Brev från okänd avsändare

Rensningsprojektet som pågår i mitt hem just nu ledde till en oväntad upptäckt.

Någon tidigare hyresgäst hade lämnat lite söndriga lampor och annan elektronik i ett skåp ovanför kylskåpet (kul), men eftersom vi inte har haft användning för skåpet tog vi tag i det här problemet på det mest rimliga sätt en vuxen kan tänkas göra.

Vi stängde skåpet och ignorerade skräpet.

Ända tills idag.

“Nu attans ska skåpet rensas” tänkte jag och drog ut plastpåse efter plastpåse med anonyma skruvar, partiklar och grejsimojsaker som i min värld tillfaller kategori elektronik. byggasi. and other stuff.

Men plötsligt, som ett resultat av min frenetiska utrensning, faller ett brev till golvet.

Kuvertet var märkt med logon från en telefonoperatör, och rimligtvis tänkte jag att innehållet handlar om något nytt medlemskap eller någon, vid det här laget rejält förfallen, faktura.

Kuvertet intresserade mig inte nämnvärt (kuvert från telefonoperatörer gör det i regel inte) och jag var fem före att slänga det i papperskorgen. Men en ingivelse, eller en slags samvetsgrannhet, fick mig ändå att öppna kuvertet.

Till skillnad från vad jag initialt trodde innehöll kuvertet varken information om telefonabonnemang eller någon faktura. Det var egentligen logiskt. Kuvertet hade varken frimärke, adress — inte ens namn! — alltså hade brevet kanske puttats in genom postluckan. Eller, tänkte jag, lämnats kvar på köksbordet.

Det innehöll ett handskrivet brev, skrivet på rutigt papper som uppenbarligen hade rivits ut för hand ur ett häfte. Brevet var skrivet på varannan rad med en grågrön tuschpenna.

Och ja, det var åtta sidor långt.

[Inte brevet]

Min samvetsgrannhet sade mig att slänga bort brevet, för brevet andades intimitet, handskrivna brev gör det alltid. Orden i det här brevet var aldrig riktade till mig, det visste jag, och därför kändes det som att stiga in i någon annan människas hjärta.

Men än en gång gjorde jag det enda rimliga en fullvuxen människa kan tänkas göra. Jag läste det.

Det här var inte något “soliga hälsningar från Gran Canaria”-brev, och inte heller ord skrivna av en sjuåring, till en brevvän som har hittats via Barnens bokklubb. Åh nej. Det här var skrivet av en trettioårig, oidentifierad, kvinna.

Det här brevet var ett avsked.

Det inleddes sakligt med hälsningsfras och önskan om ett gott nytt år. Väldigt fort kom skribenten ändå till pudelns kärna och meddelade, att hon inte längre kan fortsätta i relationen.

Orsakerna var många, och redogörelsen fortsatte i sex sidor, alltmedan tonen i brevet gick från saklighet till en frustration. Handstilen blev slarvigare ju längre jag läste och jag förstod att hon hade skrivit det här i affekt; att hon hade vällt ut sina känslor och när hon väl fick upp farten hade hon väl svårt att sluta.

Jag kan sympatisera med det.

Och där stod jag, matt och mållös i köket, med en okänd kvinnas hjärta i min hand. Jag kände en enorm vördnad inför brevet och dess innehåll. Och jag tänkte på honom, till vilken de här brevet var riktat. Hur kände han när han mötte de här orden för första gången?

För nu fungerar jag ju på det banala sättet, att om du ger mig en början på en berättelse så måste du ge mig fortsättningen och slutet. I det här fallet fick jag läsa om ett slags slut, men jag har ingen aning om var det började.

Eller kanske jag fick en början — men var slutar det isåfall?

Alldeles oprovocerat söker sig min fantasi vidare. Det gör den alltid.

Jag tänker på de två anonyma personerna som brevet handlade om. Jag kan tycka att det var ett sorgligt brev, men ändå på något sätt vackert. Två hjärtan som en gång slog för varandra. Vem slår de för idag?

Jag skänker de här två en okända personerna en tanke
och hoppas att de blev lyckliga i alla fall.

Vi vet inget om vilka som har bott i lägenheten innan oss, och därför är personernas identitet skyddade. Inga namn avslöjades heller i brevet.

