komma senare så att Samuel och jag fick lite ofrivillig (fastän ändå högst frivillig) tumistid.

• På vår första dejt, när vi var på kvällskaffe till sommarstugan kom en fotbollsmatch på TV. I samband med det satt vi i den trånga soffan. Samuel frågade om jag rymdes i soffan och jag, omedveten om vad han verkligen ville, svarade på anspråkslöst “Joodå vettu”. Efter två frågor till förstod jag att han ville att jag skulle komma närmare så att han kunde hålla om mig. Mys!

• Fotboll är fortfarande vårt gemensamma intresse. Att se på det, spela det, diskutera det njuter vi båda av.

Vissa tror på ödet.

Jag tror på fotboll.

Min fotbollsstjärna.

Aldrig hade jag trott

Jag trodde att jag dolde det väl.

Att jag skickligt manövrerade mitt minspel för att skyla de pirriga känslorna jag i verkligheten kände. Att jag kunde prata om honom med mina vänner på ett obrytt, ja nästan nochalant sätt; prata om den där kronobybon som alldeles oförhappandes hade blivit en del av den vänskapskrets som var vår.

Jag trodde jag var hur kyligt cool som helst.

Men egentligen var varje fråga om honom grundat i en bottenlös nyfikenhet. Egentligen var varje fråga till honom ett sätt att komma ännu närmare inpå livet på honom.

När det hade med honom att göra var jag allt annat än kyligt cool.

Aldrig hade jag trott att jag den där sommaren, för redan ett gott antal år sedan, handlöst skulle falla för gott. Jag menar, jag faller ju fortfarande.

En suddig bild, en av de allra tidigaste på oss.

Känslosvamp

Mitt bästa personlighetsdrag och min största akilleshäl är mitt rika känsloliv.

Ibland funderar jag hur det skulle kännas att känna ett par, tre känslor varje dag. En handfull känslor bara, inte hela paletten och alla nyanser.

Att uppleva en enda dag utan hastiga skiften eller plötsliga rördhetsöverfall (som när jag såg Norges fotbollslag stå i en ring och peppa varandra inför en viktig match! TÅRAR!). Hur skulle en sådan dag ens se ut?

Ibland har jag innerligt önskat att jag vore totalt oförmögen att känna alla de känslor som jag gör. Att jag inte skulle suga åt mig känslorna i min omgivning som en slags känslosvamp som absorberar befintliga känslor i rummet. Istället bara vara totalt cool. Oberörd.

Men sen igen kan jag tycka att det vore oerhört tråkigt.

För i grund och botten är det ju en enormt god egenskap att vara transparent och öppen med sitt nuvarande känslotillstånd. I grund och botten är det en fin egenskap att vara lyhörd för människor och deras mående. Fastän det kan tära på orken.

Som tur fungerar det så, att jag med tiden förfinar jag min förmåga att sätta upp gränser mot andra, för mig själv.

Sakta, sakta blir jag bättre. 

Jag och mina vågor (tacka vetja CG) och min absolut favoritjacka!

Noll till hundra

Våra samtal rör sig ofta på nivån: vad ska vi äta, när ska vi handla, vilken tid börjar träningen.

Och visst, de här samtalen är oumbärliga för att få en slags fungerande vardag att vara just det.

Men det är så omåttligt långtråkigt att inte nå varandra på ett djupare plan, att endast skrapa på ytan av den bottenlösa varelsen som just du är.

Ja, jag vill veta vad vi ska äta till middag, men ännu mer vill jag veta hur du har det på riktigt, vad du tänker på om nätterna, var det smärtar, vad du är förväntansfull över, hur du har det i vår relation, vad du drömmer om, vad du vill lära dig. Allt.

Men att nå dit i en vardag som heter heltidsjobb, smakar makaronilåda med lingonsylt och doftar svettiga träningskläder är inte fullt så enkelt.

Nej, att gå från den nivån, till en nivå där samtalet präglas av äkthet och sårbarhet är att gå från noll till hundra. Som tur är det så, precis som med det mesta, att det blir det lättare för varje gång — vägen tillbaka till oss blir kortare för varje försök.

Alldeles lätt är det ändå inte.

Men alldeles värt det.

Ett barns feluppfattningar

Det är häftigt hur mycket en människa lär sig under en livstid.