Sprid lite kärlek

Med jämna mellanrum har jag fått kämpemeddelanden.

Människor som har önskat mig kraft, skickat mig kramar och visat empati. Det känns nästan överflödigt att säga att det värmer, det är alldeles självklart att det gör det. Enormt.

Och jag har tänkt på den här gesten: att skicka sin omtanke till någon annan. Egentligen är det ingen stor grej, men det kan vara avgörande för någon annan. Rabbla ner några snabba ord och trycka på sänd. Ändå kan det göra all skillnad.

Jag vill uppmuntra dig till att se människorna i din omgivning. Finns det någon som idag kanske skulle kunna behöva ett uppmuntrande meddelande, ett mjukt hej, ett heja heja?

Tveka inte att sprida lite kärlek idag.
Det krävs så lite men kan åstadkomma så mycket.

Rensning pågår

Jag håller på att rensa.

Samtliga grejer i byrån, klädskåpet, köksskåpen, toalettskåpen skälver. Ingen ligger säkert när jag drar fram.

Likt Caesar vid Gladiatorspelen utvärderar jag varje ting; väger dem i handen och ger sedan mitt utlåtande. Tumme upp, tumme ner. En symbolisk gest som inte ser ut som mycket, men som bara betyder allt för produkten.

För tillfället befinner jag mig i det ambivalenta tillståndet mellan kaos och ordning; skåpen är tömda men allt ligger i en röra på golvet i väntan på sin slutgiltiga plats. Jag har svårt att se någon ände på denna röra, och matt konstaterar jag att det är alldeles för länge sedan jag har rensat.

Inte alls osökt frammanar mitt rensande av mitt hems skrymslen också rensandet av min själs skrubbar.

Alldeles för länge samlar jag på mig känslor av skam och skuld som egentligen inte alls behöver finnas kvar.

Må jag på samma sätt som med mina fysiska föremål lyfta upp själens föremål. Granska dem kritiskt och avgöra deras öde.

Må jag ha modet att släppa taget om de föremål som har fullgjort sin uppgift och inte längre behövs, utan snarare orsakar skada. Må jag det.

Må du det också.

Inget värmer som det

Jag brukar säga att bloggandet gör jag mest för mig själv.

För när jag skriver landar jag i mig själv. Eller: jag skriver alltså är jag. 

Men jag vet att det inte är hela sanningen. För jag skriver också för dig.

För dig som känner mig och vill veta vad jag går och tänker på. För dig som är halvbekant med mig och tycker om att läsa min blogg. För dig som är helt obekant med mig men vill ha boktips. Och för alla er däremellan.

För just dig skriver jag också.

Men trots det är ju skrivandet ensamt. Oerhört ensamt.

Och just därför är jag utom mig av glädje när jag någon gång får höra något från just dig. Ett livstecken, en liten kommentar till ett inlägg. Några snabba ord i gatuhörnet. Ett mejl. Ett hej. Allt som visar på att du uppskattar att jag skriver.

Att jag skriver för just dig, också. Också fastän jag inte känner dig.

Jag kan lova att jag lever länge på det.
Och jag kan lova att inget värmer som det.

Så här glad av mina läsares hälsningar. Tack! Foto: Sofia Ylimäki Photography

Självmänsklighet

Jag skulle säga att jag överlag är en sympatisk och förstående människa. Jag är bra på att visa medmänsklighet.

Jag har lätt för att föreställa mig andras situation, lätt för att leva mig in i andra människors berättelser. Men trots det kan jag vara osympatisk när det kommer till mig själv.

Tänker “det tycks ju inte gå någon nöd på någon annan” eller “alla andra orkar”. Och på det här sorgliga sättet underkänner jag mitt eget mående och min egen existens genom att anlägga en generaliserad syn på mina medmänniskor.

Och det är ju inte alls rättvist.

För det första: vad vet jag egentligen om vilken kamp mina medmänniskor för? Den person som jag tror att har allt på klart kanske bara biter ihop tills käkmusklerna krampar. Det kan jag ju inte veta.

För det andra.

Och än viktigare än att ha koll på mina medmänniskor: vad är det egentligen för skillnad hur väl mina medmänniskor orkar eller inte orkar? Det är väl viktigast att jag har koll på min egen ork och lever i enlighet med det.

Ork är så otroligt individuellt och är beroende av så många faktorer. Samma uppgift kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Livet i stort kräver olika ork av olika personer i olika situationer.

Att jämföra mig själv med andras ork och förmåga är alltså inte alls rättvist. Inte alls faktiskt.

Så under år 2019 får min medmänsklighet också börja innefatta en självmänsklighet. En mänsklighet mot mig själv, helt enkelt.

Det behöver inte vara något storslaget. Att vara medmänsklig enligt SAOL innebär att vara humanitär eller barmhärtig. Medmänsklighet uppfattar jag som grunden för människomöten; att vi möter varandra som gelikar, som människor.

Självmänsklighet är alltså heller inget storslaget. Det innebär att jag möter mig själv på mänskliga villkor. Det låter väl rimligt?

Kanske självmänsklighet också får vara ditt ledord för året?

Att glädjas med

Idag vi fått fira och glädjas med vänner.

Våra fantastiska vänner som har uppnått olika skeden i livet har vi genuint kunnat glädjas för, skålat för och firat tillsammans med.

Jag tänker: det är precis så här det ska vara.

Precis så här ska det vara.

Och inte alls osökt kommer det utnötta uttrycket till minnes, det där om att delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg. Visst finns det mycket sanning i det.

En av de personerna som har lärt mig mest om det här med delad glädje, är min Samuel. Han är den mest o-avundsjuka person jag vet. Det är så fint och beundransvärt. Han utmanar mig mycket. Det lär mig mycket.

För visst är det så, att andras lycka inte är bort från mig. Sällan påverkas jag negativt av att det går bra för någon annan. Och därför finns det ingen orsak för mig att missunna mina medmänniskor välgång.

Nej.

Jag unnar dem allt gott och är tacksam för att jag får fira med dem.

Min Samuel, som lär mig så mycket. Foto: Ebba Åström

Lite mindre ensamma

Under mina mest cyniska stunder kan jag känna att vi människor är enormt sorgliga och ensamma varelser.

Vi längtar så innerligt efter att blir förstådda och kända, på djupet. Att någon ska se allt vi är, som vi är på riktigt. Att någon ska se allt det här och säga ”allt du är, är okej” eller, än bättre: ”allt du är, är vackert”.

Men den här längtan begränsas av vår livserfarenhet som tyvärr i de flesta fall lärt oss att det är bättre att omgärda oss av meterhögt stängsel, och gömma vårt sköraste jag i ett hölje av självförsvar och hårdhudadhet.

Och visst.

Det finns goda skäl att värna om själens skamskrubb, för det finns människor som alla gånger bör veta för lite än för mycket.

Men när det finns människor med vilka det är okej att sänka garden. När det finns tillfällen där det går att mötas i ärlig sårbarhet. När de här människorna finns, och när de här tillfällen uppstår: må vi modigt glänta på dörren till själens skamskrubb. Det är fruktansvärt läskigt men fantastiskt avväpnande.

Under mina mest hoppfulla stunder tänker jag att det gör oss lite mindre ensamma.

Eller åtminstone, om jag råkar ha en mer cynisk stund, kan jag medge att vi är som poplåten säger, lite mindre ensamma tillsammans. 

Och det, tänker jag, är i alla fall något.

Allt som inte syns

Jag är knappast en person som det syns på.

Inte för att jag medvetet döljer det (ibland förstås, men långt ifrån alltid) utan jag tror att det har att göra med att jag som person är positiv till min läggning. Jag har lätt för att skina upp och jag har alltid nära till skratt.

Mitt mellannamn är Joy och mitt livs tonart är i dur.

Och det kan jag tycka är en fin egenskap. Ja, det är det.

Samtidigt gör den egenskapen att det kan vara svårt för min omgivning att uppfatta hur jag egentligen har det.

Jag själv tycker att det är svårt att veta när mycket är för mycket, när trött är för trött. Hur kan jag då förvänta mig att andra ska kunna se och uppfatta det i mig?

Å andra sidan.

Psykisk hälsa och ork är ju inte sådant som alltid syns utåt, trots att vi gärna vill att det ska göra det. Det vore lättare, bekvämare och mer begripligt. Men “man mår som man ser ut” eller “what you see is what you get” stämmer på inget sätt när det kommer till det psykiska måendet och därför är det farligt att göra slutledningar på basis av vad som syns.