Som barn trodde jag att jag hade saker och ting på klart, men i något skede av livet märkte jag ju att vissa saker inte alls stämde överens med vad jag tidigare hade trott.

Jag har några exempel på ting som jag först i äldre ålder insåg att var totalt fel.

Texten till Bon Jovis Bed of Roses
som jag trodde löd "I want to lay you down on a bed with Moses". Märklig tolkning.

Vad begreppet björntjänst betyder
Jag tänkte bara att det betyder en jättejättejättebra och stor tjänst. Jag fattade inte varför Baloo sjöng "En björntjänst gör ju ingen glad" — varför inte??

Vad de egentligen sjön i Bomfunk MC’s Freestyler
"rakka-makka-fou" sjöng jag, och de flesta finländska barn med mig. Tjugo år senare insåg jag vad de egentligen sjöng.

Innebörden av, och hur man ska uttala, begreppet tillade
Det här ordet förekom ofta i Tvillingarna-böckerna som jag läste flitigt som barn. Jag trodde att tillade skulle läsas på samma sätt som "dillade" och att innebörden var liknande: som att yra lite, eller småsjunga på barnsligt sätt.

Källa: trafikskyltar.se

Betydelsen av skylten "Återvändsgränd"
Vi hade en sådan här skylt belägen några tiotalsmeter från vårt hem, närmare bestämt vid postlådan. En gång frågade jag av min mamma vad den där skylten betydde, hon svarade att det betyder att vägen tar slut.

Jag uppfattade emellertid hennes svar som att civilisationen tog slut vid den skylten, och att jag och våra grannar som bodde bortom skylten stod utanför samhället. Om vi någon gång skulle ha ringt ambulansen hade vi varit tvungna att ställa oss på rätt sida om skylten för att bli upplockade — för ambulansen kör inte förbi skylten där samhället slutar.

Presidenten har den högsta lönen i Finland
Och jag grämde mig över att jag inte kan bli president eftersom jag inte är född i Finland. För presidenten är stenrik. Och nu har vi inte ens nämnt kungen i Sverige!

Mitt i kaoset

Uppenbarligen är jag i en fas i mitt liv just nu där jag kraschlandar i medelmåttighetens mjukhet.

Det är ett hantverk, en konst eller kanske rentav en vetenskap i sig att i vuxenålder lära sig att sänka kraven och istället anamma lite hakuna matata och carpa dajm ur varje dag.

För fastän jag inte vill, är jag en sådan som inte unnar mig att ta det lugnt innan disken är ur vägen, kläderna i tvättmaskinen hänger prydligt på tork och soffkuddarna är uppiffade.

Absurt att det ska vara så.

Galet att jag går med på att det får vara så.

Att hela tiden sträva efter perfektion kanske är en dygd, men det är även förnöjsamheten, att se mellan fingrarna, blunda för skavanker och ta en kaffi på he.

Här ser ni mig då jag totalt embrejsar medelmåttigheten med öppna armar. Nånej. Foto från min härliga KDC-tid i Åbo. Dansa där om ni är i Åo (not sponsored)

Bra soundtrack till den här tanken erbjuder Sara Bareilles senaste album Amidst the Chaos.

Utan plan, inte planlös

Vet du var du har varit? Vet du vart du är på väg?

När jag blev student visste jag endast att jag ville bli modersmålslärare. Att jag ville forska var något som jag hade tänkt på, men tanken började på allvar gro i mig när jag väl började studera och på allvar kom i kontakt med det akademiska för första gången.

Jag visste också att jag ville ägna mig åt musik, dans och kreativt skapande. Jag har alltid velat inspirera, alltid velat skriva, alltid velat dela med mig av mitt kreativa jag. Likaså, har jag alltid vetat att jag vill vara omringad av böcker, både professionellt och privat.

Jag trodde inte att det fanns en utbildning - ännu mindre ett yrke - där jag kunde kombinera alla dessa. Jag trodde inte att jag skulle hitta en vardag där allt det här var möjligt.

Jag hade ingen plan, men ändå virrade jag inte planlöst omkring.

Tänk att jag får göra allt det här samtidigt.

Tänk att jag inte ens visste att det var möjligt för bara några år sedan.

Tänk om jag hade vetat hur bra allting kan bli, trots att jag saknade plan.

Mitt studentfoto för flera år sedan. Foto av bästa Sofia Ylimäki Photography