Psyket är dolt för blotta ögat, och således blir allt som har med psykisk ohälsa att göra mystifierat, lite skumt och väldigt stigmatiserande. Tyvärr.

Foto: Ebba Åström

Nej, mitt sanna mående syns knappast utåt, och det beror på att mitt livs tonart går i dur.

Det betyder ändå inte att enstaka ackord av moll kan söka sig in i min melodislinga ibland.

Och det vet varje musiker, att de vackraste melodierna innehåller ackord i både dur och moll, i sus och dim. Så det är fullständigt okej.

Idel kärlek

Det är klart jag bävade.

Mitt hjärta naket på er skärm utan att skälva, utan att tveka — vilken människa förmår väl det? Inte jag i alla fall.

Det är klart jag hade målat upp mardrömsscenarion.

Föreställt mig hur ni personifierar de skamfyllda rösterna i mitt huvud. Fyller min e-post med arga mejl om att jag ska skärpa mig, dra upp snoret. Eller överröser min meddelandekorg med bitska kommentarer om att jag ska bita ihop och måra på som alla andra.

Men ni,
bästa läsare, ni,
fyllde min inkorg med idel kärlek.

Jag glömde, att ni inte är rösterna i mitt huvud.

Jag glömde att ni är goda, milda, mjuka. Varför glömmer jag så lätt att vår nästa i de allra allra flesta fall faktiskt vill mig väl? Varför utgår vi från att vår medmänniska önskar lidande och nöd över oss? Jag gör inte det, inte du heller.

Ni överröste mig med kärlek och för det vill jag säga ett stort tack. Det ger mig mod att våga dela med mig här, och det i sin tur ger mig en väg framåt.

Mitt varmaste, mest ödmjuka tack.

Foto: Ebba Åström

En lite längre andningspaus

Det är lätt att prata om det i efterhand.

När det värsta är över och jag med facit i hand kan konstatera “puh, jag klarade det ändå”. När jag står på toppen av mitt mentala berg och inser att det var tufft, att det kunde ha varit mycket värre, men ändå tacksamt får konstatera: slutet gott, allting gott.

Det svåra är att vara mitt i det.

Att balansera sig fram bland förväntningarna (vems förväntningar?) på att leva enligt den kompletta, felfria livsstil som basuneras ut i flöden i mina sociala medier, i kontrast till den djupa längtan efter att få leva ett liv i transparens och öppenhet. Jag slits mellan inre viljor och min naturliga drift att bevara min egen integritet.

Någonstans där står jag just nu: mitt i den egna kluvenheten och bland de många frågorna.

Och frågorna ja — hur ska jag hitta rimliga svar åt mina medmänniskors välmenande spörsmål, när jag själv febrilt försöker orientera mig fram i de många frågetecknens krokiga djungel? Hur ska jag förklara för någon hur jag känner, när jag knappt själv förstår vad som sker?

Det enda jag vet är att jag har varit för trött, för länge.

Att mitt arbetsminne inte fungerar som det ska, som det brukar. Att jag lever som i en tät dimma, oförmögen att fokusera och nå den där skärpan som jag brukar ha. Att jag känner en matt likgiltighet som är totalt främmande, skrämmande, för mig.

Och att allt jag behöver helt enkelt är en andningspaus.
En lite längre andningspaus än vanligt.

Men frågorna, ja.
Ändå.

Hur vilar man hjärnan? På vilket sätt har själen sjukledigt? Hur botar man trötthet? Måste jag se hängig och ofräsch ut hela tiden nu? Får jag vara glad ibland? Måste jag vara hemma i isolering hela tiden? Får jag gå på café? Ska jag skriva om det här på min blogg?

Svaret på den sista frågan blev ändå ett ja. Av många orsaker.

Däribland följande: jag vill leva ett liv i transparens, jag mår bättre när jag får processa och skriva om vad som händer, det har synts i mina tidigare inlägg och det kommer kanske att synas på min blogg oavsett. Och jag är hemskt dålig på att smussla med och undanhålla sanningen.

Så här är jag nu.

I behov av en lite längre andningspaus. Men det är okej.

Jag känner ändå, att det är fullkomligt okej.